Jag brukar alltid försöka lyssna på magen och inre känslor. För oftast blir det rätt och bra om man gör det :)

Jag känner också på mig vem de är som ringer eller när de kommer besök. De är häftigt att man kan göra det. 

Jag tror nog du är lite häxa. Tur vi lever idag så man slipper bli bränd på bål ;P

Kram på dig :)

JÄTTEVIKTIGT TYCKER JAG ATT LYSSNA PÅ MAGKÄNSLAN :)

#0 Ja, visst är det häftigt när man kan uppleva den inre vetskapen och våga lita på den!
Jag tror att det kanske är olika hur eller var man upplever denna intuition i kroppen.

För mig vibrerar och "glöder" den inre kroppen (det inre energifältet i kroppen, närvaron) extra mycket när jag är i flödet och i kontakt med intuitionen.
Det är en slags inre vetskap som inte går att förklara och som inte heller är en känsla. Svårt att förklara.

Haha om du är häxa utifrån detta så är vi nog alla det i såna fall.
Det du beskriver är egentligen inte något konstigt eller få förunnat, utan helt naturligt i mina ögon. Något som finns i oss alla eftersom vi alla är sammankopplade med varandra…Allt är Ett. 

#1,2,3

Det känns alltid så rätt att att bejaka detta.

Som du säger Tunrida så sitter min nog inte heller i magen.

För mej är det mer som en visshet som plötsligt är där.

När vi köpte hus senast så fick vårt "inre vetande" ta det slutliga beslutet.

Vi kikade på många hus och en del mycket fina men inget kändes rätt.

När vi klev in i huset som vi nu bor i så tittade vi direkt på varandra och nickade, utan att ens ha sett hela huset.

Och så klart är vi lyckliga här i vårt hus

"Inre vetande" … hm låter bra (eller har de orden någon annan betydelse?)

#4 Ja, ungefär så; en visshet som bara är där.
Inre vetande är ju bara ord som alla andra förstås. Min tolkning är just den djupare inre visdomen, intuitionen, det som kommer direkt från Källan/Stillheten och som därför är vår direktlänk till Källan/Stillheten, alltså det Sanna. Essensen.

Det är ju inte någon känsla i ytlig bemärkelse, alltså som en känsla (emotion) som föds av en tanke och upplevs någonstans i kroppen, d v s energi i rörelse. Inre vetskap är något djupare än så. Under alla emotions finns det alltid tillgängligt.
Men det är lätt att misstolka de där känslorna som liksom rör sig över vetskapen som det som är ens intuition, om man är fast i det som finns på ytan. Känslor i kroppen (emotions) är på ytan. Tankar är på ytan. Essensen finns på djupet.

Jag tänker tillbaka på när jag inte riktigt kände min intuition/inre vetskap/visdom. Då var det lätt att tolka en känsla i magen som intuition. "Det är sant för att det känns sant!"
Den känslan var en ytlig, tillfällig känsla i kroppen som jag tolkade som intuition men som inte hade med det att göra.

T ex så kunde jag plötsligt få "en känsla" av att något hade hänt en närstående. Ju mer jag tänkte på det, ju mer övertygad blev jag om att något hänt, eftersom känslan i magen var så stark:
"Något är fel!" "Jag vet att det är så, för det känns som det är så!" Egentligen visste jag ju inte alls, men jag trodde jag visste.

Så här kunde jag hålla på; oroa mig så jag mådde dåligt för jag var övertygad om att det var min intuition jag upplevde, att känslan var sann. Det visade sig alltid att inget alls var fel med den närstående. Det var inbillning. Men varifrån kom den inbillningen, den kändes ju så sann och verklig?

Jo, från en tanke som var så subtil att jag inte ens var medveten om den. Jag fastnade genast i tanken (omedvetet förstås). Den födde blixtsnabbt känslan av övertygelse i magen.

Så kan det vara.

#5

Jag har tidigare skapat oro genom falska intuitioner, suck, men allt mer sällan de senaste åren.

Men det ska jag inte fortsätta med alls

Tack för du är en källa av visdom!

#6