2 zenmunkar på pilgrimsfärd
2 zenmunkar är på pilgrimsfärd. Efter att ha vandrat genom ödemarken i flera dagar, kommer de fram till en flod. Här får de syn på en vacker kvinna vid vattenbrynet. "Ursäkta mig", säger kvinnan till munkarna, "jag kan inte simma. Skulle någon av er vilja ha vänligheten att hjälpa mig över?" "Det är klart jag vill", säger den förste munken och lyfter utan att tveka upp kvinnan, bär henne över till den andra sidan och sätter ner henne.
De båda munkarna vandrar vidare under tystnad och kommer vid solnedgången fram till ett rastställe. När de sitter där och äter sin kvällsmat, säger den andre munken till den förste: "Du vet att vår ordens regler förbjuder oss att ha någon kontakt med kvinnor. Det var fel av dig att prata med henne, för att inte tala om att lyfta upp henne och bära henne."
"Jasså hon", sa den förste munken. "Jag satte ner henne vid floden. Du har burit på henne hela dagen!"
![[BigMama]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Haha, den var bra Ikna! Ska försöka komma ihåg denna när jag packat ner för mycket i min ryggsäck….
bra!
Den här berättelsen är väldigt tydlig. Tack Ikna för påminnelsen
Så här har jag gjort själv i alla tider när någon sårat mig t ex. Då har jag sedan gått och burit det med mig i tankarna i långa tider efteråt och därmed gjort mig själv illa många gånger om. Och det är mycket värre än det som den som sårade mig gjorde!
Eller när någon gjort något fel eller något dumt, då har jag kunnat gå med detta i tankarna och tyckt mycket om det! Onödigt, eftersom det inte är mina angelägenheter!
Ja, detta är en väldigt bra metafor/liknelse som beskriver hur vi håller fast vid saker och ting i livet. Tack Ikna.
ha ha den var kul,men jag tänkte på hur män tar alla tillfällen att vara med en kvinna.
men det där med att ta åt sig av andras betteenden är en svår nöt att knäcka tycker jag ,tänk om man kunde vara oberörd,jag tränar men det är ine lätt.
Starta ny diskussion