Jag förstår fullständigt att du är trött på att uppleva detta du beskriver, vem skulle inte vara det?
Vi präglas alla från tidig barndom till att leva ut vissa mönster i våra liv. Även dina föräldrar levde bara ut sina inlärda mönster och deras föräldrar likadant osv osv.

När vi lever ut dessa mönster gör det att vi vandrar runt, runt i samma hjulspår och skapar vårt liv utifrån dem.
Dessa mönster är grundade i tankar vi har om oss själva och om andra, tankar vi tar som sanning innan vi tittat närmare på dem och ifrågasatt dem. Dessa tankar blir då till fönster som vi tittar ut genom och ser vår version av världen.

Men tänk om dessa tankar du har om dig själv, om ditt liv, inte är så sanna som du tror? Tänk om du skulle börja ifrågasätta dem? Ifrågasätta det du fått lära dig om livet som litet barn? Det kanske inte var så sant, det du fick lära dig om skam och skuld?

Att du börjar prata om detta härinne är ett stort steg, för det innebär att det finns något i dig som vill vakna upp ur denna mardröm. För det är vad det är; alla dessa tankar du har och som du inte kan släppa blir till en mardröm du lever i. Men du måste inte leva fast i mardrömmen, du kan bli fri från den!

Jag vill inte säga till dig vad du ska göra och inget jag säger ska du tro på rakt av, utan utforska själv. Det är viktigt, så du kommer fram till din egen upplevelse av vad som är sant.

Jag kan säga så här mycket; det är när vi är identifierade med våra tankar, minnen och gamla mönster som vi lever i rädsla. Rädslan kommer alltid från det förflutna och projicerar sig in i framtiden.
Men det som har hänt, har hänt. Det är ju inte NU. I Nuet finns ingen rädsla, bara kärlek. Det som har hänt är minnen och det är allt. De har inget med NU att göra.

Att börja se att det som du upplevt att dina föräldrar gjorde inte var någons fel, är början till frihet.
Alla lever vi ut våra präglingar och inlärda mönster från vår uppväxt, även dina föräldrar. I alla fall tills vi blir medvetna om dem.
Så det finns ingen som bär någon skuld, inte du och inte dina föräldrar. De agerade bara som de blivit lärda och likaså du. Detta sker omedvetet, så man kan inte rå för det.

Se detta klart och ärligt och det är sann förlåtelse och förståelse. Att se att det inte finns något eller någon att förlåta är automatisk förlåtelse, något som kommer från hjärtats acceptans av det som är.

Läs gärna igenom din egen text igen, för du har svaren inom dig. Du vet varför du reagerar som du gör, det skriver du själv i texten. Att det kommer från barndomen.

Nästa steg är att frigöra dig från din barndom, från ditt förflutna, genom att vara närvarande här och nu och det är du genom din kropp, inte genom dina mentala processer (tankar, rädslor, minnen).
För när vi är fast i våra tankar, våra minnen och rädslor inför framtiden, så lever vi inte i nuet.

Kram till dig och om det är något av det jag sagt som slår an en ton av igenkännande i dig, så utforska det gärna för egen del.

Håller med Tunrida… inte för att jag är någon expert… men det känns bra och sant när jag läser det. Tar till mig det åt mig själv också… tack.

Du… "jagkan", har redan skrivit vad du kan i o m ditt namn. DU KAN. Allt.

Kram

Sanne

#2

Tunrida tack för dina kloka ord 

Jag har de senaste åren kunnat förstå/acceptera att mina föräldrar bara är produkten av sin barndom, och jag formad av min.

Nu för tiden är jag snäll mot min mamma och låter henne leva i sin rosa värld där hon är trygg, förr försökte jag tala med henne om min barndom men hon blev bara upprörd och vägrade se att allt inte varit rosa.

Men hur kastar man sitt bagage?

För att glömma eller förtränga fungerar ju inte.

Jag kan resonera med mej själv och då vet att jag är en god mäniska och har all rätt och möjlighet att vara lycklig, men det känns som om hjärnan är delad i två, en som vill mej väl och är klok, och den andra som gör allt för att sänka mej och göra mej rädd och osäker.

Det är många som vänder sej till mej när de är osäkra och ledsna, och jag hjälper till att vända och vrida tills det kan se en ljusning. Men att hjälpa mej själv….

Jag har köpt Mia Törnbloms Självkänsla nu!, och ska börja skriva i en "Jag är bra bok", hoppas det kan hjälpa lite.

Igår ringde min bror och jag berätade för honom hur jag mår och efteråt kändes det lite bättre.

#Howliten, jo jag valde namnet för jag känner att nu f-n måste jag kunna resa mej upp och gå framåt.

Kram på er och tack igen

#0 När jag läser ditt inlägg känns det som jag skrivit det själv…..för en månad sen.

Ledswen, likgiltig och med en stor klump i magen som funnits där i åratal. Mästare på att hålla upp en fasad utåt så ingen märkte nåt.

LEVDE ej utan presterade för att få bekräftelse. Var alla andra till lags för att känna att man duger.

Jag kan känna känslan du har nu att ha kommit till en punkt i livet då det måste till en förändring. Känslan av att gå sönder, spricka eller gå upp i atomer!

Jag var också rädd, livrädd till en början men hamnade här på PU och möttes med värme och kärlek och tog då beslutet att det får bära eller brista. Förmodligen det bästa beslut jag tagit nånsin.

Härinne känner man att det finns andra människor som bär på samma ryggsäck som delar med sig öppet och ärligt av sig själva och när det sen visade sig att det skulle starta en kurs anmälde jag mig dit.

Det var det näst bästa beslut jag tagit och nu rasar insikterna in och efter bara 4 veckor är jag en helt annan person även om mycket jobb återstår.

Som t ex Tunridas inlägg som jag ej till fullo förstår men det tar sig och som #2 säger "det känns bra och sant när jag läser det"

Som du själv skriver har du tagit ett första steg och det är ett stort steg. Bara att skriva som du gjort är starkt och modigt.

Jag vet det för jag har själv varit där och vet också att du hamnat på rätt ställe vid rätt tidpunkt.

Jag önskar dig välkommen till PU!

Kram

Björn

Jag håller med alla föregående talare. Så ska du veta att vi alla är livrädda för att visa vår innre mörka sida. Men det är så otroligt befriande att lätta på locket och bli mottagen i förståelse och kärlek. För det är det man blir. Det är ingen annan som dömmer dig. Det är du själv som gör det.

#0 Modigt av dig att ta tag i den viktigaste personen i ditt liv. DIG själv.

Fina ord från alla här inne och på vägen känner vi igen oss i varandra.

#5 Verkligen starkt gjort av dig att gå ut öppet hur du känt det och hur du upplever det nu.

Kan bara hålla med om att det har hänt enormt mycket med dig på dessa 4 veckor. Du var redo och kunde TA emot.

#6 Visst är vi livrädda och när vi väl gör det så upptäcker vi att vi inte är fel och duger precis som vi ÄR. Du kände rädslan och gjorde det ändå.

#7 Håller med och när man ser tillbaka på rädslan så var det inte så farligt ändå. Men skönt befriande

#4 _"Men hur kastar man sitt bagage? För att glömma eller förtränga fungerar ju inte."
_Nej, det funkar inte att försöka glömma, vilket ju är detsamma som att förtränga. Att "släppa" bagaget kommer naturligt när man börjar undersöka inom sig vad det egentligen är, detta "bagage". När du börjar se och förstå intuitivt att bagaget inte är den du är.
Det är egentligen inget du behöver göra, alltså ett agerande eller en handling från din sida. Utan se (insikt) vad bagaget verkligen är och genom att se detta klart så släpps det automatiskt, utan att du egentligen "gör" något.

Det finns inget du behöver fixa eller ta bort. Ditt bagage är minnen av händelser och minnen är tankar som kommer upp i nuet.
Så som jag sa innan så handlar det om att se att NU är det enda som existerar. Ditt bagage kan aldrig existera NU eftersom det endast är minnen från förr och NU är alltid fräscht och nytt, så NU kan inga minnen överleva.

Våra minnen är tankar som skapar historier vi berättar för oss själva. När vi tar dem för sanning och vårt sanna jag, så skapas känslor av olust i kroppen som i sin tur göder tankarna, så det blir till en ond cirkel. Tankar och känslor hör ihop, men alla känslor har sitt ursprung i en tanke vi tror på.

Så att undersöka vad en tanke verkligen är, kan ge insikt. Fråga om tanken du har är sann. Ta inget för givet, utan ifrågasätt. Saker och ting är inte sanna på grundval av att vi tror att de är sanna.
Bevittna det som händer i dig; tankar, minnen, känslor men inte utifrån ett dömande, en tro att något är på tok och du ska hitta "felet" som ska fixas och sen blir allt bra.
Det finns inget misstag, inget som är fel. Men kommer det en tanke-känsla av dömande eller skuld, så acceptera det också. Inte heller det är "fel".

"Jag kan resonera med mej själv och då vet att jag är en god mäniska och har all rätt och möjlighet att vara lycklig, men det känns som om hjärnan är delad i två, en som vill mej väl och är klok, och den andra som gör allt för att sänka mej och göra mej rädd och osäker."
Som det har sagts så klokt här ovan, så är våra rädslor och vår osäkerhet till hjälp för oss. Känslan av att något är "fel", upplevelsen av rädsla, ångest, skuld, osäkerhet o s v är värdefull eftersom den pekar mot att det är något vi har missuppfattat om verkligheten.
Det är inget fel i de känslorna, de pockar på uppmärksamheten för de vill visa dig något. Se vad de vill visa genom att möta dem, välkomna dem. Säg ja till dem och se sen igenom dem.

Vad är det som du missuppfattat om verkligheten (dig själv)? Ta reda på det. Kanske genom meditation, s k "inquiry", där intentionen är en fråga; t ex "Vem är jag?"
Låt frågan mogna i den inre stillheten och tystnaden, vänta inte på svar utan släpp den och bevittna med intresse vad som sker, om det sker något. Låt allt vara som det är. Vänta inte på ett resultat, för det kan i sig vara ett hinder.
Testa och se.

#Alla ni

Det känns bra att ha fått ner delar av min "ryggsäck" på papper, och visa det för andra, och att få så fin respons och empati ifrån er alla.

Rädslan för att bli bedömd var så stor men ni har visat mej att det var en onödig tanke/känsla.

Har ofta i mitt liv haft stor ångest innan jag har varit tvungen att ge någon ett besked, trott att det ska reagerar väldigt negativt, men 99% av gångerna så har de inte blivit alls blivit så.  Är specialist på att lida i förväg och i onödan, suck. Nu vill jag ändra på detta, det är ju inte ens logiskt.

Nu är jag rädd och samtidigt nyfikenhet på hur jag ska klara av denna nya början.

Björn tack för att du delar med dej, och kan du/andra så borde jag väl också kunna.

Jag har varit den starka, trygga, roliga och drivna, men alltid för andra och i mitt arbete, men aldrig för mej själv. Tidigare har jag undrat när de ska komma på att jag är en bluff. Men de mäniskor som litar/litat på mej är ju inte några naiva dumskallar, så igen borde jag ju se att det inte är logiskt.

Vad är det för kurs du nämner?

Tunrida, jag läser och läser igen det du skriver och ser vad det står men det känns som jag ändå inte riktigt förstår innebörden (ska läsa fler gånger). Jag uppskattar så att du delar med dej så frikostigt.

Googlade upp "inquiry meditation" och det låter spännande.

Jag behöver hjälp, allt detta är så nytt och känns så komplicerat, fast det låter när du förklarar att det borde vara så enkelt.

Idag är jag stolt att jag tagit mej hit, ska skriva det i min "jag är bra bok"

Måste tillägga att jag har suttit i över en timme och sett på Katie Byron, helt underbar!!! Finns det andra som nikan rekomendera?

Kram på er alla som är så givande !

#10 Kul att du som jag tyckte att Tunridas texter är givande fast vi inte riktigt förstår innebörden

Det kommer det är jag säker på i takt med att medvetandet höjs

hon är klurig hon Tunrida förstår du hihi

Jag tvivlar inte på att du också kan och jag delar gärna mina erfarenheter så gott jag kan.

Kursen jag talar om har jag "puttat upp" och är Distanskursen här på PU som jag personligen kan rekommendera till ALLA som läser här.

Den har vänt på mitt liv totalt och jag ångrar inte en sekund att jag börjat den. Kursen har bara pågått 4 av 12 veckor än men så mycket har hänt redan och vet ej var det kommer att sluta

Kram

Björn

#0 Haha… låter som någonting jag kommer sluta som;)Förlåt om jag skrattar, men det skulle inte förvåna mig, och det lär inte vara den första gången jag förutspår någonting sådant… Men hur som helst, ditt depp kan bero på många saker, allt från förtryckta känslor till annat jobbigt, sånt som jag kallar "Att bli vuxen" saker, sånt gör mig faktiskt deppad, helt plötsligt ville normen att jag skulle ta saker så allvarligt att det är sjukt. Men jag kan inte göra det, min kropp säger nej till sånt och om jag försöker så blir jag deppad, jag kan alltså inte ta saker allvarligt:p Även om jag är ansvarsfull kan jag helt enkelt inte vara allvarlig.

Det kan vara någonting du tappat alltså. Det var väl det jag hade tänkt att skriva från början. Tappar man någonting blir man deppad;) Även kroppen…

Vilken natt jag haft 

Har inte sovit mycket och tankar och drömmar har vävd ihop sej. Efter alla kloka ord här och av Katie Byron och Louise Hay så har hjärnan gått på hög varv. Jag har ju levt och sprungit runt runt som en blind höna.

De fyra frågorna från The work har jag ställt till mina egna klagomål/krav, och sen Louise H "affirmation"; Jag älskar och accepterar mej helt fullt som jag är, använde detta som spegel, och mina inre protester började direkt…

Sluta med den här bluffen och va inte så naiv.

Du kommer inte klara av att hitta fred/lycka.

Din intelligens är låg.

Du är inte tillräckligt duktig för att bli älskad.

Du är inte god.

Så där har jag en del av det som smutsar ner min glädje idag.

#21 Jo jag har tappat lusten/farten när jag kände att jag var tvungen att accepterat att jag inte var duglig/värdig, vilket en liten tunn röst samtidigt viskade att det inte var sant.                                         Så nu letar jag efter volym knappen

#11 Kursen verkar väldigt intressant, men den har ju redan börjatBlir det fler, nu är jag otålig vill börja nu!?

Kram från mej med en krympande klump i magen…

#10 Kära vän, det värmer mitt hjärta att se att du börjar öppna upp dig, jag vill gratulera dig till det!
Att öppna upp sig är inte alltid en dans på rosor, det är mycket som kommer upp till ytan som man ska släppa taget om, men det är precis som det ska vara.
Att vakna/öppna upp kan vara skitjobbigt (men det är ingen regel, för det kan vara olika för olika människor, fast en större eller mindre chock är inte alls ovanligt) och är inte alltid så lätt som det kan verka när man ska prata om det. Ord är alltid begränsade, de kan ju aldrig beskriva något fullständigt.

Och samtidigt är den så enkel och uppenbar; sanningen om oss själva som hela tiden funnits med oss och finns med oss i varje andetag. Närmare än vår egen andning, brukar det sägas. Så nära är den!
Hur vet man att sanningen om vem man är alltid funnits närvarande och är med nu också? För att det är den du är. Det är vetskapen om att du existerar! För du vet väl om att du finns, att du är?
Har du inte alltid vetat det i varje ögonblick? Vet du inte det just nu? Så enkelt är det! Men genast kommer tankarna in och säger:

"Nää du, så enkelt kan det minsann inte vara att se mitt sanna jag! Det måste vara något annat, något jag ska söka efter och hitta någonstans. Jag måste jobba mer, kämpa mer, utvecklas, för inget kan vara så enkelt! Jag kan inte vara detta!"

Först tror man på dessa tankar som säger att det är svårt och att det jag söker (Självet) finns någon annanstans än här och nu, att något måste fixas först. Att man inte är redo än. Att man måste bli "bättre", annorlunda.

Så man kör vidare och söker vidare och det är helt okej också. Tills en dag då man stannar upp och säger:
"Nä nu får det vara nog, jag tänker inte söka mer, tänker inte kämpa och försöka fixa saker längre! Det är som det är."

Och då plötsligt ser man det uppenbara; att den du är hela tiden varit där, samtidigt som det "lilla ego-jaget" sökte och som bevittnade allt sökande och kämpande med kärlekfull acceptans. Då inser du att du alltid varit hemma utan att förstå det. (Med hemma menar jag förstås inte i ditt hem, utan hemma i det du är. Det är att verkligen vara hemma).

Så det är enkelt och ändå inte alls lätt, för egot alltså som hela tiden vill vara någon annanstans än i nuet. Allt annat är alltid viktigare än det som är nu; alla minnen - jobbiga som härliga, tankar, saker som "måste" göras, framtiden som inte ens finns.
Lyssna på dina egna tankar så får du se; de hittar alltid ursäkter till varför du inte kan vara närvarande i nuet och se det uppenbara.

Det jag skriver om ska du alltså inte försöka begripa med ditt intellekt, det är ingen logisk tankebana som du kan följa för att nå ett mål som skulle vara en ny mental förståelse, något man kan lära sig. Förståelsen ligger inte i intellektet, det logiska, våra tankar, utan i det öppna hjärtat. Lyssna med djupet av ditt hjärta mot vad orden pekar mot. Ta inte orden ordagrant som någon "sanning".

Och du är ju på god väg att öppna ditt hjärta! Underbart att se!

Byron Katie är fantastisk, om hennes sätt tilltalar dig så kör på. Andra fantastiska lärare/vägledare är Eckhart Tolle, Burt Harding och Adyashanti.

Det finns en del klipp från satsangs med ovanstående (mest Burt Harding), inlagda här på PU.

Men du känner själv vem du dras till, vems ord som ger resonans i just dig för alla uttrycker sig på lite olika sätt, även om det är samma sak de pratar om.

Varm Kram!

#11 Haha, du är härlig Björn!

#15 Det är ömsesidigt min klurige vän. Ser fram emot den dagen jag läser dina texter med njutning. Lite krystat idag men jag ger mig aldrig hahaha

Kram på dig

#16 Hahaha, nä det är rätt, ge aldrig upp!
Kram tillbax

Jag gillar Katie Byron för hon möter folk på ett naturligt och enkelt sätt, och så löser hon upp hårda knutar med hjälp av humor.

När jag var tjugofem så tröttnade jag på att leta efter vem jag var och konstaterade att jag var helt enkelt det jag kände och tänkte, sen slutade jag att fundera mera och accepterade (utan värme) min lite tilltuffsade person.

Men nu vet jag att jag måste se igenom flera lager för jag att hitta den ursprungliga kärnan som är jag. Måste ta tid att vara själv för att kunna låta tankarna komma och gå, jag blir lätt störd och börjar tänka på saker som borde göras.

Min dåliga självkänsla försöker stoppa mej ideligen, men jag får väl resonera med den och försöka känna att den inte är rätt, jobbigt. Eller vad ska jag göra när de negativa känslorna försöker ta kontroll? ignorera eller resonera ?

Tack Tunrida för din upmuntran

Du verkar ha mer förtroende för min "utveckling" än jag själv har, men jag hoppas du har rätt!

Igår natt så kändes det som om jag närmade mej något, men nu känns det rätt tomt. Kanske det är lättare när man är halvt sovande…

Krammm

#18 Tunrida och Gitte är en otrolig tillgång på den här sidan. Vi är flera som utvecklats enormt med deras hjälp och stöd.

Jag får också kontakt med mitt innre i gränslandet mellan sömn och vakenhet. Färdiga insikter, inte alls som andra som har drömmar som behöver tolkas. Mina är tolkade och klara. Djupa insikter, men det är som du säger. Dom bleknar bort efter ett tag. Dom kommer igen med jämna mellanrum. Tipset jag har fått är att jag ska skriva upp det så fort jag vaknar, men det är så skönt att vila i insikterna att jag sällan stör detta tillståndet.

Håller med #19 fullständigt och allt sker med sån värme samtidigt. Jag är så glad att jag hittade hit.

Vill även nämna att det finns flera som delar med sig och ger så otroligt mycket för oss härinne, Vintersaga t ex en go gubbe det

#20 Där ser vi vad viktigt det är att det finns många människor som använder olika ord för att beskriva det obeskrivliga. Tunrida talar direkt till mig, men jag vet att alla inte förstår vad hon säger. Vintersaga talar direkt till dig och där hänger jag inte riktigt med om jag ska vara ärlig.

#21 Därför det här är rätt plats att vara på och som jag tror vid rätt tillfälle också? Vet ej hur jag hamnade här egentligen men det var nog rätt tid för mig, jag var redo för en förändring

Och förändring har det sannerligen blivit och på kort tid dessutom. YES!!

#22 Jag vet hur jag hamnade här. Jag gick "fel" i mitt sökande. Gitte och Tunrida fångade upp mig och visade vägen. Men tiden var rätt och platsen var rätt.

Hej Omelett!

Det är så härligt att ha hittat hit, och all givmildhet som delas 

Tunrida är en källa av visdom.

Imorgon ska jag ha ett coaching samtal med Gitte, och är orolig för att inte klara av pressen eller vänligheten och bara gråta och inte kunna sluta…men nu är det bokat så då ska det ske…

Skriver ner lite nu innan det bleknar bort …

Tidigt imorse i halvslummer såg jag processen i mitt känsloliv.

Började som litet barn med oroliga föräldrar med många förmaningar och varningar. Jag hittade ett bälte på marken satt på mej det för att se mer vuxen och duktig ut.

Sen för att komma ihåg att : Akta dej för gatan, Akta du kan ramla ner, Det är fult att stirra, Skäms peka inte och Akta dej för farliga gubbar som låtsas vara snälla osv., hängde jag dessa tankar i mitt fina bälte för att inte glömma bort…

Med åren så väger detta bälte allt mer och nu till slut för mycket. Som bälten som dykarna använder för att sjunka, usch!

Att ta av mej bältet nu verkar inte fungeraradet, verkar låst. Om jag tar en tanke om dagen och ordentligt kikar på den för att se om jag verkligen behöver den så kan jag nog inse att den är onödig dödvikt och kasta den.

Så jag hoppas nu min morgon dvala har visat mej vägen. (en liten elak tanke säjer mej; gud va flummigt!).

Kram och ha en fin dag!

#24 Grattis till ditt beslut att ha ett samtal med Gitte När jag tog det beslutet, så blev jag så rädd att jag grät och skakade. Jag ville bara fly. Men jag gjorde det och det var helt ofarligt. Efteråt kännde jag en otrolig lättnad.

Jag känner igen den där kännslan av att slå på mig själv med att jag flummar. Anledningen till det är att inget sådant här med det andliga eller psykologiska var tillåtet i mitt barndomshem. Men här är allt väkommet, det blir bekräftat och bejakat.

Kram och lycka till på din innre resa

#24 Hej JagKan!

Visst är det fantastiskt hur mycket hjälp man får bara man vågar öppna sig? Dessutom gör du det i det öppna forumet! Modigt! Själv törs jag bara det i den låsta gruppen i Gittes distanskurs..  Jag har följt din tråd, valt att inte kommentera då alla mina mentorer här på PU gett dig sådant fint stöd och hjälp. Finns inte så mycket att tillägga!

MEN, jag vill gärna önska dig lycka till och gratulera till ditt beslut att prata med Gitte!

Kram Mirja

Hej Mirja och Omelett!

Jag blir så glad när jag får respons här i tråden, så tack

Det känns anonymt men ändå personligt(?!) att "visa sig" här, så det skrämmer mej inte så mycket, men att tala direkt med någon är jag skraj för!

Men morgon dagens samtal ska ske i morgon och inte nu så jag ska försöka vara lugn nu …

Jag har också levt i en helt "oflummig, stel och korrekt"  familj…

Kram på er båda!

#27 Jag får också gratulera till ditt beslut att prata med Gitte och jag förstår att du känner dig välkommen här på PU med oss andra "flummisar"

#22 Kul för dig att du vet. I mitt fall så var det så att jag vinglade in på sajten och jag minns bara att Gitte håvade in mig och ruskade om mig så jag vaknade till. Vet ej om ni hört våran fröken men jag kan tala om att hon är inte att leka med alla gånger PUH!!

#28 Mot mig är hon alltid snäll

#28 Hahaha, som jag skrattade när jag läste det. Vi är lite utanför ämnet nu och JA jag håvade in dig och sa sanningens ord. Du har ju verkligen fått känna på detta och gud vad jag är "jobbig" ibland med mina frågor 

#28 Haha, ja än så länge. Vänta du bara.

#28 

Ser framför mej en fröken med håret mycket stramt uppsatt i en knut högt uppe på huvudet, små runda glasögon längst fram på nästippen, krävande ögon och en pekpinne i handen…

Tur att jag inte är lättskrämd 

Grattis för ditt beslut "jagkan". Jag säger bara "Go for it!"

Lycka till-kramar

#29 Var lagom kaxig, du vet ej vad du ger dig in på!

#31 Precis så ser hon ut också!

#33 Hahaha, snacka om att bli helgalen från att vara halvgalen.

Ni skulle hört honom innan, då var han inte så här kaxig. Något har hänt…..

#18 "Eller vad ska jag göra när de negativa känslorna försöker ta kontroll? ignorera eller resonera ?"Ingetdera. Titta på klippet i tråden; "Att älska sig själv".
_
"Tack Tunrida för din upmuntran Du verkar ha mer förtroende för min "utveckling" än jag själv har, men jag hoppas du har rätt!"
_Varsågod, men du har allt inom dig redan. Förr eller senare kommer du också att upptäcka det.

Ewa Forkelius har skrivit boken: Rösten som talar för Gud och Leva i glädje. Jag tycker att de är kanon bra och har läst dem flera gånger.. Ett litet tips om du tycker om att läsa.. Eckhart Tolles böcker är också fantasiskt bra. Även Samtal med Gud böckerna är bra!

Vilka insiktsfulla inlägg alla ni "föregångare" skrivit.. Härligt att läsa, insöp orden med glädje!!!

Jag klarade av mitt coaching-samtal, puh!

Och inga pekpinnar alls, bara förtröstan

Men jag anar att det inte bara blir en dans på rosor… det blir nog att kika vad som finns gömt (och förträngt) under stenarna.

Känns bra och det är möjligt att jag hoppar på kursen, fast den tanken ger mej fjärilar i bröstet.

Possitiv spänning känner jag alltid i bröstet, och negativ spänning i magen. 

#36 Tack för boktipsen, det uppskattas, det finns ju så många att man inte vet var man ska börja.

#35 Det klippet känns så vist…och enkelt (en dag ska jag vara där!).

Kram på er alla "resande"

#37 Hahaha, roligt att se dig vid gott mod efter samtalet

Nop, det är som du anar. Ingen dans på rosor men såå himla gött när man gör "resan" härinne och du får så mycket stöd och hjälp men det tror jag du redan märkt

Kram på dig!

OJ!
Dina ord i inledningen jagkan är tagna ur mitt liv känns det som. Var tvungen att kolla vem som skrivit, ifall jag gjort det och glömt.
Så mycket av det du skriver känner jag igen. Om röster som talar om hur dålig jag är, vad jag inte kan osv.

Jag skulle bara titta in en stund innan jag stängde ner för natten.
Nu sitter jag här med en klump i halsen. Kunnde jag gråta så hade tangentbordet varit tårfyllt vid det här laget. Så mycket av det som skrivits av er alla som jag känner igen och som tycks tala direkt till mig. Trots att jag kom hit nu och inte alls har nått med detta att göra.

Ska läsa om allt imorgon igen när jag inte är lika trött och mosig. Lite klarare i hjärnan å så.

Ett boktips till dej jagkan och alla andra
Sanna Ehdins bok "Sluta kämpa - börja leva". Läst den flera gånger.

Ps
Upptäckte att det blev (nästan) en sångtitel i första meningen.
_Sången han sjöng var min egen
berättade allt om mitt liv
sången han sjöng var min egen
orden var tagna . . .
. . . rytmen var mönster . . .
_

Hej på er!

Nu ska jag åka bort över helgen för att försöka  ladda batterierna lite.

#39 Det du skriver har hänt mej också och det känns lite förtröstande att vi är flera, så tillsammans kan vi kanske vända båten…

Har tyvär inte tid att skriva mer idag

Hoppas ni alla får en trevlig helg!

Kram från hoppfullare jag…

Hej på dig..

Jag har inte läst alla svar du fått..men jag är säker på att du fått många tips och berättelser från självupplevda liknande livssituationer..

Så länge man inte tittar på sina rädslor,så är de stora,svarta och demonska och skapar mycket rädsla..både för vad man själv har innom sig men också för som händer när man tittar på HELA sig själv..

Kan bara berätta att när du drar ut detta mörka spöket i ljuset..alltså vågar titta på den,möta den..så krymper ditt spöke ihop till en liten lakansklädd spöket laban!!

Vad du kommer hitta bakom laban..är din styrka och livskraft!!

Kom ut i ljuset..och lev!

Kram på dig..

Du vågar!!

#41 Fint och bra skrivet Ewa-Marie.

# 41

Tack för dina uppmuntrande och kloka ord, jag har bestämt mej för att nu ska jag ta itu med mina känslor och tankar. Rädd men bestämd känner jag mej, det är helt enkelt nödvändigt just nu.

Så lilla Laban är välkommen 

Hur svårt detta kommer att vara vet jag inte ännu, men det känns så bra att kunna dela "detta" med alla hjälpsamma här på PU.

Kram alla

###

#43 Att välkomna och möta rädslorna utan att döma, är detsamma som att välkomna och möta Kärleken.
Den Kärleken är din essens. Kram och lycka till.