Just det, kom på en sak som är rätt viktig att klargöra, känner jag.

Vi har ju bara ett ord för känslor i svenskan, medan engelskan har två; feeling och emotion. Engelskans två ord är bättre beskrivande tycker jag, för jag skiljer på känslor och djupare känslor.

Emotion = motion of energy, d v s energi i rörelse. Alltså de känslor vi upplever i kroppen som är skapade av tankar: ilska, rädsla, frustration, hat, fördömande o s v. Känslor som kommer och går.

Feeling = Djupare känsla som är naturlig i vår essens; som upplevelsen av frid, kärlek, trygghet, allt är väl hur det än ser ut på ytan av tillvaron, en känsla av att "komma hem".
Känsla av inre vetskap, en känsla som inte kommer och går utan är evig och oföränderlig.
(Men den djupare känslan kan döljas av "emotions" som sker på ytan. Men under alla "emotions" så finns alltså alltid känslan av frid, stillhet, trygghet, kärlek, som att vila i sin mors trygga famn eller i guds ömma hand…)

Denna/dessa djupare essens-känslor går inte att beskriva så väl egentligen för de går bortom alla föreställningar och koncept vi har, men vi vet alla hur de upplevs.
Vi upplever de när vi är totalt närvarande, när vi inte känner separation utan enhet. När vi är ett med upplevelsen, vilken den än är. När vi inte är fast i våra tankar. När vi glömmer bort oss själva. När vi är oss själva.

Det var ett bra klipp, som klargjorde en del. Jag har uppfattat det som att man aldrig skulle vara arg eller ledsen. Eckart själv är ju aldrig det, han är alltid glad och tillfreds. Här säger han att arg ska man vara, men närvarande. Funkar det? Tänker jag då. Jag får prova.

Intressant det där med att städa i ilska. Göra rent på en materiell nivå, men smutsa ner på en energimässig nivå. Å hoppsan vad jag har ställt till genom åren

#2
Ja, haha, jag hade själv såna föreställningar tidigare omelett! Som att man skulle bli någon slags övermänniska, bli något man inte redan är, något speciellt, annorlunda, unikt. Men, egot vill ju alltid känna sig speciell…
För föreställningar har man om hur det "ska" vara, hur man "ska" vara och inte vara, när man är fri, andligt uppvaknad eller upplyst (vilka ord man nu vill använda, bara ord i slutänden).

Man "ska" ingenting egentligen. Bara sluta upp med att sträva och kämpa och försöka så mycket hela tiden, hitta problem med allt. Stanna upp så man kan vara sig själv för en gångs skull och se saker och ting som de verkligen är. 

För om man har en bild av hur man vill bli eller vill/ska vara, som Eckhart t ex; fridfull, med humor, verkar tar allt med ro, o s v, så byter man ju bara ut en självbild mot en annan som man ska försöka hålla intakt. Det är inte uppvaknande, då är man fortfarande fast i drömmen.

Ja, jag gillar också det han säger om städningen! Om man ser att allt är energi så blir man ju mer medveten om vad man faktiskt går omkring och sprider energimässigt.
Att kanske inte (re)agera utifrån ilska när man ser orättvisor, t ex. Utan först transformera ilskan till en flödande energi som kan vara till mer gagn än ilskan. För ilskan föder ju bara mer ilska, vilket kan tyckas onödigt. 

#3 Jag kämpar mig helt svettig för att bli något som jag tror jag ska vara. Samtidigt så är jag rädd för vad det egentligen skulle innebära. Jag vet att det inte är så det ska gå till, men jag är fast i tankarna. Detta ego som spökar igen

Dina tankar och klipp är väldigt värdefulla för mig. Dom tar mig bort från tankarnas värld en liten stund i alla fall

#4
Jag känner så väl igen det där också! Ett tag kämpade jag så för att leva upp till något som jag trodde var att vara uppvaknad, fri, när jag egentligen bara skapade mig ett nytt fängelse. Vilken paradox va!

Allt det du beskriver är inget konstigt eller fel alls. Det "ska" inte gå till på ett speciellt sätt. Uppvaknande manifesterar sig på olika sätt i olika människor.
Så det som du upplever, är precis som det ska, för det är din upplevelse, eller hur. Du kan aldrig ha en "fel" upplevelse av något. Det som är, det är, för det kan inte vara på något annat sätt (för då hade det ju varit det, eller hur?).

Det finns inga rätt eller fel. Det är viktigt att komma ihåg det.

Rädslan för vad som kan hända om man släpper taget, känner jag också igen kan du tro! Det är lätt att inbilla sig både det ena och det andra:
Att man kommer bli en som bara sitter apatisk och "accepterar" allt i den bemärkelsen att man blir totalt menlös och en soffpotatis, någon som aldrig kan/vill agera och som är emot förändring.

Att man blir så annorlunda (på ett negativt sätt förstås menar egot), så man förlorar sin familj och vänner. Att man ska bli utanför, känna sig ensam osv. Bli något som man inte kan hantera eller kontrollera (egots behov av kontroll).

Alla dessa tankar och rädslor är egots rädsla, inte DIN. Du ÄR inte egot.
Egot "skapas" bara när man missuppfattar verkligheten. Det är vad egot är, en missuppfattning; när man ser verkligheten från en upp-och nedvänd synvinkel, eller liksom bakvänt. Som att titta sig i en sån där skratt-spegel på Liseberg, där bilden man ser är alldeles tokig och sned!
Det är alltid egot som känner sig rädd och ensam, separat och utanför och som oroar sig och hittar fel och problem.
Den du verkligen är gör det inte!

Du kommer aldrig kunna föreställa dig på förhand vad det innebär att verkligen inse att du är fri! Det är inget som du kan tänka dig till. Det är något helt annat och du kommer veta vad när det sker.

Under tiden; var så närvarande du kan i din kropp, för där finns visdomen, inte i tankarna. Det är genom kroppen vi vaknar, för genom kroppen är vi i nuet._
Känn den inre kroppen så ofta du kan…_

Du kan inte styra detta med din vilja, du kan inte kontrollera det här (det är egot som vill detta). Bara låt det vara som det är och fokusera på den inre kroppen så ofta du har möjlighet.

Upplever du att du är fast i tankarna, så är det så. Låt det vara, det är inget fel med det! Det är ändå bara tillfälligt, för du kommer ju alltid att vakna till slut ändå, eller hur?

Dina ord är lika värdefulla för mig! Vi är här för att hjälpas åt.

Häftigt Tunrida. Otroliga ord som verkligen beskriver detta på ett lättförståligt sätt. Och vad bra att du la till det här med de olika känslorna (emotions och feelings), för det var det jag kände saknades i första texten.

Jag minns då jag läste boken "Älska dig själv" när den kom och sista kapitlet som beskriver en fri och självstämdig person fick mig att rysa! Ha-ha! Jag skulle då aldrig vilja bli en sån person. Det lät så främmande och som om man skulle göra sig ensammast i världen med att bete sig så. När jag tittade i boken på biblioteket för några år sedan kunde jag inte fatta vad det var som jag tyckt var så hemskt? Då insåg jag att all självkännedom genom åren fått mig till den personen utan att jag tänkt på det. Och jag har både familjen kvar och vänner. :)

#6

#7 Det är ju inte alltid man är redo för att ta in vissa saker, det har jag också upplevt.
När jag först stötte på Eckhart Tolle och Byron Katie t ex för x antal år sedan, så var jag inte intresserad, det "hände" inget när jag hörde deras budskap.

Sen plötsligt är man redo, som det verkar. Något ringer sant i en, som att man hör något man redan visste och då är man öppen för det. Det är som det ska.

#8 Tack Tunrida! Det låter befriande för jag läser dina trådar och inte har många poletter ramlat ner än men det rasslar i alla fall och jag både ser och känner att jag kommer att behöva förstå detta.

#9
Haha, varsågod! Det finns något i dig som vill öppna dörren, men du måste inte skynda dig. Dörren finns där när du är riktigt redo. Och när du är redo så kommer du veta det, för då dras du till det, eller det dras till dig.

Vill också säga att jag ofta talar i metaforer eller liknelser, som du kanske märkt.
Just för att detta inte är något vi ska "lära oss", eller begripa mentalt/intellektuellt, det handlar inte om ny kunskap (som en slags teori, filosofi eller livssyn) som vi ska "fatta" och stoppa in i huvudet. Det är tillräckligt fullt där som det är.

Orden måste få vara det de är menade att vara, nämligen vägvisare. Orden ska aldrig tas bokstavligt. De är som skyltar som pekar i riktning mot något, dörren metaforiskt talat. Men aldrig kan vägvisarna vara själva dörren.

Inom zen finns en liknelse med ett finger som pekar mot månen. Fingret är som orden som pekar mot det som inte kan beskrivas, det som går bortom ord. Man ska inte missta fingret för månen.

Så ingen fara, du måste inte förstå detta.

Gott att höra och visst är det som du säger det vet jag ju innerst inne för jag är vansinnigt intresserad av allt detta och som jag sagt till någon: Jag dras till det här som till ett STORT svart hål

Helt chanslös med andra ord, bara att kapitulera

Allt är som det ska då mao.

Tack igen.

#11

Varför kan känslor vara så jobbigt? Är det egot som tar över då? Är det för att man inte vågar känna dem, rädsla för att acceptera att dem finns då?

Ja du Tunrida, hur f*n blir man av med det där egot då? Flåt

Alla dessa tankar och rädslor är egots rädsla, inte DIN. Du ÄR inte egot. Egot "skapas" bara när man missuppfattar verkligheten. Det är vad egot är, en missuppfattning; när man ser verkligheten från en upp-och nedvänd synvinkel, eller liksom bakvänt. Som att titta sig i en sån där skratt-spegel på Liseberg, där bilden man ser är alldeles tokig och sned! Det är **alltid egot som känner sig rädd och ensam, separat och utanför och som oroar sig och hittar fel och problem. **Den du verkligen är gör det inte!

Ovan var som enorma pilar rakt på mig, massor, och de slutar inte trots att jag duckar…

Mitt ego är alldeles för stort, resten av mig får knappt plats. Jag vill ändra på det. Jag vill att det ska vara tvärtom, helst ska egot vara så litet att det knappt märks, pyttelitet, mulitimini, och det ska veta sin plats. SÅ min fråga är berättigad. Hur gör jag? Och alla andra?…

Kram

Sanne

…helst ska egot vara så litet att det knappt märks, pyttelitet, mulitimini, och det ska veta sin plats.

Jag ser mitt ego som mitt barn. Försök att ta en leksak från ett barn som inte vill släppa den. Skrik och tårar :-) Men… vad händer om du ger barnet nåt annat istället? Nåt bättre. Och det allra bästa (som alla vill ha) är kärlek. Så enkelt kan det vara. Att älska sig själv.

Byron Katie säger: "Jag bemöter mina tankar på samma sätt som jag skulle bemöta min make eller mina barn: med förståelse."

Kram, Pirjo

#13 _"Varför kan känslor vara så jobbigt? Är det egot som tar över då? Är det för att man inte vågar känna dem, rädsla för att acceptera att dem finns då?"
_Känslor upplevs alltid som lidande när vi håller fast vid dem och det är vad egot gör: håller fast vid olika upplevelser för att skapa sig en identitet.
Bättre är veta vad man har och hålla fast vid det, än att släppa taget och leva i ovisshet och vara gränslös. För vad skulle det innebära!? tänker egot och målar upp en massa hotfulla bilder och scenarion i huvudet.
Så upplever vi det när vi är fast i egot, detta är den spegelvända/upp-och-nedvända bild av verkligheten som är central för ego-medvetandet. Men är den bilden sann, det är frågan..Är egot och det egot säger verkligen sant?

Rädslan för ovisshet och brist på "kontroll" (som vi egentligen aldrig har, men inbillar oss att vi kan ha, när vi är i egot) gör att vi inte vågar släppa taget.
Att våga möta rädslan eller den jobbiga känslan och tillåta den att vara där, som den är, gör att energin frigörs. Det är att släppa taget.

Egot kan inte leva närvarande i nuet och säga "jag vet inte vem jag är". Det måste veta, återigen är det rädsla och kontrollbehov som ligger i grunden.
Så det skapar en självbild utifrån händelser, t ex känslor, som det håller fast vid och säger "detta är jag".

Det har inte någon större betydelse för egot om det är "positiva" eller "negativa" upplevelser, vissa egon frodas i smärta och lidande och identifierar sig helst med det; identiteten blir någon som livet är orättvist mot, som har det svårt, dåligt självförtroende, ser ner på sig själv, o s v.
Medan andra egon frodas och "växer" genom att se sig själva som guds gåva till kvinnor, eller män. Eller som "jag med mitt enorma kunnande och höga intelligens, bättre än alla andra som bara är dumma i huvudet".
Bara exempel förstås.

Titta på din fråga igen för du svarade egentligen själv på din egen fråga. Du har allt du behöver inom dig redan.

#14 "Ja du Tunrida, hur f*n blir man av med det där egot då? Flåt"Hahaha, vem är det som vill bli av med egot? Egot.

_"Ovan var som enorma pilar rakt på mig, massor, och de slutar inte trots att jag duckar…"
_Pilarna är bara egots upplevelse av att vara hotat. Ducka inte, för det du är, är inte hotat och det vet om det också. Låt pilarna komma, det är okej.

_"Mitt ego är alldeles för stort, resten av mig får knappt plats. Jag vill ändra på det. Jag vill att det ska vara tvärtom, helst ska egot vara så litet att det knappt märks, pyttelitet, mulitimini, och det ska veta sin plats. SÅ min fråga är berättigad. Hur gör jag? Och alla andra?…"
_Det är återigen egot som beskriver detta. Det är alltid egot som har problem med egot, som vill kontrollera det. Hur kan man komma ur en sån karusell? Det går ju inte. Det man försöker komma bort från, ta bort, göra pyttelitet, kontrollera m a o,  är endast en illusion.

Hur tar man bort en illusion, kan man ta bort något som inte existerar? Det gäller att se illusionen som illusion, d v s se att egot bara är en förvanskad upplevelse av verkligheten.
Hur gör man det? Utforska vem du verkligen är genom att vara helt närvarande NU, för i närvaron i nuet finns inget ego, ingen självbild att leva upp till och försvara, inget behov av att kontrollera verkligheten. Egot är inte längre ett problem.
Då är du bara och kan fungera alldeles utmärkt utifrån det, för då är du i livets flöde. Du är här.

#15 Bra beskrivet, Pirjo. Visa kärlek och förståelse - det finns inget som kan motstå det.
Sen kan det vara bra att se att egot inte är något personligt. Det är bara ett inlärt beteende som är universellt mänskligt. Men inte personligt.

Tack Tunrida :-) Jag ställde de frågor genom mina reflektioner och ville gärna läsa hur andra ser på det :-) Jag har lätt att fastna i en känsla och verkligen släppa taget, men sen ska man ju inte kämpa emot den heller, vilket jag oxå gör när jag vill släppa.. Vet inte hur jag ska jobba med detta :-/

#19 Varsågod.
Du menar att du både vill och inte vill släppa taget om känslan? Du kanske söker efter ett sätt att släppa taget på, som ett slags agerande/görande?

Det finns inte mycket du kan göra när du upplever att du är fast i en känsla..
För det är som att befinna sig i kvicksand, ju mer du försöker ta dig ur, ju mer sjunker (fastnar) du. Eller som att fastna i ett klibbigt spindelnät, ju mer du vevar med armarna och vill ta dig ur, ju mer fastnar du i nätet.

Så när du fastnar i en känsla, låt det vara så. Det är det som är. Försök inte motstå motståndet, om du förstår. Låt det inte bli till en kamp mot kampen.
Sitt med känslan och upplevelsen av den och låt den vara där.

Det är okej att den är där, känslan är inte farlig eller ond eller fel, det är viktigt att komma ihåg, inga känslor är någonsin fel!
Det är bara en känsla, en tillfällig krusning på ytan av det djupa havet som är du.

Du kan kanske känna efter var i kroppen den sitter mest (kanske i magen eller bröstet, som en klump eller dylikt)? Kom ihåg att känslan bara är energi precis som allting är.
Låt energin/känslan vara där. Uppmärksamma den i kroppen, se den med förståelse och kärlek om du kan. Tillåt den att finnas, för den är ju redan där eller hur?

Inga känslor varar särskilt länge, de är energi som rör sig, liksom allt annat är i ständig rörelse.
Så sitt med känsloenergin och bara var med den. Ungefär som du skulle sitta hos ett barn som är ledset eller inte mår bra, du finns där för det. Du behöver inte göra något särskilt, din medvetna närvaro och acceptans är tillräcklig.

#19 En sak till. Det är lätt att dras med in i känslorna just för att man identifierar sig med dem ("detta är jag och här är berättelsen om mig").
Att kunna sitta med en känsla och "se" den, innebär att man inte identifierar sig med den. Du upplever och uppmärksammar känslan som något som händer, men den är inte DU. Ser du skillnaden?

#19 Jag har lätt att fastna i en känsla och verkligen släppa taget, men sen ska man ju inte kämpa emot den heller, vilket jag oxå gör när jag vill släppa.. Vet inte hur jag ska jobba med detta :-/

Jag tror att det är omöjligt att lösa "problemet" intellektuellt. Egot är ju en produkt av tankar. Man kan inte bekämpa tankar med tankar :-) Det blir bara en egoidentitet som slåss mot en annan egoidentitet. Man kan så att säga inte tänka sig fri.

Men man kan gå runt :-) Det som har funkat för mig är meditation. Att låta stillheten komma in. Stillheten tränger ut egot. Jag började meditera hemma drygt ett år sedan. Satte mig på soffan och blundade. Uppmärksamhet på andningen (istället för tankarna). Idag kan jag vara meditativ i T-centralen i Stockholm :-) Meditation för mig är samma sak som här och nu eller mindfullness.

Lycka till!

Pirjo

#22 Bra svar Pirjo.

#20 Tack igen :-D

Ja samtidigt som jag vill släppa en känsla så kan det kännas som att jag kämpar emot den för att bli av med den.. Då menar jag negativa känslor.. Ett bra sätt som du skriver om är väl att accepterar att den finns där och låta den försvinna sedan.. Jag brukar försöka tänka positivt och det hjälper väl lite..

#21 Ja det finns ju olika metoder, bra är väl att testa sig fram det som fungerar och sen kanske testa något annat..

Jag har också funderat kring detta. Intressanta svar, tack Tunrida och Pirjo.

#24 Jag undrar hur du menar när du säger att "bra är väl att testa sig fram det som fungerar och sen kanske testa något annat.."

Om du nu hittar nåt som fungerar….varför testa nåt annat då?

#25 Därför att man kanske känner för att prova en metod som känns lika bra eller man kommer på något nytt.. Inget konstigt med det.. Det är bara en tankeidé jag har.. Det är ju inte säkert att man tycker att den metoden fungerar hur länge som helst och då kanske man kommer på något nytt.. Så ser jag det..

#24 Naturligtvis hittar du fram till det som passar dig bäst i hur du hanterar detta…
Men det kan vara bra att i själva situationen, när upplevelsen av känslan är, att man inte har något mål med accepterandet av den.

Vad jag menar är att det lätt blir att man sitter och väntar på att känslan ska försvinna och då har man inte accepterat den fullt ut, eftersom man då ser den som något som ska "bort", som inte får existera, som kanske är fel, eller "i vägen" på något sätt. Det är också ett sätt att hålla fast vid den. Förstår du?

Fullständig acceptans innebär just det; fullständig acceptans.
M a o; man har inte en förväntan eller hopp om att det är något som ska ändras (som är en inbillad framtid) eftersom man inte tycker om verkligheten som den är just då, i nuet. För då "accepterar" du med vissa förbehåll och det är inte sann acceptans/tillåtelse.

Det som är, det är, så vad ska du göra? Det är redan, känslan är och det är inte fel eller rätt, utan bara så det är.

Det kommer förändras eftersom allting förändras, men det är inget mål utan bara så den förgängliga världen fungerar. En förståelse att det är så det är.

Och, när man sitter med känslan är det också viktigt att inte tänka på den, även om man tänker positivt.
Utan känn den i kroppen, du behöver inte tänka på den. Den sköter sig själv då. Tankar kan göra att man trasslar in sig i en berättelse kring känslan och det bara ger den mer bränsle.

Men återigen, detta är bara mina förslag efter vad jag själv upplevt och erfarit. Pröva dig fram till det som funkar för dig och som känns rätt i hjärtat, men det vet du ju.

#25 Varsågod Björn.

#27 Tack! Jag förstår hur du menar.. Det är något att jobba med.. Jag försöker tänka så redan nu när jag känner någon negativ känsla, att jag behöver acceptera att den finns där, den gör ingen skada om jag bara tillåter den att vara där och inte kämpa emot det.. Det jobbiga är att man tillåter sig själv lätt att streta emot känslan när det är jobbigt..

#29 "Det jobbiga är att man tillåter sig själv lätt att streta emot känslan när det är jobbigt.."Ja, det är förstås ofta så vi gör p g a rädsla. Vi har fått lära oss sedan barnsben att det finns saker att vara rädd för i livet, att vissa känslor inte är bra, kanske t o m farliga..

Tänk t ex på när man var liten och blev ledsen, kanske ens mamma sa till en att inte vara ledsen, sluta gråta och vara glad istället. Det var inte tillåtet med sorg eller ledsamhet.
Vissa barn får höra att när de är ledsna blir mamma ledsen och vad ger det för signaler till barnet?
Samma med ilska, kanske det inte var accepterat att känna ilska och ge uttryck för den.

Detta leder till att vi omedvetet tar till oss en förutbestämd syn på de olika känslorna.
Vi skapar en bild av dem som bra eller dåliga, tillåtna eller inte tillåtna, negativa eller positiva.
Och även om vi sen försöker tillåta t ex sorg eller ilska så finns det kanske en underliggande, omedveten, tro att det inte är okej, en rädsla för att man fått lära sig att känslan är "fel", så vad skulle hända om jag accepterade den (man tror undermedvetet att tillåta är detsamma som att hänge sig åt något, tappa kontrollen).
Därav konflikten inombords som gör att man håller mot, fast man vill släppa taget.

Du säger t ex "negativa" känslor och delar därmed upp känslor i bra och dåliga som jag tolkar det, säg till om jag tolkar fel?
Det finns inga negativa eller positiva känslor. Att sätta etiketter på känslorna, bedöma dem som bra-dåliga, negativa-positiva kan göra att vi omedvetet stretar emot dem i stunden.

Försök se dem som energi som bara är. Undvik bedömande etiketter.

Ja jag delar upp känslorna som positiva eller negativa.. Ex. Glädje - Ilska..

Ilska är ju en drivkraft om jag förstått rätt.. Jag tänker som så att när jag känner glädje så är jag glad och mår bra, men känner jag ilska så är det frustrerande och då är det jobbigt = negativ känsla..

Hej alla

Att hantera (är inte samma sak som att kontrollera) mina känslor blev lättare när jag förstod att alla känslor har sin motsats. Den ena kan inte existera utan den andra. Kärlek innehåller redan smärta. Sorg innehåller redan glädje. Som Yin och Yang symbolen. Den svarta bricken i det vita.

Det går att leva ett gott liv i känslornas berg- och dalbana. Det som krävs är mod att se sitt eget ansvar. Samt vilja att välja aktivt.

Visserligen är man fast i drömmen. Men kan välja att drömma himmelen i stället för helvetet :-)

Sen finns det nåt annat… det som Tunrida pratar om… nuet… Man använder samma ord. Frid, glädje, kärlek… Men i det tillståndet är det inte längre frågan om "vanliga känslor".

Varför är det så svårt att tillåta känslorna? Varför vågar man inte möta dom? Varför blir man så rädd?

Det finns helt klart mycket från barndomen i det (som Tunrida skriver)… men… (enligt min egen erfarenhet) om man verkligen går in i en känsla 100% hamnar man i nuet. Och i nuet kan ju egot inte existera… Så det är klart egot (jag) kämpar emot som fan. Det är en kamp om liv och död…

Pirjo

#32 Bra förklarat Pirjo. Tack!

# 33 Namaste

Tack till er alla som skriver. Här och i andra sajter. Utan er skulle jag inte veta det jag vet idag. Utan er skulle jag inte kunna lära mig mer.

Ha en underbar dag!

Kram, Pirjo

#34 Namaste

Ha en underbar dag du också!