Min första tanke är rädsla, att ta sig ur bekvämlighetszonen. Snålhet kan det vara också. En del tror ju att dom kan ha med sig pengarna i graven.

#1 Rätt intressant det här med vår trygghetszon att vi vet att det är bra för oss men likväl så gör vi det inte.

Jag har gjort samma sak, känt att något var så rätt i hjärtat men kommit hem och funderat och sagt, Nej jag väntar och ser vad som händer.

Vad är vi rädda för??

Jag tänker också i första hand på rädsla.

Jag har mer än en gång känt att det ska jag gör, det är rätt för mig, men det hela har slutat med ingenting.
Orsak?
Rädslan för att göra och/eller välja fel.
Nä, inte kan jag . . .
Det är ingen ide . . .
Och faktiskt väldigt ofta brist på pengar
Kom på en brist till: uthållighet och "jävlar annamma".

Sen tänker jag för många gånger, letar tills jag hittar det som stoppar alltihop.

Fast härom veckan slog jag mej själv med häpnad!
Tänkte inte efter utan helt enkelt bara tog gick med i en nystartad kör.
Bara för att jag tycker om att sjunga (hällre än bra ) och för att jag kände att jag måste bryta mönster.

#0 FATTA BESLUT! Framgångsrika personer fattar beslut SNABBT och ändrar sig väldigt långsamt medans icke framgångsrika människor fattar beslut LÅNGSAMT och ändrar sig väldigt snabbt.

Visst är det rädslor med i bilden och ju längre tid från tanke till beslut/handling börjar våra hjärnor bearbeta oss, vi frågar också vad andra tror är bäst för oss mm

Fatta beslutet, ha tillit och kör så det ryker. Sen kan man naturligtvis navigera på vägen allteftersom ny information kommer och förutsättningar kan ändras mm men fattar man ej beslutet händer det ju inget alls!

#4 Så sant som det är sagt!

#4 Sanningens ord.

Tänk om…. Är det första jag tänker när jag verkligen vill något. Sedan kan jag rada upp diverse rädslor efter det.

Det bästa är att inte tänka alls, vara impulsiv och köra på. Vilket jag gör alldeles för sällan! Händer inte mycket i trygghetszonen, man utvecklas nada.

Ibland kan jag fatta ett beslut utan att tänka men som efter ett tag känns fel och då måste jag ändra på det men det handlar inte om rädsla utan är bara en känsla

#8 Det viktiga är ju att ta beslutet. Att sen ändra på vägen är helt ok och kan bero på många saker som t ex att du fått tillgång till mer information mm. Men det viktigaste är att TA beslutet för då sätter man fart på hjärnan och kreativiteten börjar blomma

#9 ja det är sant , viktigaste är att jag går efter magkänslan, läste nånstans att det ska kännas som bomull :)

#8 #9 Är det lätt så är det rätt. Känns det som bomull från början och det ändrar sig vad har det då med att göra??

Om tankar föder känslor hur kan man då veta vad som är rätt känsla??

Klura på den….

Om tankar föder känslor hur kan man då veta vad som är rätt känsla??

Det är en riktigt svår fråga.
Mitt förnuft säger nu att svaret är, magkänslan så klart.
Låter enkelt men om jag inte vet hur denna magkänsla känns?
Å förresten så kan jag väl tänk mig till magkänslan också.

Nä den klurigheten går jag bet på.

#12 Håller med, riktigt svår men någon har säkert ett klurigt svar.

Spännande…

Kan vara att förutsättningarna är ändrade och att man får tid att änka efter lite och om man ändrar sig då så blir det en bra känsla igen :)

#11 _"Om tankar föder känslor hur kan man då veta vad som är rätt känsla??"
_Haha, finns det något som är "rätt" känsla? En känsla är en känsla, sen gör vi bedömningar av den som varande rätt eller fel.

Ur perspektivet att alla känslor är neutrala, alltså varken rätt eller fel, utan bara rörelse av energi i kroppen, så kanske vi inte låser oss fast vid känslorna så mycket för vägledning.
Känslor (rörelse av energi) ändras hela tiden, så skulle vi lita blint på våra känslor och gå på varje impuls de ger oss, så skulle vi ändra oss hela tiden och leva som löv för vinden.

Att följa med i livets flöde och bejaka det, är något som är naturligt för oss alla egentligen. Men det utgår inte från våra känslor eller tankar. Det är djupare än så.

#15 Intresssant att läsa det du skriver Tunrida.

Känslor (rörelse av energi) ändras hela tiden, så skulle vi lita blint på våra känslor och gå på varje impuls de ger oss, så skulle vi ändra oss hela tiden och leva som löv för vinden.

Det är kanske så vi alla gör lite då och då, känner oss förvirrade för vi tror på våra tankar som föder känslorna. Inte konstigt att vi mår som vi gör ibland.

Vi skriker efter att få något vi vill ha eller är rädda att förlora något som vi har. Vad är det vi har egentligen och vad är det egentligen vi kan förlora??

Kramar

#11 - Nu är jag tillbaka och har inspiration av allt ni har skrivit under resan vi varit på :-)

Jag skulle vilja göra skillnad på känsla och känsla - "känsla 1" föds av tankar, "känsla 2" är intuition… Låt mig ge ett exempel.

Jag är på affären och ska överraska min sambo med varsin bakelse (utan att det är något som är "särskilt", dvs. värt att fira!). Jag tar bakelsen i korgen och går vidare, glad i hågen över att vi ska njuta av denna härliga delikatess!  Men när jag står där i kassan och väntar på min tur får jag en tveksamhetskänsla över det där med bakelserna… plötsligt känner jag inte för att köpa dem…

När jag kommer hem är hennes dotter där och har köpt varsin bakelse - för att fira att hon har vunnit 100 kr på en trisslott

Vart kom känslan ifrån? Jag skulle vilja säga att det inte handlade om en tanke som ledde till en känsla - utan det var intuitionen som på något vis (intuitionens typiska kännetecken) "signalerade" till mig att jag inte behövde köpa bakelserna…

Följdfråga - Vad är då intuition?

Kram Rickard

#17 För mig är skillnaden mellan känslor som föds av tankar och intuition den att en känsla född ur en tanke kan jag gå tillbaka till och känna känslan igen men intuition eller förnimmelse är för mig något jag ej kopplar till en känsla direkt.

beror på att jag kan inte "gå tillbaka" och känna känslan utan jag "bara vet" något men ingen känsla jag kan känna.

Lät kanske lite flummigt men jag vet ej hur jag ska beskriva det riktigt.

Dock litar jag blint på denna intuition eller förnimmelse

#18 - Tack vännen!

Det där har jag aldrig reflekterat över tidigare som du beskriver… Visst är det så för mig också - och jag tror det beror på att det vi kallar intuition är något som saknar början och slut… Känslan bara finns där plötsligt!

Om vi ska bli lite djupa här nu så skulle jag vilja referera till något som en vän utvecklade för mig - att vi alla hänger ihop med någon slags osynlig tråd. Kanske vi enklast kan säga att vi alla är ett

Precis som en våg bara är en lite del av ett hav så är en människa bara en del av alla människorna tillsammans.

Så någonstans kan vi kanske uppfatta något som någon annan gör, utan att vi behöver se eller höra det med våra egna ögon/öron! Kanske är det så intuitionen fungerar…

Det brukar vara "riskfritt" att lite på intuitionen

# 15 Så här ser jag det:  Det är egot som vill ha/är rädd att förlora något och då lever vi inte i nuet och kärleken. Det vi har, finns redan inom oss och det kan vi inte förlora.

#17 #18 Kloka inlägg, ni får mig att fundera lite mer om detta med tankar, känslor och intuition om hur allt går ihop. #17 Börjar bli riktigt bra insatt i det hela nu..you go man.. Har ej heller tänkt på detta vis, tack.

#20 Sanna ord. Vi kan ej förlora något som vi har för allt har vi redan. Hur vet vi det?? Annars vore det annorlunda än det är.

#21 - Vi kan ej förlora något som vi har för allt har vi redan. Hur vet vi det?? Annars vore det annorlunda än det är.

När jag tittar på de här orden inser jag att jag förstår de helt klart - men om jag skulle be en kompis att förklara dem så skulle h*n tycka att det var rena grekiskan…  

#20 - Sant ikna, det vi har inom oss bär vi alltid med oss! Även om vi inte alltid kommer ihåg att vi har det där… Jag tänker på all den kunskap vi samlar på oss i livet - den finns där i något universellt minne (som följer med vårt andliga jag enligt min filosofi) men vi har inte alla tillgång till den när vi önskar det…

#16 "Det är kanske så vi alla gör lite då och då, känner oss förvirrade för vi tror på våra tankar som föder känslorna. Inte konstigt att vi mår som vi gör ibland. Vi skriker efter att få något vi vill ha eller är rädda att förlora något som vi har. Vad är det vi har egentligen och vad är det egentligen vi kan förlora??"

Precis. Det är egots begär och rädsla som vägleder oss när vi tror på tankarna och de medföljande känslorna:
"Jag måste ha detta, göra detta." "Fast tänk om jag gör detta och det inte är det rätta för mig?" "Fast tänk om jag inte hoppar på det här tåget nu, då kanske jag missar min stora chans!"

Såna tankar är egots domän…

#17 Ja, håller med dig i att göra skillnad på känslor och känslor. Jag skrev om det i en annan tråd härinne, där jag delade upp det i de engelska orden för känsla; emotion och feeling.
Vi har ju bara ett ord för känsla på svenska tyvärr. Därför är det bättre att använda engelskans ord tycker jag. Emotion betyder ju  "motion of energy" (energy-motion, alltså energi i rörelse).

Emotion är alltså det jag pratar om som är tillfälliga rörelser av energi som vi upplever i kroppen, alstrade av våra tankar.
Sen finns det något djupare, som vi kan ha svårt att komma i kontakt med om vi fastnar i ytan, alltså i våra föränderliga "emotions". Och det är feeling, som man kan kalla intuition eller inre känslo-vetskap.

Intressant med bakelserna.

#7 Jag känner igen mig så väl i det du skriver. Skulle kunna ha varit jag som skrev.
Tänk om…. följt av massa rädslor. Det är lite ledsamt egentligen, men jag vet inte hur jag ska ändra på det.

Jag läser era inlägg med stort intresse och försöker ta till mig tankegångar och se hur ni menar, men ibland går det verkligen över mitt huvud.

#20 Så sant! Håller med.

#25 Det finns inget du behöver ändra på hos dig själv. Att man fastnar i negativa orostankar är så invant i oss, att vi tar det som en del av oss.
Vi ifrågasätter inte vad våra tankar säger, utan tror helt och fullt på vad de säger, för det är vad vi fått lära oss sedan barnsben.
Vi tycker förstås det är jobbigt att ha dessa tankar, men vi vet inte hur vi ska ta oss ur dem. Alla upplever detta.

Det är hur man ser på sina tankar som är det som får en fri. Det går inte att ta bort sina tankar, utan det handlar om att när man tror på dessa tankar och identifierar sig med dem ("detta är jag"), så fastnar man i dem. Då gör man tankarna till en del av en själv.

Det går inte att med viljekraft sluta tänka på det ena eller andra sättet ("Nu ska jag sluta upp med att tänka negativt!", "Så här borde jag inte tänka!")

Jag har då aldrig lyckats tänka på precis det jag vill, det kommer upp alla möjliga konstiga tankar i huvudet utan att jag gör något. Det tycks ske utan min medverkan.

När jag försöker få slut på tankarna, så blir de värre. När jag säger; okej; tänk på detta då, det är fritt fram och helt okej med dessa tankar! Då upplever jag att det plötsligt blir tyst!

När jag lyssnar till alla tankar som poppar upp och tror på vad de säger, så mår jag dåligt som följd. Men är tankarna verkligen sanna? Måste jag tro på vad de säger? Är tankarna JAG?

När man kan börja ifrågasätta deras sanningshalt, så händer något fantastiskt!
Och snart behöver man inte automatiskt klänga sig fast vid varenda tanke som dyker upp, man måste inte tro på dem.

De kan få finnas som det de är; bara tankar som kommer och går, som små lätta moln på en öppen, gränslös himmel.
Jag är inte tankarna även om jag har dem, så vem bryr sig?
Tankar är inte personliga utan universella, eftersom alla upplever dem i en eller annan form. Men tankar är inte min eller någon annans sanna identitet.

Min mamma brukade säga:
Om inte om hade funnits hade käringa skjutit björn med eldgaffeln.

Om inte om hade funnits med i mitt tänk vad hade jag hamnat då?
Nu om med alla dagar och ingenvart kommer jag.

Gör som Mavios #25 följer alla inlägg med stort intresse å försöker förstå och ta till mig av alla kloka ord.
Mycket att fundra på blir det.

#28 "Om inte om hade funnits med i mitt tänk vad hade jag hamnat då?"
Ännu ett "om", d v s ännu en tanke att tro på och väva en historia kring. Du är precis där du ska vara, annars hade du varit någon annanstans. Så enkelt är det, för livet pågår precis där du befinner dig.

När du liksom Mavios "försöker förstå", så lämna gärna funderandet åt sidan en stund. Känn istället efter inombords om något ringer sant. Låt tystnaden och stillheten tala.

Låt insikter få komma i sin egen tid, låt dem få mogna för de kan aldrig komma om vi fastnar i den mentala förståelsen..

De kommer nämligen inte via vårt mentala/intellektuella/känslomässiga funderande, de kommer från en plats inom oss som är djupare än så.

Jag ler lite igenkännande när jag läser detta..

Jag och min väninna är motpoler..

Jag funderar,stöter och blöter.."om jag gör si,då blir det så"om jag istället gör så här så kanske…Jag tar liksom hela processen redan innan själva steget..När jag till slut förändrar..ja,då är det liksom grundat..Jag har haft tid att känna,tänka,prata om allt..I någon studie kallades dessa människor B-typen..oroar sig,vill ha en bakdörr öppen,vill ha genomfunderade beslut…Alla som sedan ser mig i processen tycker jag är så modig som bara tar stora kliv rakt ut..men jag vet ju,jag har ju sedan funderat ihjäl mig..På vägen ner njuter jag av själva fallet..

Min kära väninna däremot,kliver rakt ut..skriker hela vägen ner..landar och undrar vart hon är!!Hon är oftast dessorienterad under lång tid efter landningen..måste lära sig vad allt står för,hur det ser ut..och hur hon mår i detta..Också måste hon in i process gällande vad andra förväntar sig av henne,och hur hon ska förhålla sig till dem..Hon behöver tid att först orientera sig,sedan att orientera sig själv i förhållande till sin omgivning..

Vad är då bäst??

Jag är ju utmattad när jag väl förändrar,och urless på den stagnerade situationen..Hjärnan är överkokt..Å andra sidan så har jag klart för mig vad både landningen och det nya innebär..Jag känner mig trygg..

Hon landar lika ofta mjukt som hårt..och skapar också möjligheter och möten med nya fantastiska människor..hon är dock förvirrad och oftast känslosam..och känner sig under lång tid otrygg innan hon börjar bygga en grund..

#30 Haha, roligt att läsa dina ord Ewa-Marie!

"Vad är bäst?" Bäst för vem? Ni gör nog båda det ni är präglade att göra och det som stämmer med era olika personligheter, så det ena behöver ju inte vara bättre än det andra. Olika sätt att hantera tillvaron bara, olika perspektiv, som jag ser det.

#31..Visst är det väll lite kul?!!

Om min kära vän o jag skulle mixas till en person så hade det blivit alldeles lagom!!

#32 Hahaha, lagom är bäst eller?

Läst den här tråden och vet inte… idag är en förvirrande dag. Har sådana till och från. ifrågasätter allt och mest mig själv. Om någon skulle fråga vem är jag är i dag så skulle svaret komma blixtsnabbt: - jag vet inte…. 

andra dagar skulle jag lika blixtsnabbt svara, berätta om mig själv, vad jag gillar och inte gillar, postiva egenskaper och de där negativa som jag ibland gömmer mig för.

Men det där att våga och släppa rädslorna… så här tycker jag idag … tror jag… blä, sa ju att det är en förvirrande dag…

För ett par år sedan… jag och min man hade pratat lite löst om att vi skulle vilja ha en egen verksamhet en dag (pratat löst i många år). Vi bestämde oss under hösten 2005 att skaffa oss en hemsida, vi hade inget att sälja men kunde vara bra att ha. Under julveckan så kom vi att prata om det igen, jag var ganska less på mitt jobb (haft det i många år). På en eftermiddag bestämde vi oss att öppna en affär på nätet, jag var drivande. Den eftermiddagen fattade jag beslutet att lämna in om friår på min arbetsplats. Första dagen tillbaka på jobbet gjorde jag det. Gick ett par dagar, fick avslag. Gav mig inte (andra hade fått friår), krävde en motivering. Fick den, lusläste lagparagrafer och överklagade hos min arbetsgivare. Fick mitt friår. Började det i april det året. Året därpå hade verksamheten växt så pass mycket att jag varit tvungen att skaffa lokal (skötte det hemifrån innan), började också att ha öppet halvdagar. När mitt friår var slut bad jag om tjänsteledigt 6 månader, fick det. När det tog slut tog jag det stora klivet att säga upp mig. Var ett år sedan. Jag tjänar inte några stora pengar, kostnaderna äter upp det mesta. Jag och min man pusslar och fixar och får det ekonomiska att gå ihop privat. Men jag är lycklig och han också. Och det är ingen katastrof att inte ha en massa pengar.

Nu har jag varit egen i 1 år, utan livlinor. Hänger fritt och flyger så högt jag bara kan. Ångrar inte beslutet. Det bästa jag gjort. För en månad sedan kom beslutet på min gamla arbetsplats att den skulle läggas ner, alla fick sparken. Känner med dem.

Jag o min man frågade oss vilket som var värst: Att våga och misslyckas eller att inte våga och aldrig få veta hur det skulle kunna bli.

Vad  är det värsta som kan hända? Saker och ting har en förmåga att lösa sig, vare sig vi vill det eller inte. Vad gör det om 20 år om jag misslyckas? Ingenting.

Har ganska nyligen börjat titta tillbaka på mitt liv och minns olika situationer som inte varit så trevliga. Där jag varit förstörd av oro, rädsla och massa andra känslor. Ställt det mot mitt liv idag. Konstaterat att jag överreagerade då för länge sedan. Och idag berör det mig inte alls. Så se tillbaka, ni kan nog också hitta händelser och skeenden i era liv som var gigantiska då men som i dag kanske inte ens är en fis i universum.

Kramar på er allihop (från en som just nu är ganska säker)

#34 Blir glad av att läsa ditt mail hur du gjorde och litade på din inre röst och ditt hjärta. Du gjorde det du kände var rätt för dig och stod på dig.

Beundransvärt att se hur universum arbetar när vi vill uppnå något som är rätt i hjärtat. Du tänkte inte heller på pengar utan det var antagligen meningsfullt för dig att göra dig fri och sedan att företaget läggs ner visar på att du följde din intuition och ditt högre medvetande.

You go girl

Att veta vem vi är behövs det verkligen alltid?? Är vi samma varje dag? Tänker vi lika varje dag??

Nuet är där vi är utan intellektet involverat, vi kan känna att vi är närvarande. Det kanske räcker.

Nyckel ord: Tillit och acceptans.

Kram på dig

Tack Gitte. Och du har rätt, vi tänker och tykcer inte lika varje dag. Ibland är vi mer tillåtande och andra är vi mer inskränkta. Beror kanske på hur mycket våra negativa skuggor får utrymme.

#34 - Oj, det där var en inspirerande berättelse tagen ur verkligheten! Den tar jag till mig djupt i mitt hjärta

Ni hade ingenting från början - ändå fick ni det till att gå ihop! Det tyckte jag var den mest inspirerade delen - just att vi inte behöver ha något speciellt som vi ska bygga på, utan bara en längtan efter att förändra livet och inspiration till att ta er från idé till handling!

Tack Howliten (som väl är en vit sten har jag för mig…?)!

Kram Rickard

Jo Rickard, du rhar helt rätt, det är en vit sten med lite grafitgrå streck i kan man säga  Jag gillade den och jag köpteden, den var min favvis ett tag. Sedan har namnet fått stanna kvar. Roligt att du gillade berättelsen

Jag har lärt mig en del på den här resan.

EN sak jag nyligen upptäckte hos mig själv som är lite konstig (som kanske också förklarar varför man inte kommer till skott ibland) är att jag var rädd för att lyckas. Jag har upptäckt att jag har flera saker som jag vill göra men drar mig för att sätta igång. Drömmar som finns där och som har funnits länge.

Jag insåg att det inte var misslyckande som skrämde mig utan eventuell succé. Håller på att klura över varför jag känner så. Försöker möta det. Vet inte om det har med ansvar att göra…

Jag älskar min affär, både en i real-life och den på nätet. Jag är inte längre rädd för att lyckas med den.

Kram Sanne

Jag hade också en sån sten när jag samlade på stenar och kristaller för 10 år sedan - det var därför jag kom ihåg den :-)

Jag gillade berättelsen för att den var tagen ur det verkliga livet - och för att den gav mig en spark i baken över att jag själv är så rädd för att satsa helhjärtat på min hobby! Kommer att ha den här tråden som inspirationskälla för att göra det modiga som du gjorde :-)

Det där med rädsla för att lyckas är något som Kay Pollak också skrev om i en av sina böcker har jag för mig - det låter ju absurt egentligen, men det finns något mycket viktigt att förstå i detta! Ska se om jag hittar avsnittet i böckerna…

Önskar dig framgång i dina affärer och kommande satsningar Sanna!

Kram Rickard

#38 Lyckas inte finns hos mig med. Jag vet att det kommer som ett påbud frå min pappa. Jag skulle göra allt perfekt, men med den begränsningen att jag inte fick lov att bli bättre än honom. Han ville inte släppa platsen som familjens överhuvud, den som bestämde och hade makten. Ingen fick hota hans position.

# 39 Ja det hade varit intressant o höra vad Pollack säger om det. Haft en av hans böcker i mina händer men slog inte till, tvekade. Sen bestämde jag mig för att nästa gång så slår jag till men än har den inte dykt upp på begagnat-marknaden för mig.

#40 Min pappa är verkligen överhuvud! Väldigt sydeuropeisk, han är man och jag är bara kvinna… ha ha ha ha. Jag älskar honom men har inte alltid gillat hans åsikter eller honom. Kluvet jag vet men så är det. Kanske har det något med det att göra. Fast nej, ändå inte. Pappa har alltid varit aktoritär (felstavat förmodligen ), mycket man. Krävt bra betyg i skolan, ordentlig, jag gjorde revolt vid 16 med dunder och brak och massa blixtar!  Jag fick ingen pulka när jag var 6 år för han tyckte inte det var för flickor, fick inte spela fotboll för det var inte för flickor osv. Hade en underbar dagmamma som han hade hemskt mycket respekt för, hon var en gammal dam (69 år när jag föddes) som hela byn hade väldig respekt för på ett ärligt sätt, hon var bestämd men snäll. Hon gick hem till pappa och slog verkligen näven i bordet och sa: "Grebban ska såklart ha en polka. Köb en te helgen!" Pappa köpte en röd - jag var dölycklig! 

Men jag har inte känt någon konkurrens mellan oss, han har alltid velat att jag ska komma längre än vad han gjort. Även om hans idéer på hur saker o ting ska vara är milslångt från mina svenska så har hans beslut inte varit av ondska. Han är en man av sin generation, fast i tidsandan i det land han lämnade en gång. Han har inte hängt med helt enkelt. Nej, jag tror inte min rädsla att lyckas kommer av det, det är något annat och förr eller senare kommer polletten att trilla ner… jag har ju kommit så långt att jag upptäckt den.

#41 - Kan rekommendera att köpa boken på nätet, där är de inte så dyra (särskilt inte som pocketböcker :-) Men nu för att återgå till det vi pratade om så har jag hittat den delen - det var inte bara några rader, utan ett helt kapitel om det och närliggande teman!

Han skriver i ett av avsnitten att vi har en benägenhet att förminska det andra tycker är fantastiskt - "Vilken bra skiva du har gjort" följs av "Äsch, den var ju ingenting…". Eller "Vilken fin klänning du har köpt" följs av "Äsch, den här gamla trasan"… Så där håller vi på och kanske för att inte hamna i en utsatt position där vi kan bli nergjorda av andra. Eller som han säger med egna ord: "Vi förminskar oss omedvetet, förmodligen i ett slags bakvänt försök att skydda oss.".

I ett annat avsnitt citerar han Nelson Mandela:

"Vår djupaste rädsla är inte att vara otillräckliga.

Vår djupaste fruktan är att vi är omåttligt kraftfulla.

Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss själva: Vem är jag som tror mig vara briljant, storslagen och talangfull?

Egentligen, om du inte är det, vad är du då?

Du är ett barn av Gud.

Att du leker liten förbättrar inte världen.

Det är ingenting upplyst med att förminska dig, så att andra inte ska känna sig osäkra omkring dig.

Vi föddes till att manifestera Guds härlighet som är i oss.

Den är inte bara i några av oss, den är i oss alla.

Och när vi låter vårt eget ljus skina, ger vi omedvetet andra människor tillåtelse att göra det samma.

När vi är frigjorda från vår egen rädsla, frigör vår närvaro automatiskt andra."

Härlig text tycker jag - en variant på anti-jantelagen :-)

Kramis Rickard

#42 Tack Rickard för den underbara texten!! Sanningens ord som är bra påminnelser.

Kram till dig.

Mandelas ord är så härliga! Kanske har de och du rätt. En form av jantelag som finns inbäddad inom oss ser till att vi inte når vår fulla potential. Det är ju just det som Pollack säger då att för att skydda oss mot eventuell kritik så värjer vi oss från framgången. Kan nog känna att det kan vara svaret på rädslan för att lyckas. Man blir utsatt, offentlig kanske, jagat villebråd. Dags att lära sig så över sådant då.

#42..*Nickar bara instämmande*

#43 -  Kram tebaks

#44 - Japp, att bli satt på piedestal är kanske roligt ett tag - men förr eller senare är folk där och har åsikter om en… och det är kanske det vi är rädda för… att bli bedömda (och dömda)! Det ser man ju i all media - parapazzis är ute efter en hela tiden…

#45 -

#42 Vilken man Nelson Mandela! Så himla bra sagt! Tänk om lärarna kunde mata in detta i våra barn redan i skolan.. dagis!

Jag kom att tänka på en text med en zenmästare som tittade på en skyttetävling där en man misslyckades i tävlingen och någon frågade vad han gör för fel,

-han är inte i nuet,utan tänker på målet att vinna.Då förlorar han kraften i nuet.

Det karnse är så att egot är rädd för att misslyckas om man ska börja med något som är viktigt för oss.Och att det är viktigare att lyckas med det man gör, än att vara lycklig med det man gör.     Men då har egot lyckats lura en grundligt.

Jag kom att tänka på en text med en zenmästare som tittade på en skyttetävling där en man misslyckades i tävlingen och någon frågade vad han gör för fel,

-han är inte i nuet,utan tänker på målet att vinna.Då förlorar han kraften i nuet.

Det karnse är så att egot är rädd för att misslyckas om man ska börja med något som är viktigt för oss.Och att det är viktigare att lyckas med det man gör, än att vara lycklig med det man gör.     Men då har egot lyckats lura en grundligt.

Råkade dubblera inlägget vet nån hur man får bort den ena. Ni verkar vara ett positivt o livsbejakande gäng härinne, det är härligt att se.

Tror att de som vågar starta saker utan för mycket grubbel vågar misslyckas, de flesta stora uppfinnare misslyckas 900 ggr karnse men lyckades den 901. Egot ställer krav det ska inte bara vara kul vi måste vinna,tjäna pengar på det osv.    Kraven gör att vi tappar kraften i nuet.

#50 - Har fixat det nu

När det blir fel har man en timma på sig att justera inlägget - sedan kan bara Sajtvärd och Medarbetare fixa inlägget. Sen har jag för mig att det bara är Sajtvärd och Medarbetare som kan ta bort ett inlägg…

Jag tror också du har rätt där - alla funderingar på vad som kan bli fel gör att man stannar upp i det kreativa nuet! Så känner jag själv för mitt eget företagande - jag ser många möjligheter, men hindren finns också där och "inspirerar" mig till försiktighet… Då behövs coacher - och som tur var har vi Gitte här

Kram Rickard

Tack för hjälpen! 51 du är också en inspiratör och coach här vi har alla något att bidra med och komplettera varann med.

Karnse skulle man kunna ha medlemsträffar några gånger om året i de olika regionerna för nätverkande och utveckling för de som är intresserade. Jag bor några mil från Nyköping det karnse finns flera sörrmlänningar här på PU.

 Ska försöka få in foto här men jag är novis på datorer.

#52 - Tack för det

Jo, vi är alla inspiratörer här på forumet, på ett eller annat sätt!

Ja, vi har funderat på om vi skulle ha någon träff i Mälardalen någonstans - själv bor jag i Köping, fyra mil väster om Västerås. Det gäller också att hitta ett ställe där det finns plats för en del folk…

Lycka till med fotot - det klarar du säkert

Kram Rickard

Nu har vi fixat in fotot med hjälp av min dotter.

På sommarn är det lättare att hitta en plats att samlas på när man kan vara på nån vacker plats i naturen.    

För min del är det osäkerhet och rädsla. Jag tror det inte om mig själv. Men det skulle va så himla kul :-).

HAr svårt att ta till mig när jag får uppskattning. Det är alldeles fel. Det vet jag.

Igentligen skulle jag kunna gå på kurser under halva delen av året. Andra halvan tar arbetet och hemmet upp det mesta av tiden.

Snålhet är det inte. Men vi har huset som skall räntas , Barnen bor en bit bort och jag vill kunna besöka dem. De studerar och jag vil kunna hjälpa om det blir svårt med jobb sen.

Har väldig lätt för att först tänka jag måste fixa för det och det och fixa så barnen har det bra och gubben och si och så, sen ska jag unna mig att göra lite av mina drömmar. Fast då är jag väl död och begraven.

Är lite lustigt för mina kunder skulle nog aldrig tro detta ovan. De är goa och uttrycker ofta sin uppskattning. Vet att jag oftast reder ut för dem. Så för andra kan jag prata för och företräda i deras ekonomi. Fast ibland är vi nog psykologer också

Nu kom jag nog långt från ämnet. Ha en skön kväll