Mitt svar är: Det vet jag inte. Jag bara antar det, precis som när jag inte blundar.

Har du kollat på klippet? Jag glömde lägga in det först, men det finns där nu. :-)

Inte kollat på klippet, men det är väl samma sak som när man slåss i blindo och ska försvara sig.. väldigt svårt och känslan är väldigt viktig.. Då måste man veta sin inre kropp..

Jag har inte kollat på klippet, men för mig känns frågan konstig. Jag vet (eller vet inte) var min kropp är och varför, utan att behöva titta. Det är normalläget för mig. Det har väl med det där "undermedvetna" att göra, som det pratades om i en annan tråd här.

Men jag ska erkänna att under mina "förlorade år" av sjukdom, så visste jag det inte. Men det var inte mycket som var som det skulle på mig under de åren.

Ni väljer förstås själva om ni kollar på klippet och testar för egen del.
Men det är lättare när man har sett klippet och själv testat att prata om det. Förstår att frågan annars kan kännas konstig, Gronstedt. :-)

#5: Nu har jag sett/hört klippet, och det innehöll precis det jag trodde. Så mitt svar kvarstår: Jag bor redan där, finns det andra sätt att vara? Eftersom detta är mig självklart, nu när jag är någorlunda normal igen, är det svårt att förstå meningen med övningen.

#6

Men okej, då var den inte till nytta för just dig då. :-)

Jag kände en sval och lätt surrande eller vibrerande känsla och en skuggbild av mina händer (jag sitter i ett solupplyst rum)

Tack för länken, Tunrida;)

För att öva medvetenheten detta slags kroppsmedvetenhet kan man också anstränga sig att lokalisera, känna och så småningom påverka muskler som man normalt inte kan styra. De flesta kan till exempel inte vifta mer ringtårna utan att de andra tårna rör sig.

Försök alltså känna musklerna som rör just den ena ringtån och övertala nerverna att ge dem instruktion att vifta på tån!

#10 Det tränar man i kampsport ofta.

#8

"Jag kände en sval och lätt surrande eller vibrerande känsla och en skuggbild av mina händer (jag sitter i ett solupplyst rum)"

Tack för din härliga beskrivning! Jag tyckte särskilt det var spännande med att du kände en skuggbild av dina händer! :-)

Jag känner också den där vibrerande känslan, det är nästan som ett hummande fast jag inte direkt hör något ljud. Men hummandet är där ändå, svårt att förklara, det är mer som en vetskap bara. Ungefär som när man kan känna basen från stereon i kroppen om man spelar på hög volym. :-)
Jag känner själv en skön värme mer än svalhet dock.

Jag känner verkligen hur levande kroppen är! Det är en så fantastisk känsla av äkta glädje, frid och tacksamhet inför Livet. Allt annat bleknar när jag är närvarande på detta sätt.
Allt annat (tankar om bekymmer och ditten och datten) är totalt obetydligt. :-)

Jag använder mig oftast av att känna den inre kroppen varje kväll innan jag ska sova och gärna på morgonen också innan jag stiger upp.
Jag börjar då med att rikta medvetandet mot kroppsdel efter kroppsdel och till sist känner jag kroppen som en helhet.

Detta sträcker sig sen också utanför kroppen, så kroppens synbara gränser försvinner. Jag upplever då det där gränslösa som är JAG. Fantastisk känsla av Varandet! :-)

#9

Varsågod Ijin. ;-)

#12 Jag har en mycket stark bildkänsla och rumsuppfattning. Den här länken hjälpte mig att förstå att jag har alltid med mig den känslan av kroppen. Jag har inte identifierat det bara. I en annan länk berättade jag att jag kan gå upp ensam på natten, utan att tända och ändå inte vara rädd. Då är jag en ljuskropp. Jag skulle förmodligen klara det utan att öppna ögonen. Jag "ser" rummet och min kropp.

#11: Det var intressant, det visste jag inte! Men det verkar ju mycket klokt för kampsportare.

#14: Jag tänder sällan när jag går upp om natten, utan föredrar att lufsa omkring näck. Bara om jag måste gå ut (för att något tjuter i trädgården eller hydroforen låter konstigt eller så) slänger jag på mig en jacka för att dölja det allra löjligaste för grannarna. Fast jag har tänkt att det är för att jag är ett nattdjur, inte för att jag är en ljuskropp. Tror du vi menar samma sak?

#15 Det är mycket möjligt att vi menar samma sak. Vi klarar av att orientera oss i mörkret. Vilka sinnen vi använder verkar vara olika. Jag uppfattade mina händer som "bild" Tunrida verkar ha gjort det som "ljud".

#0 Väldigt intressant inlägg, så här tänkte jag direkt på om vi har smärta i vår kropp. Går det då att förflytta smärtan?

Verkar kanske invecklat men de säger ju att vi kan tänka bort smärta. Någon som vetmer om detta?

Jag kände stickningar i händerna när jag gjorde övningen.

… och jag uppfattar dem som "där", helt enkelt. Under min sjukdom var de inte "där", nu är jag mer och mer som jag ska igen. Det är jag väldigt glad för!

Men för att återknyta till #1: Egentligen "vet" jag inte att de är där, antingen jag tittar eller ej. Jag vet ju inte att jag finns över huvud taget.

#18 Aha, just det vi vet ju inte om vi finns. Det kanske är där det ligger, vad vet jag. Det verkar luta åt det hållet när många spirituella vägledare pratar om att vi dör om och om igen.

Förstår ej detta än men vill veta mer.

Hur menar du under min sjukdom var de inte "där"?

#19: Under de år jag var sjuk så hade jag inte det här medvetandet om min kropp, men innan jag blev sjuk var det helt naturligt för mig, och nu har jag i ganska stor utsträckning hittat tillbaka till det.

Hur tänker du kring detta att vi inte vet om vi finns? Är det skrämmande? Eller spännande? Eller spelar ingen roll?

Den här länken visade mig vidare till andra klipp av Echart Tolle. Jag blev helt fast. Wow säger jag bara. Vilka insikter och med vilken värme och humor han förmedlar det.

Jag är medveten om min kropp, och respekterar den genom att inte dricka alkohol eller röka… Lyssna på kroppen så kan man höra den tala;)

#17

Av erfarenhet vet jag att det går att t ex fokusera på de ställen där man faktiskt inte har ont, så att man därigenom fokuserar på hälsa och inte sjukdom. Det man fokuserar på växer ju. På gott och ont.
Det här gäller ju förresten inte bara vad man riktar medvetandet mot i kroppen, utan även hur man tänker om smärtan annars, om man pratar om den ofta med andra osv. Allt sånt förstärker den bara. Jag vet. :-)

Ju mer man fokuserar på smärtan och kanske försöker bli av med den, ju mer biter den sig fast har jag märkt.
En kväll hade jag ont i axeln och i vanliga fall så blir det automatiskt att jag håller emot, strävar emot smärtan och spänner mig ("vill inte ha ont!"). Men nu prövade jag något nytt: Jag tillät smärtan att finnas utan att döma den och tro det eller ej, men jag kände genast hur den lättade! :-)

Detta innebär ett helt annat förhållningssätt märker jag. Jag fokuserar inte på var det gör ont, utan på var det inte gör ont. Det leder till en inre frid även om det gör ont någonstans i kroppen. :-)

#19 och #20

Fast jag ser det som att vi faktiskt egentligen vet att vi finns. Men hur vet vi det? Det är det själva övningen kan öppna upp för. Det här som vet att man finns, vad är det? För mig är det mitt sanna jag; det Stilla Medvetandet. 

Det är Medvetandet, Stillheten, som aldrig förändras, som bevittnar allt som sker, som bevittnar hur kroppen förändrats från barndom till vuxen ålder. Som bevittnar allt som "föds och dör"; tankar, känslor, saker runt omkring, situationer osv. Allt som förändras hela tiden.
Men det som bevittnar förändras aldrig, annars skulle det inte kunna se förändringen. Och alltså finns det något som vet. :-)

#24: Du påstår att du vet, men hur vet du att du vet att du vet? Hur vet du att någonting som helst finns? Hur vet du någonting som helst? Att vara medveten om sin närvaro i sitt kött är inte detsamma som att veta att man finns. Att hitta ett Medvetande som aldrig förändras är inte att veta att man (eller Medvetandet) finns.

Du skriver att  "det som bevittnar" aldrig förändras - men varför är det en förutsättning för att det ska kunna se förändring?

#21

Håller med dig fullständigt! :-)

#25

Jag kan givetvis inte bevisa detta. Jag vet eftersom jag har upplevt detta. Det är så jag vet att det finns. Och det är inte en vanlig upplevelse, vilken som helst. Utan när man har en sån upplevelse så finns det inget som kan ifrågasätta den. Den går bortom upplevelser vi kan ha via våra sinnen. 

Detta är inte ett intellektuellt vetande, utan något som bara finns där, jag kan inte beskriva det bättre än så. När detta börjar vakna så vet man. :-)  

"Att hitta ett Medvetande som aldrig förändras är inte att veta att man (eller Medvetandet) finns."

Och hur vet du det? ;-)

"Du skriver att  "det som bevittnar" aldrig förändras - men varför är det en förutsättning för att det ska kunna se förändring?"

Om allt vore blått, hur skulle du då kunna se det blåa?
Om du åker i en bil och tittar ut och ser allting svischa förbi dig på färden, hur skulle du ens kunna se det om du själv inte var stilla?

#20 Ok jag förstår vad du menar med detta. Härligt att du fick tillbaka ditt medvetande.

Hur tänker du kring detta att vi inte vet om vi finns? Är det skrämmande? Eller spännande? Eller spelar ingen roll?

Tycker det är spännande att höra hur andra tänker och vad för kunskap de kan förmedla till mig. Här kan jag få reda på mer om saker och ting.

#23 Just det, tankens kraft på det friska. Helt rätt. Det kände jag när jag var hos tandläkaren om jag fokuserade mig på andningen istället för de obehagliga röntgen plattorna de satte in så försvann smärtan. Häftigt.

Nu fick jag mer bekräftat om vad de menar när vi dör om och om igen. Hade varit kul om du skrev något om detta Tunrida för jag vill gärna veta mer. Ibland fladdrar tankarna och vips så är jag fast i min tänkare igen.

Du upplever kraften i nuet och vi skall ju inte förstå detta utan det måste upplevas. Detta kan jag ej hålla en hel dag.

#28

Ja, det är häftigt när man själv upptäcker att det faktiskt funkar, med var man riktar medvetandet. Som du hos tandläkaren. :-)

Ja, även jag fastnar ju förstås i tänkaren. Det är en pågående process detta och jag vill inte på något sätt få det att låta som att jag nu har nått fullständigt "uppvaknande". :-)

Snarare är det väl bara början detta. Adyashanti sa det så bra, han pratade om att när man börjar vakna upp så är det som att man har en envis försäljare i dörren.
Försäljaren tänker inte ge sig och när du försöker stänga dörren, så sätter försäljaren helt enkelt foten emellan.
Försäljaren är det där som vaknar och som drar som en stor magnet och som du inte kan komma ifrån när du väl öppnat dörren. Det är där för att stanna, för det är det du är och alltid har varit utan att veta om det. :-D

Någon annan gjorde en liknelse vad gäller att vakna upp, till att man har gått hela sitt liv med en sten i skon.
Man har klagat och lidit över denna sten som har orsakat smärta och obehag i varje steg, men aldrig kommit på att man faktiskt kan ta bort den! När den sen väl är borta så inser man att det bara var en liten sten och att man gått omkring och lidit i onödan! :-D

En annan liknelse av Adyashanti om människans ständiga sökande är denna:
Sanningen kan inte bli funnen genom att söka efter den, helt enkelt därför att sanningen är vad du är. Att söka efter vad du är, är lika fånigt som att dina skor skulle leta efter sina sulor genom att gå i cirklar. Vilken är vägen som kommer leda dina skor till sina sulor? :-D

Vad är det du vill att jag skulle skriva om, menar du? Min egen upplevelse kanske, glimtarna som hände? För det är ju det enda jag har att erbjuda i detta…fast jag vet inte om de skulle vara till glädje för någon, det är ju så svårt att beskriva…

Men fråga gärna så kan jag ju försöka svara om jag kan! :-)

#27: Om jag åker i en bil som kör 50, kan en bil som kör i 100 svischa förbi … det är den relativa förändringen som är viktig, inte den absoluta.

#30

Tja, det beror ju förstås på hur du ser det, från vilken utgångspunkt. Min intention med exemplet med bilen var att se det från det Absoluta, från Stillheten som är det jag ÄR.

Utan Stillheten kan jag ju inte se förändringen som sker omkring mig, oavsett hur snabbt bilen kör förbi. Omgivningen rör sig, men inte JAG, vilket jag plötsligt upptäckte och förstod under en kvällspromenad med hunden. :-)

Senare fann jag en väldigt bra sida som pratar om just det här, med olika experiment att göra för att själv upptäcka detta. Det är ju inget man kan diskutera sig fram till med gott resultat egentligen, man måste utforska det själv för att förstå det. :-)

Sidan heter The Headless Way, om du eller någon annan är intresserad.

#31: Tack! Får titta efter påsk ..

#32

Varsågod. :-)

#29 Haha, det var roliga jämförelser som du tog upp här. Denna liknelse har jag skrivit här om en myt som heter "Sökandet efter sanningen" när jorden skapades och var de skulle placera människornas hjärta. Skall leta efter den igen.

Ja detta är verkligen något som har vaknat hos mig för ett par år sedan genom the work med Byron Katie, efter detta blev det Eckhart och nu fick jag tips av dig med Burt Harding. Detta har jag fört vidare på andra forum och jag märker en stor förändring att fler förstår innebörden av vårt autentiska jag. De vill veta och är så tacksamma när de förstår.

Det hade varit intressant att höra om dina upplevelser och hur du gjorde och vad det var som gjorde att du hittade till Byron och alla de andra lärarna. Finns grupper om personligt om oss själva. Du väljer själv.

Är Douglas Harding bror eller familj med Burt Harding?

#34 Vad jag vet så var inte Douglas Harding och Burt Harding syskon eller så. Douglas var engelsman och Burt kommer från Malta från början, tror jag. Han bodde där som barn i alla fall.
Fast de kan ju vara släkt ändå, vad vet jag? :-)

Ska fundera lite på vad jag skulle kunna skriva, eventuellt…

Puttar upp denna som en bra påminnelse om att vara i kontakt med den inre kroppen.