Det är helknepigt tycker jag!

Jag har oxå stött på den typen av människor, dessutom kan det vara så att de ena gången hälsar glatt för att nästa gång inte låtsas se eller känna mig. Jag blev faktiskt så förbaxxxd så att jag började göra likdant. Jag tittar på dem och vänder bort huvudet så att de ser att jag ser dem men inte hälsar… Det är säkert inte ett bra sätt men jag blev så himla ledsen av de där känslomässiga berg och dalbanorna och jag mår bättre så här.

ja visst är det jobbigt. Jag vet ju att det mest handlar om dom själva eller i det här fallet just den här personen och att jag inte borde ta åt mig. Ibland klarar jag av att inte bry mig men så ibland blir jag riktig lessen och förbannad också. Vill inte lägga energi på sånt. Kanske skulle säga åt vederbörande att gå en kurs i personlig utveckling!

Man kan fundera på varför människor gör så. När jag skilde mig så slutade majoriteten av våra gemensamma bekanta (inte kompisar) att hälsa på mig! Helt plötsligt kände de inte mig längre… det var till och med så en av mina söner kommenterade det och sa: det är konstigt mamma att sedan pappa och du flyttade isär så har de slutat att heja på dig fast de hejar på pappa fortfarande. Jag försökte heja på dem länge men har slutat nu… de ignorerar mig och låtsas att de inte känner mig längre.

Ja visst är det märkligt. Men det är precis som dom inte vet hur dom ska uppföra sig längre när man liksom är "halv" och inte ett par längre. När vi separerade så fick jag verkligen veta vilka som var mina riktiga vänner av våra gemensamma. Helt plötsligt som du säger så fanns jag inte  längre för vissa medans jag har några st som inte gjort nån skillnad alls och som jag alltid är välkommen till med eller utan partner.

Trist är det i alla fall! Jag flyttade ju hit till småland från lappland för min exman, så jag har ju inget eget här. Inga föräldrar eller släktingar och inga egna kompisar. Så när vi skilde oss kan man säga att jag blev helt ensam… alla våra gemensamma vänner har fortsatt umgås enbart med honom. De hälsar ju och pratar och så när vi träffas men jag är ändå den avsågade grenen så att säga.

Jag tror att det är precis som du säger att de inte riktigt vet hur de ska uppföra sig, det som är konstigt är ju att de vet hur de ska uppföra sig mot den andra parten

Jag har förstås skaffat lite nya kompisar nu men jag är nog för evigt en outsider här.

Ja, det är ju väldigt konstig eg att det vet det hur det ska uppföra sig mot den andre!!! Vad trist att du känner det så. Hur länge har du bott där? De har inte funderat på att flytta? Fast det är ju svårt förstås med barnen. Det ska ju ha både sin mamma och pappa. Är det ett litet stälel du bor på, där kan det ju många gånger vara svårare att ta sig in och bli accepterad kanske? Men bättre med några få riktigt bra vänner än många som bara är på ytan-vänskap. Du har ju hittat hit också, här kan man skapa nya vänskapsband också :)

Tja nu har jag vant mig och tycker att jag har ett bra liv. Jag har bott här i nästan 18 år så jag är ju inte precis nyinflyttad  Det är ett mycket litet ställe där alla känner alla sedan generationer tillbaka. Stället i sig är trevligt men det är oerhört konservativt och gammalmodigt här och det gör förstås att jag passar in ännu sämre

Jag bor kvar här uteslutande för mina två söners skull. Annars hade jag flyttat för över tio år sedan när vi skilde oss.

Jo då förstår jag att det kan vara svårt att "passa" in i den gällande normen. Men samhället behöver olikheter så fortsätt vara den du är, tänk vad tråkigt det skulle vara om alla skulle vara lika!

Ska logga ur en stund, ska hämta mina 2 tjejer och fixa lite här hemma. Ha det fint så länge, hej.

Att bli ignorerad är smärtsamt, särskilt i en kris. Men det är då man upptäcker vem som är ens vänner. Det gör ont att upptäcka men "bättre sent än aldrig" Jag tror att hos dessa människor finns en rädsla och en okunskap, dom vet inte hur dom skall tackla situationen. Då är det lättare att gå omvägar när man kommer, låtsas att man inte finns.

#5 Det är märkligt när det gäller en skilsmässa eller separation, att folk tar "ställning" till bara den ena, och den andra blir ignorerad. Då kan man ju fundera på vad dom egentligen tyckte om en, var man bara ett bihang utan ett eget värde för dom..

:) ja det kan man förstås fundera på… då blev jag ledsen och förvirrad men idag är inget jag bryr mig om. Till och med exet tycker att det är underligt beteende, men jag känner väl som så att är "vänskapen" av den sorten så är den inte mycket att ha ändå :)

#0 Jag exploderar nästan^^ Otroligt störande när någon säger emot eller struntar i en när man har rätt…

#11 Fast det kanske inte var så jag menade att jag hade rätt eller så.  Jag menade den där känslan när nån bara ser förbi en och börjar pratat med nån annan istället fast man kanske sagt hej eller nått till den personen.

#9 Ja, jag tror också det. Men kan bara inte förstå vad det är som är så farligt. Man är ju fortfarande samma människa.

Folk tycks välja sida när deras vänner skiljer sig. Och så vill dom demonstrera var dom står genom att bara hälsa på ena parten och inte på den andra.

Ja, det här är tyvärr ett rätt vanligt problem har jag märkt. Jag vet med hur sånthär känns.

Det är ett sätt att "trycka ner" folk på., och en av dom "härskartekniker" man talar om inom kommunikation.

Gör som jag: Gå fram till personen och fråga varför den inte hälsar, eller upprepa hälsningen en gång till - givetvis med ett leende på läpparna. Dom kan ju ha "missat dig"…

hehe, det där med att hälsa igen var ett smart sätt. man blir ju galen på typer som ska bete sig så, att de ignorerar en. man kan vara artig trots att man inte gillar alla.

#16 Tack för ditt kloka svar, det ska jag göra nästa gång jag råkar ut för det. Då kan dom ju liksom inte komma undan och får sig kanske en tankeställare till nästa gång dom tänkt behandla nån på det sättet eller att som du säger kanske inte har sett mig eller hört mitt hej, då får man ju en förklaring iaf

#17 Ja eller hur, det ingår ju liksom i vanligt folkvett att svara hövligt sen behöver man ju inte bli "bästisar" för det.

Personligen så har jag slutat hälsa själv på dem. Om människorna inte är mer intresserade av mig på riktigt så finns det inte en chans i världen att jag tänker försöka få dem att visa intresse. Jag tänker som så, är det här människor jag tycker så mycket om så att jag är beredd att anstränga mig för att få dem att hälsa (!!) på mig? Om ja, så självklart, då är det bara att ta tjuren vid hornen och snacka… om nej… jaa släpp det! 

Jag kom till en punkt i mitt liv där jag insåg att en hel del av det här handlade om att bli sedd och min rädsla för att inte vara omtyckt. När jag vågade tro på att det faktiskt inte var viktigt att alla måste tycka om mig så blev det inte så viktigt längre. De som tycker om mig och verkligen bryr sig hälsar ju alltid, men de andra…. ja, de kan jag ha och mista :)

#19 Jag förstår hur du menar. Och jag vet att inte alla kan tycka om mig, jag tycker inte om alla själv heller men jag tycker det handlar om respekt att alla är värda att hälsas på oavsett vad man har för känslor för den personen. T ex om det är på jobbet eller i nått annat sammanhang i dagliga livet när man är tvingad att träffa på den här personen så blir stämningen väldigt otrevlig om man inte ens kan hälsa på varandra. Däremot om det är en person som jag kanske bara träffar på nån gång om året eller så så bryr jag mig inte om den personen väljer att inte vilja hälsa på mig längre.

Ja, vad gör man?! Jag började som vikarie på ett nytt jobb i november och där finns en kvinna som beter sig så. Vissa morgnar säger hon inte hej trots att jag hejjar, om jag ställer en fråga så tittar hon på mig som om jag vore "dum i huvudet". Mitt vik går ut i veckan men har blivit tillfrågad om att stanna kvar i 1,5-2 år. Först tänkte jag aldrig i livet att jag tänker stanna här. Har pratat med övriga personalen om detta och de sa: "det kan ju inte bli på nåt annat sätt när man jobbar ihop med ett gäng kärringar" Det var den sämsta ursäkt jag nånsin hört! Jag har aldrig blivit bemött på det här sättet på någon annan arbetsplats. Visst, man kan inte gilla alla men normalt hyfs /uppförande tycker jag att man har.

Nu händer det så mycket annat runt omkring mig så jag är väldigt känslig. Hade jag mått bra så hade jag inte brytt mig om hur hon beter sig, det är hennes problem.

Nej Ina det är helt sant!

Jag har haft sådana arbetskamrater med som ni båda beskriver… jag slutade bry mig om dem till slut, låtsades att jag inte såg att de ignorade mig, pratade på med de som inte gjorde så osv osv. Om det inte får någon effekt blir det ju verkningslöst till slut… det är ju när de ser att man tar åt sig, att det funkar som de "växer" och känner makt.

Nu är jag ju usel på att klara av sådana situationer själv men jag tror att man bara måste strunta i det. Om man inte gjort dem något utan de bara beter sig som skit ändå så är det liksom deras problem. Visa extra intresse för de som gillar er istället och låt de sura vara sura…

Ni har så rätt allihopa.Det enda man kan göra är att göra det man själv vill - hälsa,inte hälsa osv.Det enda man inte kan göra är att få någon annan att ändra på sitt beteende.

# 21 Ja det är precis det jag menar med vanligt hyfs, men som sagt problemet ligger ju hos henne. Men du tar väl viket iaf? De andra är ju inte som henne, eller hur? 

 #22 Jo, jag tror som #23 att man avgör i det läget vad man själv tycker alla sätt är bra, bara det känns bra för en själv. Du har ju hittat ett sätt som funkar för dig. Jag ska testa nu vilket som funkar bäst för mig :)

Lycka till Ina!!

#25 Tack! Du också :)

Ja Tack! Det kan nog behövas :)

Jag kan inte förstå varför man prompt skall tvinga sig på en person som med sitt kroppsspråk visar att densamma inte vill ha något med en att göra (orsak kvittar). Varför kan man inte bara respektera den personens önskemål om att dra sig tillbaka. Att tvinga sig på kan ju inte leda till något positivt. Varför kan man inte bara acceptera?

Här finns en kvinna som då och då äter på samma lunchrestaurang som vi. Ibland är hon glad och hälsar och vill prata, ibland är hon dyster och hälsar inte på någon. Jag har då aldrig sett någon människa hoppa på henne och gasta, "hallå, hallå, jag hälsar på dig". Det lättaste och mest hänsynsfulla tycker jag är att acceptera henne som hon är och hälsa och prata när hon själv vill. Alla är inte stöpta i samma form, utan några sticker av lite.

Detta hände för många år sedan när jag praktiserade på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Jag var på operation och behövde en skyddsrock när jag på rasten skulle till kiosken. Detta var min andra vecka. Jag fick tag i en läkarrock.

På vägen ner i hissen var det flera som hälsade. Även i kulverten på väg till kiosken nickade människor och log. Jag trodde jag hade någon "fläck" i ansiktet eftersom alla log men insåg till slut att det berodde på rocken.

Dagen efter var jag samma osynliga undersköterskeelev igen utan min rock.

Numera är kläderna på sjukhus inte så strikta. Man kan liksom inte se "vem som är vad" och det är ganska bra tycker jag.

Personligen bryr jag mig inte om människor som behandlar mig som luft.

Fast den här tråden handlade ju inte om att lämna människor ifred som tydligt signalerar att de vill vara ifred. Då har större delen av budskapet i de tidigare inläggen gått förlorad.

#30

Jag förstår inte riktigt vad du menar. Ina123 frågar ju om hur man hanterar att en eller flera personer ignorerar en ex. på arbetsplatsen och jag förklarar hur jag tänker och gör.

Om denna ohövliga människa inte behagar att hälsa så skulle jag personligen strunta i henne/honom. Jag skulle aldrig tillåta att en annan människa ska få mig att må dåligt p.g.a en sådan sak.

Har jag missat budskapet…?

#0 Dessa situationer är obehagliga men en enorm lärdom för att utvecklas. Har själv haft det som du läste ;-)

En fråga, Vad är det som händer med dig i denna situation?

Gå inåt och känn efter så kommer du förstå. Ingen utanför oss kan få oss att må dåligt om vi inte tillåter det själva i tanken.

Då menar jag med ord, han är högfärdig, han är orättvis, han trycker ner mig, han sårar mig eller han har ingen respekt. Är detta en sanning? Hur kan vi veta att det verkligen är så?

Inget har med dig som person att göra.

bumbleboo; Jag tänkte nog närmast på inlägg 28, sorry, det var ingen kritik mot dig :)

#24 Ja, jag tar vikariatet så slipper jag oroa mig över ekonomin en period i alla fall. Och själva jobbet är ett bra jobb där man mer har kontakt med kunder än med övrig personal. Och de flesta kunder gillar mig

Hoppfull.

Jag läste inte igenom inläggen innan så noga heller. Då borde jag kanske fattat…Haha

Så kan du Tuvalu passa på att utveckla dig själv genom att se det som människor och sammanhang att träna i. Här kan du testa olika förhållningssättt och se vad som funkar och inte för dig…

Jag jobbade en gång ihop med en man som aldrig blev upprörd över nå't alls, någonsin! Vi andra kunde sitta och koka och han bara log… han berättade att han såg det som träningstillfällen. Tillfällen att träna sitt tålamod och sitt sätt att hantera frustrerade människor och därmed situationer. Då blev jag mest förvirrad även om jag förstod tanken… nu kan jag se logiken och klokskapen i tanken :)

#36 - Det där var väl "The work" som Byron Katie/Gitte har skrivit om här på sajten - den där mannen som såg varje tillfälle av störning som en möjlighet att växa och lära sig :-)

Det där är det jag själv försöker träna på i år!

#33 Hej Hoppfull! Jag ser att du pekar ut mig i ditt inlägg. Vad är det som stör dig i det jag skrev?

:) det är inget som stör mig alls i ditt inlägg och jag håller med dig helt och hållet i sak. Men tråden handlade inte om att respektera människor som tydligt visar att de vill vara ifred. Personligen anser jag att det du skriver handlar om något annat bara, men det kanske är ett missförstånd?

Att bli ignorerad ena dagen av någon man känner eller jobbar ihop med, att den tittar rakt igenom en eller tittar på en som om man vore "dum i huvudet" som beskrivs ovan är inte samma sak som att ge sig i slang med någon som vill vara ifred. Åtminstone så som jag har uppfattat det.

va lite international och fråga t.ex; "wass up", eller nåt.

Tänker oavbrutet på hasse kvinnaböske band. Får man ta hunden med sig in i himmelen.

Det var sent en kväll vi hade spelat på en marknad. Trött och frusen stod jag kvar bakom scenen en stund. När jag hörde någon mumla nått om saknad. För i gräset satt en man och en lite hund.

http://www.youtube.com/watch?v=IFaGRBkkkbM

#39 I och för sig tycker jag att min tanke också hör till ämnet, men du vill koncentrera dig på arbetskamrater och så svävade jag ut lite. Jag har också haft sådana arbetskamrater, men har faktiskt aldrig tänkt djupare på saken. De personer jag tänker på har ibland varit trevliga (precis som kvinnan på restaurangen jag berättade om) för att nästa dag behandla mig som luft och titta rakt igenom mig. Min tolkning är att personen ifråga har en hel del problem som h*n grubblar över.  H*n försöker vara trevlig så gott det går, men försvinner sedan in i sig själv och sina tankar igen. Om du inte har något otalt med de personer som tittar i fjärran tror jag inte att du behöver känna att deras beteende har något med dig personligen att göra.

Jag uppfattades nog själv som en avståndstagande person härom dagen. Jag och sambon var till ICA för att handla. Jag har lite svårt att se med mina nuvarande glasögon och får inte byta förrän mitt socker är inställt. Har nydebuterad diabetes med allt vad det innebär. Vi skulle gå utför en trappa till parkeringen med våra kassar. Jag såg mig noga för var jag satte fötterna för att inte snubbla. När vi kommit ner sa maken: "Såg du inte vem vi mötte i trappan?" Nej, sa jag. Jo, det var ju xxx. Han hälsade genom att nicka och höja handen och jag gjorde likadant sa han. Killen hade tittat lite förvånat på dig som bara fortsatte utan att besvara hälsningen. Men jag hör ju dåligt också, så ett kraftfullt "hej" hade nog väckt upp mig. Men ett tassande i trappan hörde jag inte. Men nu när jag vet om det så är det ju lätt att korrigera nästa gång vi ses. Då kan jag förklara och reda ut ev missförstånd. Fast jag tror inte att den personen går omkring och grubblar över detta, så betydelsefull är jag inte.  

Och jobbar man nära ihop med någon kan man ju försiktigt säga som man känner, om man störs väldigt mycket av den andras beteende. 

Men vi har också varit in en vända på personer som tydligt vill visa att dom tar parti vid en skilsmässa, och dessa personer tycker jag inte att man skall hoppa på och konfrontera. Ibland får man acceptera att världen inte ser ut som man vill.

Kram från mig/Yvonne

#32 Tack, jag ska prova det.  Redan nu när jag läste det du skrev så anar jag nog vad det är för något det bottnar i att jag har svårt att hantera det här ibland.

#34 Glad för din skull att du tackar ja till jobbet, det är bra att du inte låter det hindra dig.

Tack alla övriga för inlägg med olika synpunkter, ska ta ett rejält tag med mig själv nu :)

Mycket intressant! Hur ser eller upplever ni detta när det gäller kommunikationen genom Internet?

#44 Bra fråga. För just internet (och speciellt kanske forum) är ju en perfekt plats för missförstånd att uppstå, eftersom man så lätt fastnar i själva orden och tar dem bokstavligt - och personligt.
Man läser då in allt möjligt i själva orden, alltså tolkar det på sitt sätt utifrån sina tidigare erfarenheter - och så tror man på dessa tolkningar, att de beskriver hur det faktiskt är.

Internet är den ultimata yttre manifestationen av den mentala inre värld som de flesta är fast i. Där frodas åsikter, tankar, idéer, föreställningar, trosuppfattningar om det ena och andra, o s v.

Och allt det är helt okej, så länge man inte är fast i det och tar det som något som är personligt och alltså säger något om vem jag är. Det är då det blir lite besvärligt om någon skulle opponera sig eller inte förstå en. Eller ignorera en, som tråden handlar om.
Då känner man sig lätt missförstådd och som att man måste förklara sig, eller försvara sig. Man kan bli sårad eller ledsen eller förbannad på orden man läser på en skärm. Lite komiskt och det är förstås egot som är i farten här.

Så  som jag ser det så är inget personligt, alltså finns det inget att ta åt sig av. Det enda att göra är att sträva efter att vara sann i varje ögonblick och tala öppet från hjärtat.
Sen om andra förstår eller inte förstår vad jag säger, opponerar sig eller håller med, det har inte någon egentlig betydelse.
Det återkommer alltid till om jag upplever saker som händer som personliga eller inte. Där är nyckeln.

Ja en bra fråga med ett bra svar :-) Jag har märkt att jag nog lättare tar åt mig genom internet än i verkligheten, på något sätt.. Jag har min lilla teori om det..

#46 Intressant, berätta gärna om din teori, om du vill.

#47 Njaa.. Den är inte så intressant.. Jag känner bara att det är annorlunda att prata med andra människor via nätet.. Och att det är svårare att få bra kontakt med andra människor än IRL..

#48 Håller med, för kontakten är ju mellan det skrivna ordet till andra skrivna ord på en skärm. Det är ju mentalt, även om orden kan komma upp från en djupare plats inom en..
Men man missar ju en massa sinnesintryck som man bara får genom att möta en människa irl.

När man träffas så är det ju människan direkt liksom. Helheten som inte kan finnas i bara ord på en skärm.

#49 Ja det är så sant!