Detta har jag reagerat på i mitt jobb med utvecklingstörda. Dom råkar verkligen ut för personalens behov. Fryser pesonalen så åker fönsten igen och koftorna på. Bantar personalen, så blir det mindre portioner. Är personalen hungrig, så byts pyttipannan på matsedeln ut till en rejäl måltid. Skrämmande men sant. Men vad jag har förstått  av psykologin, så gör man ingenting om man inte har en egen vinnig på det.

Jösses vilket fantastiskt stycke! Det är så vi är. Jag undrar om det är väldigt typiskt för sverige, eller om men i allmänhet är så egocentrerad som människa. I detta exempel är det ingen som kommer till skada i direkt mening, men jag tror att vi bör vara uppmärksamma på liknande situationer.

Jag har ett annat exempel:

Jag har alltid varit hästtjej, och jag kommer väl ihåg att vi, när jag var liten lät hästarna gå ute i hagen när vädret var fint på sommaren och solen sken. Vi människor gillar ju solsken. Sedan tod vi in hästarna när det regnade och snöade så att de slulle slippa ovädret.

När mina föräldrar skiljde sig och ingen orkade spronga ut och in med hästarna hela dagarna så sågades det helt enkelt upp en dörr i stallväggen ut i hagen och en köldridå av gummiremsor spikades upp.

Hästarna går in när solen skiner, men står frivilligt utomhus i spöregn!

#0 Bra att detta kommer upp för det är så sant hur mycket vi styr egentligen och då tänker jag på våra barn.

Hur många ggr har jag inte sagt ta på dig en jacka det är kallt och hör andra säga du måste ha en tröja på dagis annars fryser du.

Vadå fryser? Hur skall de då kunna känna efter själva. Kanske därför vi inte själva vet vem vi är till slut för det är en röst inom oss hela tiden som förvirrar.

Sist kom min son hem med cykel låset och jag kände samma. Herregud vilket pris 499 kr. Fick höra, det skall inte du bry dig om för det är mina pengar.

Det är ju faktiskt en sanning och han får upptäcka själv men han skämtade som jag skrev om i tråden en god gärning. Fick ändå en tankeställare hur mycket värderingar som vi för över på dem.

Det känns mer rätt att ställa frågor.

#3 När jag läser din text så kommer jag ihåg när min son var 5 år och vi var i affären. Han tog en godispåse och frågade: Tycker jag om dom här? Usch då skämdes jag

#0 vilken bra text och så tänkvärd.

För min del så har jag nog oftast hamnat i andra delen av detta. Väldigt många har talat om för mig vad jag ska tycka och tänka. När jag sedan för några år sedan började ändra mig och började säga vad jag tycker och tänker - då blev det en del gnissel. Människorna i min omgivning hade vant sig vid hur jag var och tyckte det var bekvämt. När jag då istället ändrade mig tyckte vissa att det var obehagligt.

Men det händer fortfarande att jag faller tillbaka i det här och jag har också upptäckt att mycket av detta sitter så djupt att jag gjort andras tyck och tänk till mitt eget - utan att reagera. Nu jobbar jag med att ändra detta.

#3 Jag ler för detta är så typiskt. Man glömmer så lätt att alla de små själarna också har en egen vilja, smak och favoriter.

#4 Usch ja men vi gjore vårt bästa utifrån vad vi kunde. Nu är det andra bullar.

Tänk så mycket de får fundera och känna när de bekräftar sig själva.

Ex: Syrrans dotter haade plockat undan i sitt rum och istället för att säga Vad duktig du varit så kan man fråga hur känns det nu?

Det är roligt samtidigt att höra hur de själva kan SE och KÄNNA.

I just love it.

#5 Känns igen och du är inte ensam, men du är på väg. YES.

Brukar säga så här. När omgivnngen ser en förändring och det som de ej är vana vid så är det som att man tar nappen ifrån en baby. Ett himla gnäll.

#6 Precis, lätt glömt.