Härligt att se dessa klipp med Byron Katie! Hon är fantastisk, tycker jag! Och hennes metod The Work fungerar alltid!

Underbart klipp, tack Gitte!

"Han borde öppna sitt hjärta", "folk borde/ borde inte göra si och så, vara si och så". Hur vet jag det?
Detta ifrågasättande är underbart när det kommer upp i en själv! För jag kan ärligt säga att jag inte vet att andra "borde" vad det nu än är. För hur kan jag veta det? Vem är jag att säga till andra (högt eller inombords i tysthet) vad de borde/inte borde?

#2 - Precis så där har jag också tänkt - särskilt när jag irriterat mig på andras oförmåga att se hur "fel" de gör *skratt*! Jag väljer alltså rädsla istället för kärlek i dessa fall - eftersom jag vill äbdra på dem. Men när jag känner mig harmonisk så brukar jag tänka i precis dessa banor Tunrida

Nu ska jag titta på klippet…

Mmm… just det här klippet var fantastiskt - för det var det som jag fastnade mest för i boken och det som lärde mig mest om den här metoden! Häftigt att se hur hon jobbar i praktiken - sånt gillar jag, för jag behöver se det så för att kunna omforma teorin till praktik i mitt eget liv :-)

Frågan som kommer upp i mig nu, är varför vi (inte alla förstås) har en benägenhet att välja det som skapar mest smärta för oss? Det borde vara så enkelt att välja den här vägen, att välja kärlek, istället…

#4 Visst och jag skall erkänna att det är inte alltid jag klarar detta men jag övar varje dag i alla möten. Vad är det för bok du tänker på Rickard??

Håller med, jag behöver också SE hur detta skall göras i praktiken. Kommunikation är också en del i det hela.

#5 - The work förstås (boken alltså). När jag läste den för ett år sedan var det här avsnittet med i boken och det var den delen som verkligen fick mig att förstå att det här var ett väldigt användbart verktyg!

När jag läser böcker så kan det vara olika svårt att översätta de filosofiska delarna till praktiska handlingar - ibland så svårt att jag tycker det är jobbigt att ens försöka… det är därför jag älskar författare som Kay Pollak och Louise Hay som skriver enkelt… och såna här klipp som visar i praktiken hur man gör… och dessutom av författaren själv!

Det är av den anledningen som jag också skaffar mp3-böcker som är intalade av författaren själv - då blir det en extra dimension av orden, som kan uttryckas annorlunda med betoning etc… :-)

#6 HAHA, då har vi samma inlärnings stil. Rätt coolt.

Kay Pollak är kanon och likaså Katie och Miguel Ruiz. I like.

Jag har de små böckerna the work och en som heter Älska livet som det är.

#7 - Japp! Vi var ju rätt lika i det där testet vi gjorde någonstans - och det borde också innefatta hur vi tar till oss kunskap bäst :-)

Nu när du säger det så är det nog boken älska livet som det är som vi har… och i den presenterar hon ju the work som behandlingsform… eller var det tvärtom…?

Om vi ska tala om böcker jag har läst så är böckerna av Wayne W. Dyer och Deepak Chopra som jag tycker betydligt mer svårsmälta än de du nämner… där har jag svårt att omsätta filosofin till något i praktiken.

#8 Just det, det var rätt kul att se. Ja det är i alla böcker hon presenterar denna undersökning av våra tankar.

Hon har skrivit fler böcker men vet ej alla namn på dom.

Jag ser också allt i bilder så jag förstår inte heller vissa författare ibland men jag kan känna vilket som känns sant och sedan ger jag mig inte förrän jag förstår.

Första gången jag läste om Katie Byron förstod jag inte ett smack och allt efter insikterna ramlade på plats förstod jag mer och mer.

#3 Precis! Känner igen mig i din beskrivning.
Det är ju ett ständigt pågående bevittnande av ens tankar och gamla mönster för att känna igen dem när de dyker upp, men ibland fastnar man ju ändå (i tankarna/tankemönstret) och är då inte i harmoni med Livet.

Då är det lätt att tycka allt möjligt om vad andra "borde/inte borde" och tro på dessa åsikter också som varande helt sanna! 
Haha, det är festligt när man sen vaknar ur detta och ser klart!

#4 "Frågan som kommer upp i mig nu, är varför vi (inte alla förstås) har en benägenhet att välja det som skapar mest smärta för oss? Det borde vara så enkelt att välja den här vägen, att välja kärlek, istället…"

Jag ser det som så att när man är omedveten så är man också identifierad med form, dvs sina tankar, känslor, kropp, förflutna osv. Man har alltså sin identitet i livets "innehåll", där hittar man sin upplevelse av att vara "någon".

Jag som länge levde med en identifikation som beskrev "mig" som någon det var synd om, som var svag och inte tillräckligt bra m a o; mindervärdeskomplex, fick naturligtvis ut något av att (omedvetet) välja lidandet.
Jag kunde inte göra på något annat sätt heller, för detta var ett mönster jag omedvetet identifierade mig med och om man tar bort någons identifikation, även den av att vara liten och ensam och sjuklig, var finns då kvar?

Egot är livrädd för att inte ha en identitet, egot måste få vara "någon". Så även en identitet där smärta och lidande är huvudingrediensen, är en identitet för egot. Egot diskriminerar inte; en identitet är en identitet.
Så; "jag mår dåligt, har ont och det är synd om mig, men jag "vet" i alla fall vem jag är och det kan ingen ta ifrån mig!" Typ så.

Så att välja kärlek framför rädsla (som t ex smärta, lidande, "negativitet") kan egentligen endast vara ett val när det sker medvetet, när jag kan se mina mönster och förstå att jag inte är dem utan något annat (som jag inte vet vad det är).

Är man omedveten så väljer man det man känner igen och det är en förvanskad form av trygghet för egot.

"Vem är jag om jag inte är det jag alltid tagit som "jag"?" (någon med mindervärdeskomplex, liten, ensam, sjuklig, någon som världen alltid är dum emot)"?
Egot kan inte ärligt och avslappnat säga "jag vet inte" och vara totalt trygg med det. Egot måste veta och ha rätt, så om man (återigen är detta omedvetet) väljer lidande så vet man i alla fall vad man får (="trygghet") och då kan egot säga:

"Titta, jag visste att det skulle bli så här igen, jag blir alltid lämnad av alla män/kvinnor jag träffar. Jag hade rätt - igen!"

Detta blir en identitet. Vilket ego vill ge upp sin identitet av att vara "någon" (även om det är ett sorgligt, misslyckat "någon")?

#4 Glömde.. det är kanske också så att på ett högre/djupare plan som vi inte kan förstå mentalt så finns det en mening med att vi omedvetet väljer lidandet. För att det rena, ofödda medvetandet vill vakna och det är mer lockande att vakna upp från en mardröm, än från en behaglig dröm, eller hur?

Någon sa att det är genom samsara vi når nirvana.

Dvs, genom tingen/formen når vi befrielse. Genom lidandet når vi befrielse från lidandet och kan leva fria i världen, istället för att vara fast i den.

Katie har skrivit 'Behöver jag din kärlek?' och den kan jag  rekommendera! Den handlar om 'Hur du får all kärlek, bekräftelse och uppskattning du behöver'.

#11 - Ja, det är det här begreppet medvetenhet som inte alla har och det är därför det blir fel också när jag själv väljer omedvetenhet framför medvetenhet (med medföljande ansvar).

Ja visst är det konstigt att vi kämpar så för att vara någon… det ser man ju i ungdomars (och även andras) längtan efter att bli "kändisar". Baksidan av att vara kändis är ju att man inte lika ofta får något privatliv - allt hängs ut i tidningarna så länge man är "inne"! Sen när man börjar bli mindre känd kommer jakten på att återta positionen på tronen… vilket slit!

Kommer vi någonsin att kunna få egot att njuta av ovisshet - att inte behöva vara något speciellt… eller är det emot egots fundamentala natur?

#12 - Kanske det är som du säger - men det kan ju också vara så att vi inte behöver vakna upp ur den behagliga "drömmen", för det är kanske då vi är "vakna"…

#14 Ja, jösses vilket slit det är med att hålla sin självbild intakt, vare sig den är baserad på kändisskap eller något annat!

Jag minns nu ett program jag såg med Dr Phil för x antal år sen, där han hade en kvinna som gäst.
Kvinnan var väldigt mån om sin självbild, hur hon tog sig ut i andras ögon och hon tyckte själv att hon aldrig dög. Utseendet var något som hon försökte kontrollera genom att alltid sträva efter "perfektion" (vad det nu innebär *s*). Hon kämpade hela tiden för att leva upp till ett inbillat ideal och mådde förstås dåligt.

Jag kände igen mig i kvinnan, det är nog därför jag minns just hennes historia och Dr Phil's ord till henne (inte ordagrant, men andemeningen):
"Är du inte väldigt trött på att alltid försöka hålla skenet uppe? Det måste vara väldigt jobbigt för dig."

Hon (och jag också, där jag satt i soffan hemma) nickade. Ja, för visst tar det sååå mycket energi att pussla med sin självbild, att vilja vara någon speciell (och sällan är man tillräckligt bra, för det finns alltid något som måste fixas, något som är "fel", tror man).

Tänk all den energi som frigörs när man ser igenom sin självbild som den illusion den är. Man blir fri, öppen. Underbart.

#14 "Kommer vi någonsin att kunna få egot att njuta av ovisshet - att inte behöva vara något speciellt… eller är det emot egots fundamentala natur?"

Hahaha, nej egot kan aldrig vara okej med ovissheten, eftersom det ligger i egots natur ett behov av att vara någon i jämförelse med andra. "Jag och du, vi och dem".
I jämförelsen med andra är man "någon", man har sina gränser att skydda, en självbild att identifiera sig med och som måste hållas intakt och skyddas (vilket också är egot).
Egot är det slutna hjärtat som väljer rädsla framför kärlek och ser problem och lidande i livet, som inte kan acceptera ovisshet och livet som det är.

Men; egot är ju inte ens den vi är, eftersom egot är en oskyldig och omedveten missuppfattning av verkligheten som görs i okunskap (menar nu inte mental/intellektuell okunskap *s*) om vår sanna natur.
I vår essens, vårt sanna jag, så finns det som alltid är okej med att inte veta.
Så när vi upplever en naturlig acceptans och frid i samband med ovissheten och en befrielse från behovet/önskan att vara "någon speciell", så kan man vara säker på att det inte är egot som upplever det.

#14 Glömde detta:
"Kanske det är som du säger - men det kan ju också vara så att vi inte behöver vakna upp ur den behagliga "drömmen", för det är kanske då vi är "vakna".."

Haha, tja om man väljer att se det så, det beror kanske på vad man menar med "drömmen" förstås.
Jag menar att "drömmen" är det vi lever i när vi är identifierade med den yttre formen: våra tankar, känslor, kropp, självbild, med separation. När vi tror att vi är "speciella", både på ett "positivt" och negativt" sätt.

Det kan vara väldigt behagligt att leva i en dröm där livet rullar på och man inte stöter på så många bekymmer längs vägen och man har en självbild som talar om att man "är" allt möjligt sk "positivt";
t ex andlig, ödmjuk, snäll, medmänsklig, en bra person…det är också en självbild att leva upp till som ingår i "drömmen". En självbild skapas när man säger till sig själv att man är på ett visst sätt, utifrån sina egna eller andras tankar om en.

En självbild måste ju inte alltid vara helt igenom negativ, även om den skapas inom ramen för dualitet, vilket ju innebär att negativt och positivt går hand i hand. Du kan inte ha det ena utan det andra.

Man kan alltså vara identifierad med ett ego/självbild som för det mesta säger att man är bra och duktig, på det ena eller andra sättet. Man är stolt över sig själv, man är "någon".

Detta är förstås inte något fel utan bara så det är, men det är även det en självbild. För; vem finns det att vara stolt över om ens självbild inte är något annat än en mental bild man skapat?

#15 - Fantastiskt så talande dessa ord som Dr Phil sa till kvinnan (och till dig och säkert många andra tittare) var! Det blir ju hur jobbigt som helst att försöka vara ett jag utåt som inte avspeglar ens sanna jag…

#16, #17 - Kort och gott: dör egot när jag inte längre ser någon separation, inte har en längtan efter att vara någon speciell, när jag faktiskt är sann mot mitt äkta jag (eller vad man nu ska kalla det), när jag accepterar livet precis som det är…? Man skulle kunna skriva en roman om detta - den kunde heta, rätt och slätt, "Egots död"!

#17 - Jo, man kan tolka vad vi menar med drömmen på flera olika sätt. Sett ur perspektivet att det finns en medvetenhet och en dröm (omedvetenhet) så är drömmen det liv många människor lever i idag - medan medvetna människor "lever livet"!

Verkligen intressant läsning du ger oss Tunrida! Jag tror jag har lärt mig mer här på sajten under de 10 månader jag varit här än de senaste tio åren, när det gäller personlig utveckling - detta tack vare dina och andras tankeväckande åsikter :-)

Kramis, Rickard

Hahaha, nu fick jag precis en lektion i detta vi pratar om; egot! Jag hade suttit och skrivit ett ganska långt svar (ovanligt va? *s*) när det plötsligt försvann och jag hade missat att kopiera texten!
Genast kom den där fastklängande rörelsen mot händelsen och jag kände en irritation komma upp för så här skulle det ju inte bli!
Jag som nästan var färdig och nu får jag göra om allt! Inte i enlighet med "mina planer". Försök till kontroll av verkligheten. Haha!

Men jag var medveten om detta och såg det innan jag hann fastna i det så att säga. Började skratta åt det istället!
Såna här lektioner i att se ego-rörelsen, dyker upp som goda lärare i att se hur pass viktiga saker och ting verkligen är för oss.
För om detta hade varit väldigt viktigt för mig, att få säga dessa saker så hade det varit egot som ville det. I sanning har det ingen betydelse om jag säger det eller inte. Vilket som, är helt som det ska.

Nu ska jag svara (igen) på det du skrev tidigare..

Efter ytterligare några misslyckade försök till att lägga upp svaret (=lektioner), kommer det här.

#18 _"Kort och gott: dör egot när jag inte längre ser någon separation, inte har en längtan efter att vara någon speciell, när jag faktiskt är sann mot mitt äkta jag (eller vad man nu ska kalla det), när jag accepterar livet precis som det är…?"
_Kort och gott: Ja, det kan man kanske säga, men detta är ju något man måste uppleva för egen del, för inga ord kan någonsin förklara det. Själva upplevelsen av att faktiskt se vad egot är liknar inget du någonsin kan föreställa dig.

Fast samtidigt; att säga att egot dör ger lätt en föreställning om att det är en egen "entitet" som är verklig.
Egot kan aldrig dö och det finns inget behov av det heller, för egot är inget annat än en illusion och en illusion kan aldrig dö.
Det enda är att se igenom illusionen, se att det är en falsk bild/tolkning av verkligheten, ett missförstånd som sker när man identifierar sig med olika händelser och gör dem till något personligt.

För då kan själva ego-rörelsen (när medvetandet rör sig mot något som sker och håller fast vid det, eller stöter bort det och båda leder till identifikation om vi inte ser klart när det sker) ändå dyka upp i oss, som den gjorde för mig nyss som jag beskrev. För; egot är egentligen inget personligt, utan något som är universellt hos mänskligheten.

Jag kan se detta som något som inte är jag, utan endast ett högst mänskligt mönster/vana som jag (om jag är medveten) kan låta stiga och falla utan att det är ett problem.
Så inget måste dö, bara se och acceptera det som det är. Se att det inte är den/det jag är så därför är det inte heller något jag behöver ändra på eller fixa eller få bort. SE det, det är allt. Se igenom illusionen.

_"Man skulle kunna skriva en roman om detta - den kunde heta, rätt och slätt, "Egots död"!"
_Haha, ja eller kanske; "Se egot som illusion".

_"Jo, man kan tolka vad vi menar med drömmen på flera olika sätt. Sett ur perspektivet att det finns en medvetenhet och en dröm (omedvetenhet) så är drömmen det liv många människor lever i idag - medan medvetna människor "lever livet"!"
_Ja och kanske till och med; är man medveten så är man livet.
Sen finns det olika sorters uppvaknande; man kan vakna upp från en destruktiv situation man befinner sig i; en våldsam relation t ex och se att man behöver ta sig därifrån.
Man kan vakna upp och se att man går i samma hjulspår och behöver bryta mönstret. Man kan vakna upp och se att man inte längre kan leva som man gör, kanske i missbruk. O s v.

Sen finns det andliga uppvaknandet/frigörelsen och det är det jag pratar om; det absoluta.
Det som sker i livet, Livets rörelser, är det relativa, det är skuggorna och det absoluta är solen som kastar skuggorna. Utan sol inga skuggor, så det relativa har ingen egen existens.
Fast de andra personliga uppvaknandena kan ju vara steg på vägen mot det andliga uppvaknandet eller andliga öppenheten, det öppna hjärtat. Vilka ord man nu använder för att beskriva det som inte kan beskrivas, bara upplevas.

_"Verkligen intressant läsning du ger oss Tunrida! Jag tror jag har lärt mig mer här på sajten under de 10 månader jag varit här än de senaste tio åren, när det gäller personlig utveckling - detta tack vare dina och andras tankeväckande åsikter :-)"
_Roligt att höra Rickard! När man väl börjar öppna upp så kan det gå av bara farten.

Kram till dig!

Jag har läst alla inlägg med stort intresse. Och så dök en tanke upp i mitt huvud som jag inte riktigt kan släppa.

Kan inte egot ses som en av våra bästa lärare? Egot visar ju på våra rädslor, sådant vi behöver arbeta med för att komma vidare i vår andliga och personliga utveckling?

#19 Haha, kände igen mig i detta att bli smått irriterad om saker ej går som jag vill. Känslan av att det kryper upp en ilska inom mig. Tillåter det komma ibland och ibland släpper jag taget direkt.

Intressant.

#21 Egot "jobbar" så att vi skall må dåligt och jag håller med dig att vi kan lära oss av att möta rädslorna och titta närmare på oss själva vad som händer när rädslan tar över.

Granskar vi våra tankar kan vi upptäcka hur mycket som helst och det är en enorm frihets känsla och samma som att stanna upp och bli medvetet närvarande i nuet.

Vi blir vittnet/iakttagare till vad som händer i vårt eget huvud.

#22 Utveckling av tekniska färdigheter kan också vara en hjälp för att slippa ilskan?

Datorn verkar ok?

 Got me.

#24 Bra! 1-1 då

#21 _"Kan inte egot ses som en av våra bästa lärare? Egot visar ju på våra rädslor, sådant vi behöver arbeta med för att komma vidare i vår andliga och personliga utveckling?"
_Haha, ja så kan man ju se det.
Så om det är något vi kan titta på och uppmärksamma är det när och i vilka situationer vi identifierar oss med det som händer.
Vad är det jag vill hålla fast i (oftast upplevelser som ger mig en känsla av tillfredsställelse eller välmående, sånt som jag vill ska hålla i sig och som jag är rädd för att det ska försvinna), samt vad är det som jag skyr och anser vara fel?

Båda är ego-identifikation. Fast det som inte alltid kommer fram när man pratar om egot, är att försök till fasthållande av de behagliga och roliga upplevelserna också är egot.

För vem vill bli av med det behagliga i livet? Men både jobbigt och behagligt är tillfälliga rörelser som inte går att bevara, som kommer och går hela tiden. Men egot vill bevara det behagliga och roliga, därav vår förkärlek för nostalgi och prata om sköna goa minnen.

#22

#26 tack Tunrida.

Orsaken till att jag la in detta var att jag får känslan ibland att vi gör egot till något ont som till vilket pris som helst ska bort. Det finns ju en orsak till att vi har egot. Det är ju något vi ska använda oss av för att växa som människor - en gåva. Men precis som du skriver också något vi behöver lära oss att släppa. Så för mig är det en väldigt dualitet i egot.

Egot är också det som skapar de upplevelser vi är här för att uppleva. Det som ger en möjlighet för oss att uppleva oss själva. Det ger oss möjligheten att se båda sidor av saken. Ljus - mörker, positivt - negativt osv.

#28 Varsågod och tack själv, för dina intressanta tankar kring egot!
Egot är ju egentligen bara ett ord och det kan ju ha olika betydelse för olika människor. Så ibland kan man prata förbi varandra s a s, för man tror att den andra har samma uppfattning av t ex egot som en själv och så kanske det inte är.

Ja, jag vet att det lätt kan bli så att man ser på egot som något ont eller dåligt, som man helst ska bli av med så fort som möjligt.
Det är ju en missuppfattning förstås. Det finns inget som man ska "bli av" med, inget som är fel, inget misstag som skett någonstans på vägen, det gäller bara att se saker klart som de är. Då är inte egot ett problem. Egot är bara ett problem ur egots synvinkel.

Ja, egot har ju en funktion förstås, annars skulle det ju aldrig uppstå. Vi behöver egot ( d v s upplevelsen av separation) till en början, för att så småningom när vi är redo/mogna för det, kunna återupptäcka enheten igen.
Det är lite som om allt vore vitt, skulle vi inte se vitt, eller något annat heller, vi skulle inte uppleva något alls.
Så vi behöver dualiteten för att kunna se oss själva och sen se bortom den kan man ju säga. Men även när man ser bortom dualiteten så ser man fortfarande den, fast den är sekundär. Man ser båda sidor av samma mynt, samtidigt. Innan såg man bara ena sidan av myntet och var fastklistrad vid det, vilket är det egot gör. Så kanske man kan uttrycka det.

Men som jag ser egot så är det inget jag behöver för att existera, för det var aldrig egot som andades denna kropp till att börja med, som fick kroppen att röra sig och livet att ske. Även om egot gärna vill tro det.
Jag ser det mer som att det finns en kropp-sinne organism med en personlighet som är olika för olika människor. Genom denna kropp-sinne organism och personlighet lever och uttrycker Jag. Inte genom egot eftersom det inte ens existerar.