Uppfriskande. I AM.

Yes.

Här är en till som du hittade ang att släppa taget. Konkret och sann.

www.youtube.com/watch?v=lXRuTNPklnY Länken öppnas i ett nytt fönster" rel="noopener noreferrer" target="_blank">http://www.youtube.com/watch?v=lXRuTNPklnY

Alla klippen är väldigt bra. Tål att tittas på flera gånger. Allt känns lätt när han visar vägen.

#3
Just det ja, den är också bra. Tack!

#4
Ja, man kan titta på dem flera gånger och sen plötsligt så händer något. Man kanske upplever något som man inte gjorde tidigare, även om man hört orden så många gånger. Men det är ju inte själva orden man ska "fatta". Går ju djupare som vi vet…

Nu har jag tagit mig tid att ordentligt lyssna på klippen. Tack Tunrida.

När vi släpper egot är vi fria säger han. Så egot behövs inte? Vi behöver inte kontroll? Och när i livet dyker egot upp för första gången?

Och än en gång. Joy och love är detsamma. Är det rätt så går det lätt. Men egot kan ju även förstöra det som är rätt och borde gå lätt, och göra det till en kamp. Då är det ju svårt att veta vad som är vad…..

 BM

Varsågod, BigMama.

"Så egot behövs inte? Vi behöver inte kontroll"?
Det gäller att förstå vad egot är till att börja med. Egot är ju bara ett ord egentligen, man kan också säga självbild, som hela tiden är något vi tror att vi måste kontrollera. Där har du kontrollen igen.

Jag promenerade med hunden förut idag och plötsligt stod det så klart vad egot/självbilden är: en illusion!!
Det finns inget ego, ingen självbild egentligen. Det är som när vi läser en bok och tar karaktärerna i boken som sanna! Det är ju bara en bok, när vi lägger den åt sidan, var är personerna i boken då? Var finns de då?
De fanns tidigare i min fantasi när jag levde mig in i boken, fantasin gjorde dem levande för mig, men nu då? Var är de, är de sanna eller endast en illusion?

Samma sak med egot/självbilden. När jag glömmer mig själv, dvs inte funderar en massa kring hur jag ser ut, vad andra tycker om mig, hur jag "ska" vara, osv, så bara är jag. Eller hur?

Och jag lever och andas och rör mig och pratar och skrattar eller gråter, vad som helst. Jag bara är, jag lever.

Men, så fort jag börjar tänka på mig själv i en form eller annan, skapar jag något. Vad? En självbild, alltså egot.
Denna bild är en fantasi i mitt huvud, likt karaktären i en bok och har ingen egen existens. För hade den det, så skulle den finnas där alltid. Jag skulle aldrig behöva underhålla den, försvara den, bättra på den, ändra den, ha kontroll över min bild av mig själv.

Så egot är denna bild, kan man säga. När vi tror att vi är egot, denna bild av oss själva (som skapas och omskapas hela tiden i våra tankar), så kan vi inte se att vi inte behöver den. För vi tror på fullaste allvar att vi skulle sluta existera utan den!! Vi tror att om vi släpper kontrollen så blir allt kaos. Inget skulle fungera utan vår "kontroll".
Vilket ju inte är sant, för som jag beskrev ovan så finns jag ju även när jag "glömmer mig själv", när jag glömmer denna självbild t ex när jag är ett med musiken, med dansen, när jag älskar, skrattar åt en rolig film, ser en vacker soluppgång.

Inte behöver jag tänka på hur jag ska vara då? Inte behöver jag tänka på hur jag ska göra när jag andas? Att hjärtat ska slå? Hur jag ska få benen att röra sig så jag kan gå framåt?

Inte behöver jag tänka på hur jag ska göra för att älska någon? För att ge någon en kram, ett leende? Behöver jag kontroll för att göra det, behöver jag självbilden/egot då?

Det blev långt detta, men jag hoppas att du kanske förstår lite vad jag menar?

Känn efter själv, jag försöker inte övertyga dig vilket inte behövs, du vet detta inom dig, för du vet väl om att du existerar?
Inte är det väl egot som vet det? Så vad behöver du egot till då? För att kunna leva? Det gör du ju hela tiden ändå, det har inte med egot att göra.

#6
"Och när i livet dyker egot upp för första gången?"

Det sker nog så sakteliga när vi börjar se oss själva som en separat individ avskild från mamman. När vi börjar ta till oss att namnet vi har antas betyda en identitet, att jag är "någon". Vi får lära oss detta, varenda en av oss.
När det lilla barnet börjar koppla att namnet Pelle har med honom att göra, så säger han en början "Pelle" om sig själv, tills han tar åt sig idén alla har att Pelle är den han är. (Jag heter Pelle=Jag är Pelle.)

Så småningom byggs identiteten upp, självbilden skapas och barnet ser sig själv som "Pelle", det är den han är. Han får en bild av sig själv. Omgivningen påverkar oss hur bilden kommer se ut. Vi lyssnar, suger åt oss vad andra säger om oss och gör det till vårt, till en del av vårt ego/självbild. Allt detta sker omedvetet förstås.

Sen en dag så börjar vi förstå (plötsligt eller gradvis) att allt vi tidigare tagit som sanning, som den vi är, kanske inte är så sant trots allt. Vem är jag egentligen, vad är sant och inte?

#7 Du kämpar så bra Tunrida!  Kanske jag fattar en dag!

Det gäller att förstå vad egot är till att börja med.

*suckar djupt* Trodde jag fattat…. Kanske blandade ihop egot med intellektet, som vi ju behöver för att passa in i systemet.. Eller..?

Återkommer, barnen måste i säng!

#9
"Du kämpar så bra Tunrida!"
Jaså, haha, säger du det!? Det ska vara att jag skriver så långa inlägg då, kanske.

Vad jag menar med att förstå vad egot är, innebär inte att det är en förståelse vi kan "tänka oss till". Det är alltså ingen intellektuell, mental förståelse. Det är heller inget vi lär oss, som att lära sig ett nytt språk eller köra bil. Där behöver vi intellektet och det är underbart till det, men inte för att förstå illusionen av egot och vad som är vår sanna essens.

Vad jag menar med förstå är en djupare förståelse, som går bortom våra vanliga tankar och funderingar. Det är ett inre kännande, en vetskap om att det är så det är. Den förståelsen/vetskapen kommer inte genom det mentala, våra tankar.
Men vi vill ju alltid förstå, begripa, hitta svar på allting som människor. Det är fullt naturligt och inget fel i det, men det är inte sån förståelse jag menar här alltså.

Det handlar om att se, med intuitionen liksom, det inre seendet, vad egot är.

Men, när du säger att du "fattat" så är det faktiskt egot som talar. Egot kan aldrig komma bortom sig självt. Så mitt råd är att inte fastna i det mentala, i orden du läser och ta dem som någon sanning som berättar vad egot är, eller vad som är ditt sanna jag. Orden kan bara peka mot det som går bortom orden. Orden i sig är inte sanna. De är bara ord, redskap.

Jag ska berätta för dig att jag fastnade rejält för att jag försökte förstå detta, jag var helt blind på orden och vad de betydde. Vad egot var, var något jag trodde jag kunde tänka mig till, förstå, begripa. Som att hitta lösningen på ett problem eller lösa korsord. Jag kämpade verkligen med att begripa, förstå. Jag ville ju veta!

Jag skrev till Burt Harding om detta och han sa att jag var fast i egot för tillfället och att jag inte skulle göra något alls åt det heller.
Bara sluta, stanna upp och se, märk att du är fast.
Försök inte förstå, för det är alltid egot som försöker det. Det är alltid egot som kämpar, som hittar fel med allt och alla, sig själv inkluderat och som känner sig nedslagen för att det inte "fattat" fast det trodde det.
Men det är ingen fara! Det är okej, alla upplever det!!

Jag skriver detta för att jag bryr mig om dig och jag vet var du befinner dig nu. När du är fast och försöker ta dig ur så fastnar du än mer.

Så, stanna upp, slappna av, glöm egot och vad det är eller inte är. Glöm alla ord du läst, glöm vad jag pratar om. Strunta i mina ord.

Fokusera på din andning istället, på din kropp så att du är närvarande i nuet så mycket du kan. Ta det lugnt. Lev.

Ok. Jag släpper taget, vilar och litar till livet, så får vi se vart det bär.

Kram.

#10 Tack! Jag har också försökt förstå vad egot egentligen är.

Let it goooo!

#11
Igår kom dessa ord till mig:
"Det är dags att sluta upp med att trampa vatten - och börja flyta istället."
Kan behöva höra såna ord själv ibland nämligen och de kommer när man mest behöver det.

#10
Precis, let it go! Lev i glädje som den mänskliga varelse du är!

Jag har en ganska allvarlig rädsla för nära relationer och coaching. Nu ska jag ta i det och berättade för min granne som är psykolog hur rädd jag var. Då sa hon: Det enda man behöver vara rädd för är döden och döden behöver man inte vara rädd för. Det ligger något i det. Det är väl bara att flyta med.

#14
Modigt av dig att ta tag i det, att våga se det och möta det! Det är ju enda sättet att komma igenom till det som är sant.
"Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd"..är det inte så Nasse säger?

Ja, döden behöver man inte vara rädd för - för den finns ju egentligen inte…

Flyt på du, guppa på vågorna, vattnet bär dig…

#15 Nasse 

Jag ska möta det, nu har jag levt alldeles för läge med den här rädslan, utan att förstå vad det var. Nu ska den bort.

Puttar upp

#16 Tack för orden du modiga själ! Du har ju blivit helt grym ju Jag hakar genast på där.

Kram!

det är inget fel på egot -jag lovar

;-)

#19 - Klart det inte är fel på egot - det finns ju inget som är fel egentligen, bara att vi har en benägenhet att identifiera oss med egot :-)