Jag har ofta känt att om jag drömt något obehagligt osv, så kan det påverkar mitt humör, mående den dagen..

…och har vi börjat nosa på den sanningen, att tankar påverkar våra känslor, är det inte långt till nästa steg…

http://www.youtube.com/watch?v=gObFt_rgMv4

Visst svindlar det! :)

Kan känna igen det Soffe. Man kan vakna med en olustig känsla efter en obehaglig dröm. Men då är man ju fast i tankar, för det som dröjer sig kvar är minnet av drömmen. Minnet är en tanke.

Är det som hände i drömmen absolut sant? Är det den jag verkligen är?
Så brukar jag fråga mig själv om jag vaknar med dessa olustkänslor. Och eftersom jag vet att svaret på frågorna är nej, så kan jag komma tillbaka till nuet, vilket är lättast att göra genom att känna andningen medvetet och kroppens inre energi.

#2

Tror det klippet finns någonstans på PU, har sett det innan. Ja, visst är det svindlande, vårt sinne kan ju inte förstå eller greppa det!

Livet är magiskt och fantastiskt och vi lever mitt i det varje dag (eller rättare sagt, vi ÄR Livet), oftast utan att vara medvetna om det magiska i precis allting! Livet är så fantastiskt i all sin "gråa vardag", som det kallas.

Kan vi inte se detta så längtar vi hela tiden bort någon annanstans, kanske till helgen eller semestern eller något annat. För vi tror att då blir livet bättre, roligare, mer tillfredställande, för inte kan det vara fantastiskt det som är nu?

NU är aldrig tillräckligt för ego-sinnet. Och så är det allt som finns, vilket gör det hela riktigt komiskt!

#3 Jaa precis :-) Jag känner nog oxå som så att man fastnar i den tanken.. Det har hänt mig att det har känts jättelustigt flera timmar efteråt, som att det verkligen var sant i den drömmen, men sen har det släppt..

Ja, visst har jag vaknat och kännt mig fly förbannad! Och då inser man ju raskt att man behöver vända tankarna innan dagen kan ta sin början. :) Det där om att bli medveten om sin andning då känner jag igen. In, ut, in, ut, ta det lugnt, var här… typ. 

Värst tycker jag det blir om man är arg på 'gubben' efter nån dröm och han hälsar en med en kopp kaffe på sängen och "Morr'n gumman" när man ligger där å är upprörd. :D Då blir det så uppenbart att det är inuti mitt huvud känslorna och tankarna utspelar sitt lilla drama.

Kanon Tunrida våra tankar som vi har dagligen kan verkligen skapa oerhörda känslor som sedan tror på. Är de sanna eller osanna?

Mycket intressant att bejaka sig själv.

TACK.

Jättebra Tunrida, som vanligt!  Men det är inte så lätt som det låter att släppa tankarna i alla situationer.

#5

#6 "Då blir det så uppenbart att det är inuti mitt huvud känslorna och tankarna utspelar sitt lilla drama."
Haha, ja visst är det så. Alla våra draman finns i huvudet, i tankarna, så hur verkliga är de egentligen, om jag måste tänka på dem för att de ska "finnas"…

#7 Varsågod.

#8 Nej, visst är det så, det kan även jag skriva under på, för nog har jag också försökt släppa tankar, vilket alltid misslyckats!

Men det är egentligen inte fråga om att med vilja släppa några tankar, för tankarna poppar ju upp utan att jag har någon kontroll över det. Tankar är något som händer bara, som det gör i alla.

Vad det handlar om är att se om det finns utrymme runt tanken, vilket det gör om jag kan bli medveten om den. Det är första steget.
Men är man så fast i tanken (tankemönstret) att man inte ens är medveten om det, så är det så det är. Det måste finnas något utrymme för att kunna se klart.

Men om man har utrymme, lite grann bara, så kan man börja titta på tanken i fråga och undersöka om den verkligen är sann. Det i sig är stort att kunna göra det!
Ifrågasätt tanken/tankarna, istället för att som tidigare, automatiskt och blint tro på vad den/dem säger bara för att det råkar ske i ditt huvud.

Man ser så småningom att den bara är en tanke, det är allt. Varken bra eller dålig, positiv eller negativ. Den bara är, som allt annat bara är.

Undersök t ex:
Hur länge varar en tanke som ju är energi i rörelse (för allt är ju energi)?
Har den någon egen existens? Kan en tanke verkligen berätta något som är absolut sant om nuet?
Hur kan den det om den bara är gammal upprepning, ett minne som poppar upp i huvudet utan din tillåtelse?

Då kanske den är mer som en gammal raspig skiva som spelar upp sig själv gång på gång, olika låtar i olika situationer. Men, bara en skiva. Ingen sanning.
Så det gäller alltså att börja undersöka detta i sig själv, var en detektiv som är ute efter sanningen, bli Agatha Christie!

Ju mer man gör detta, ju lättare går det, för man tränar samtidigt upp medvetandet till att se annorlunda på tankarna mot innan. Medvetandet, d v s DU, blir mer klarsynt helt enkelt.

Jag förstod att du skulle ge mig en ordentlig förklaring!

Men om man har utrymme, lite grann bara, så kan man börja titta på tanken i fråga och undersöka om den verkligen är sann. Det i sig är stort att kunna göra det! Ifrågasätt tanken/tankarna, istället för att som tidigare, automatiskt och blint tro på vad den/dem säger bara för att det råkar ske i ditt huvud.

Jag ifrågasätter - och jag tror inte blint på allt som poppar upp, men ibland gör jag det. Så då finns det hopp om mig då?

Men den där jobbiga oroskänslan kan ju följa med en osann tanke, så även om jag förstår att tanken är osann, så gör den ju mig illa.

#11
Hahaha, ja du väl känner mig! Ordentlig är mitt andranamn.

Klart det finns hopp, BigMama!

_"Men den där jobbiga oroskänslan kan ju följa med en osann tanke, så även om jag förstår att tanken är osann, så gör den ju mig illa."
_Tanken kan bara göra dig illa om du tror på den. Om du verkligen kan se att tanken inte är sann, att den bara är en neutral tanke (som du inte dömer eller bedömer som varande det ena eller andra, dvs inte sätter en etikett på tanken), samt att den inte är "du", så försvinner känslan av oro, eftersom den är skapad av tanken.

Tanken är veden, känslan är elden. Utan ved, ingen eld.

Känslan av oro i kroppen (kanske sitter som en klump i magen
t ex), är endast energi som stagnerat tillfälligt eftersom du håller fast vid den, alltså vid känslan (du identifierar dig med känslan som "du"). Den har då ingenstans att "ta vägen" för den har inget utrymme och därför upplever du den så starkt och så jobbigt.

Du kan uppleva var i kroppen energin "fastnat" (i magen, bröstet, osv) och veta att den bara är energi som behöver få utrymme för att röra sig fritt igen, det är allt. Liksom tankar är känslor neutrala, varken bra eller dåliga. De bara är - energi i olika form och uttryck.

Låt känslo-energin vara där, upplev hur den känns utan att identifiera dig med den, betrakta den med vänlig nyfikenhet och intresse. Precis som när du "ser" en tanke, utan att identifiera dig med den. Tanken är energi i huvudet, känslan energi i kroppen, skulle man kunna säga.

#12 Känslan av oro i kroppen (kanske sitter som en klump i magen
t ex), är endast energi som stagnerat tillfälligt eftersom du håller fast vid den, alltså vid känslan (du identifierar dig med känslan som "du"). Den har då ingenstans att "ta vägen" för den har inget utrymme och därför upplever du den så starkt och så jobbigt.

Du kan uppleva var i kroppen energin "fastnat" (i magen, bröstet, osv) och veta att den bara är energi som behöver få utrymme för att röra sig fritt igen, det är allt.

Ventil för att släppa ut/låta den röra sig fritt, känslomässig energi, är det typ att gråta ut?

#13
Kommer det tårar spontant så är det som det ska och tårar kan ju vara väldigt förlösande.
Vad det handlar om är att se det som är och det är samma sak som att låta det vara så. Alltså acceptans. Tillåtelse. I stället för att önska det vore annorlunda genom att kämpa emot verkligheten.

Så om du upplever denna känsla och det kommer tårar, så låt dem komma. Det är ju vad som är just då. Det finns inget rätt eller fel.

För att låta energin få fritt flöde är det som sagt utrymme som behövs. Och utrymmet är detsamma som att "ta ett steg tillbaka" och tillåta det som är att vara. Tårar som kommer, är det som är.

Men det är viktigt att vara närvarande så att man inte dras med in i själva historien kring känslan (dvs tankarna igen) och gör den till sig. Då blir det lätt att man tycker synd om sig själv ("varför händer detta mig?") så man gråter av den anledningen, och då har man fastnat igen.

Behåll utrymmet alltså mellan dig och känslan…

Behåll utrymmet, behåll utrymmet, behåll utrymmet…… Ett steg tillbaka.

PÖSS.

Ett effektivt sätt att behålla utrymmet (detsamma som att vara utrymmet) är att fokusera på den inre kroppen, istället för att tänka på det för då är du ju tillbaka i tankarna igen, haha!
Citerade precis ur "The Power of Now" i tråden "Medveten närvaro i nuet" där Eckhart Tolle förklarar det så bra!