Håller med dig ikna - det är fortfarande lätt att ta något personligt, att personen faktiskt vill skada mig genom ett mentalt agerande. Mitt bästa sätt att bli av med denna känsla är att ventilera den med någon jag känner - antingen min sambo eller rent utav någon här på PU

Teoretiskt så är det lätt - det är bara att inse att den som angriper mig mår dåligt och därför känner ett behov av att kasta skit över mig för att må bättre. Men om jag inte tar emot skiten utan avväpnar personen på något kärleksfullt sätt så kommer skiten tillbaka dit där den kom ifrån…

Som sagt - lätt o teorin, men svårare i praktiken…

Jag har börjat att komma en bit på vägen med det här. Jag tränar på min tonårsdotter. Rätt vad det är så tappar jag humöret på henne. När det lagt sig så brukar jag titta på mig själv och min sinnesstämning när det brast. Då ser jag att det handlade om mig och inte om henne. Jag var stressad eller irriterad redan innan.Där har jag svaret. Hon ska inte ta det personligt för det handlade om mig. Då är en ursäkt för mitt beteende på plats.

Så aplicerar jag det omvänt. När hon är arg på mig, så tänker jag tyst för mig själv. Det handlar om henne, det handlar inte om mig! Det handlar om henne, det handlar inte om mig! Samma gör jag med en nog så aggressiv arbetskamrat.

#2 - Bra svar, inspirerar mig :-)

Men jag antar att du inte säger det till din dotter eller arbetskamrat…!?

Parallellt med tänkandet att ilskan trots allt hör hemma hos den som kastar ut den, kan man ställa sig frågan varför man reagerar på ilskan hos den andre.

Kanske något man kan arbeta med - med andra ord att välja glädje för att man får lära sig något .

Hej

Svårt. Det handlar inte om mig. Det handlar om mig. Både och.

Ännu svårare. Det gäller inte bara skit, det gäller kärlek också.

Tänker att känslorna är energi som har olika vibrationsfrekvenser. Tänker att andra människor är min spegel. Hur jag reagerar visar mig var jag befinner mig just då.

Elller så tänker jag att känslorna tillhör inte mig. Är inte nåt jag äger. Dom är som moln på himmelen. Kommer och går. Vackert. Det förutsätter förståss att jag inser att jag är himmelen

Tack för era bra svar!

Tidigare, innan insikten om att jag tar det personligt, hade jag inga synliga problem med det. Nu, när jag insett, vill jag ju att det ska ske med automatik, men det gör det inte och därför blir det såå svårt, tycker jag!  

NU vet jag att jag inte ska ta någonting personligt, jag har verkligen insett det! Men vanan gör att jag gör som innan!   Fast att jag vet bättre!

Jag brukar försöka tänka efter vems angelägenhet det är och då går det ganska bra. Det någon gör/säger, handlar inte om mig, det är dennes angelägenhet. Hur jag sedan tar emot det gjorda/sagda, är min angelägenhet.

Det svåra är att jag hela tiden ska TÄNKA på detta, många gånger handlar jag först och tänker sen!

Jag tar allt personligt. Om någon gråter - är det mitt fel? Kritik, usch!

Eftersom jag går på kurs hos Gitte nu, så vet jag bättre, men håller med Ikna där Men vanan gör att jag gör som innan!

Jag försöker skaka av det genom att plocka fram positiva saker jag gjort eller är fort innan det negativa tar överhanden. Men önskar också att det skulle gå på automatik..

Tidigare, för kanske 20 år sedan, var det ännu värre! Det var innan insikten! Då var ALLT mitt fel! Om en bomb exploderat utanför på vår gata, då hade det också varit MITT FEL

Som tur är, nåddes jag av insikt! Så om jag tänker efter, har jag faktiskt utvecklats en del! Men det går så SAKTA

Fast det behöver nog ta tid, för att det ska inplanteras i både kropp och själ!

#3 Nej det håller jag för mig själv medans det pågår. Men när det gäller dottern så brukar jag prata med henne när anfallet har lagt sig. Tillsammans kan vi se vad det egentligen handlade om. Oavsett vem av oss som spårar ur så pratar vi om vad som hände, hur och varför.

Så länge jag är medveten så kan jag stå och ta emot stormen, men så fort jag åker in i omedvetenheten, så åker jag dit på ett angrepp. Då tar jag det personligt och kan inte se några som helst nyanser.

Medveten närvaro i nuet, är svaret på hur man hanterar allt i livet tror jag.

#7

Jag känner igen mej i det du skriver, men har de sista åren isolerat mig lite, för att inte utsätta mig för situationer.

Detta har varit ganska destruktivt och inte alls gjort mig gladare och säkrare.

Så nu tar jag tjuren i hornen på Gittes kurs!

Och du, vi kommer också hitta hem…vi har ju börjat resan

Vanans makt är stor. Så det är bara att öva

Jag åker "dit" minst tio gånger om dagen. Min 7 åriga dotter behöver typ 2 sekunder för att kasta mig tillbaka till ruta ett. Finns inte annat att göra än skratta.

#9 Så länge jag är medveten så kan jag stå och ta emot stormen, men så fort jag åker in i omedvetenheten, så åker jag dit på ett angrepp. Då tar jag det personligt och kan inte se några som helst nyanser.

Precis så upplever jag det också.

#10 Och du, vi kommer också hitta hem…vi har ju börjat resan

Det är resan som är målet

Har ni läst Fyra grundstenar till ett bättre liv av Don Miguel Ruiz? Jätte bra bok!

Var sann i ditt tal. Ta ingenting personligt. Ta ingenting för givet. Gör alltid ditt bästa.

"Du tar det personligt därför att du instämmer i det som sades, vad den än var. Så snart du instämmer tränger giftet in i dig och du är fången i helvetesdrömmen. Det som gör att du fångas är vad vi kallar personlig betydelse. Den personliga betydelsen, eller att vi tar saker och ting personligt, är det maximala uttrycket för själviskhet, eftersom vi tar för givet att allt handlar om "mig". Under den period av vår uppfostran som vi kallar domesticeringen lär vi oss att ta allt personligt. Vi tror att vi är ansvariga för allting. Jag, jag, jag, alltid jag!"

"Ingenting andra människor gör beror på dig. Det beror på dem själva. Alla människor lever i sin egen dröm, i sitt eget sinne."

"Om du följer denna överenskommelse (ta ingenting personligt) kan du resa jorden runt med fullkomligt öppet hjärta utan att någon kan skada dig. Du kan säga: "Jag älskar dig" utan fruktan för att bli förlöjligad eller bortstött. Du kan be om det du behöver. Du kan säga ja eller nej - vilket du vill - utan att få skuldkänslor eller döma dig själv. Du kan välja att alltid följa ditt hjärta. Sedan kan du befinna dig mitt i helvetet men ändå uppleva inre frid och lycka."

#12 Det är just den boken jag läser nu!  Jag försöker leva efter dessa Fyra grundstenar, men det är svårt emellanåt!

Jag trodde att det skulle gå lätt, när jag väl hade fått insikten… men det var ju bara början

#13 Har du provat på att inte ta dig själv så personligt? För seriöst så att säga.

För övrigt tror jag på en universal medicin: Älska dig själv!

#14 Bra, ojrip, nu fick jag något att tänka på!

Att inte ta mig själv så personligt…

Att inte ta sig själv så personligt, bra sagt.
När vi tar oss själva på stort allvar, så blir ju saker och ting så himla personliga eller hur. Då handlar allt om "mig", allt kretsar kring "mig", "jag" som separat individ; jag och min historia.
Detta är det som Adyashanti kallar vår "själv-viktighet" (self importance), och som är så svår att släppa för den andliga sökaren.

Utifrån denna synvinkel så är det som händer antingen "mitt fel" eller "andras fel". Man lever i separation, känner sig ensam och ofta missförstådd. Någon måste ju vara den skyldiga, en syndabock ska hittas och ställas till svars.
Många av oss är snabba med att genast skylla på oss själva och må dåligt, medan andra lika lätt slänger över skulden på någon annan. Hur eller hur, är allt personligt. Detta föder skuld och skam.

Ju mer man öppnar upp sig, ju mindre personligt blir allting. Det blir mindre personligt, men än mer intimt. För det finns en helhet, en inre vetskap om enhet med den "andra".

Älska sig själv, älska sitt lilla mänskliga "jag" med alla sina lustigheter och tendenser…visa det kärlek och förståelse för det finns inget fel med det. Det är precis som det ska vara, det är som ett litet barn som behöver ens villkorslösa kärlek.

#16

Ju mer man öppnar upp sig, ju mindre personligt blir allting. Det blir mindre personligt, men än mer intimt. För det finns en helhet, en inre vetskap om enhet med den "andra".

Älska sig själv, älska sitt lilla mänskliga "jag" med alla sina lustigheter och tendenser…visa det kärlek och förståelse för det finns inget fel med det. Det är precis som det ska vara, det är som ett litet barn som behöver ens villkorslösa kärlek.

Så fint!

#17