Nix, det låter inte alls dumt!

Vi är många gånger lärda att tygla våra känslor - särskilt de som vi har en benägenhet att tappa kontrollen över om vi hänger oss åt dem. Gråt är en sådan känsla, för när vi "släpper på" den så är det som att öppna en kran för fullt…

För dig handlar det nog om att acceptera att du får gråta - utan att bli arg på dig för att du gör det. Det där låter som om någon har blivit arg på dig tidigare för att du gråtit och så har den rösten blivit din egen så att säga.

När jag gråter så gör jag det helst i en miljö där jag känner mig trygg att göra det - för om jag skulle börja gråta t.ex. på jobbet så känns det som om jag tappar masken och då blir jag sårbar i en miljö där jag inte vet hur andra kommer ta det!

Så mitt råd är att släppa på kontrollen, att börja gråta, när du känner att du kan göra det i lugn och ro. Det kanske är när du är helt ensam, ingen som stör dig när du gråter. Det kanske t.o.m. är utomhus, i en skog eller dylikt, där du kan få "rasa av dig" allt du bär inom dig själv.

Sen tycker jag att två tårar är bättre än inga alls - var glad över minsta lilla framgång och tänk att det blir ännu bättre nästa gång… och nästa gång… :-)

Jag brukar gråta när jag ser vissa filmer - där scenerna är känsloladdade på något sätt (jag har väldigt lätt för att leva mig in i sånt). Det kan ske också när jag är på seanser eller privatsittningar - när mediet verkligen träffar rätt och når innanför det där skalet vi har satt på oss. Det har även hänt att jag fått tårar i ögonen när jag själv varit mediet - men då får jag lov att behärska mig så att jag kan leverera…

Kram Rickard

Hmm, den kursen vill jag också gå. Kan inte ens bli så arg att jag gråter av det heller.

#2 jag har försökt de mästa för och börja gråta.. men fungerar inte.. men som du skrev… bättre 2 än inga alls… ska "öva" på mina tårar.. en dag kanske floden kommer.. kram

#3 de kommer för dig… de lovar jag dig.. kram

#4 - Du ska se att det gör det, för övning ger färdighet brukar vi säga :-)

Om du inte gör en stor grej av att gråta så kan det gå bättre - bara låt det komma lika naturligt som att du borstar tänderna eller kammar håret. Utan att reflektera över att du gråter - bara gör det och observerar det, men inte analyserar det.

Kram tebaks

#3 - Aha, en till som har svårigheter med detta - då är vi tre på denna sajt

Jag säger som kybele att det en dag kommer att gå - det är en sån skön upplevelse, som att rensa själen från all smuts :-)

Hej Kybele, känner igen detta och Ilska är också en sorts sorg. Det är känslor som vill bli uppmärksammade. Alla känslor är en nåd och vill vi något som inte finns skapar vi problem i vårt sinne och i nuet.

Acceptera det som händer och släppa på självkontrollen är bra ord Rickard skrev.

Hittade en film som Tunrida hade lagt in och den handlar just om att släppa taget.

Hoppas du förstår engelska.

www.youtube.com/watch?v=lXRuTNPklnY Länken öppnas i ett nytt fönster" rel="noopener noreferrer" target="_blank">http://www.youtube.com/watch?v=lXRuTNPklnY

Kram på dig ärliga kvinna.

Jag tror inte att man kan tvinga fram tårarna :/ Utan det kommer när man inte tänker på det och då släpper man på kontrollen automatiskt för att det trycker på.. Av egen erfarenhet så har jag oxå svårt att gråta när jag känner att jag behöver, men oftast kommer det när jag inte har kontroll över det i en situation då det verkligen blir så känsloladdat..

Jag brukar nästan aldrig gråta.. Jag är bara byggd på det sättet, och har accepterat det.

Man  är olika. Man kan ju gråta utan tårar också.

När jag växte upp släppte jag aldrig fram en tår. Hur jobbigt det än kunde vara. Minns till och med när det brast för mig första gången. Men som vuxen kan tårarna flöda av det mesta. Ögonen rinner om jag är glad för nått, rörd för nått, ledsen på nått, ilsken på.

Vanligtvis hemma. Ute bland folk sker det nog bara på bröllop och begravningar. Men det är konstigt det med. Ibland om man inte är så jättenära bekant med den som avlidit. Då kan tårarna droppa. Det gör de ju för nära och kära också. Men jag var på en begravning där jag var väldigt nära och inte en droppe. Men där kände jag nog kanske att jag skulle ta hand om andra.

I bland blir jag irreterad på mig själv när tårarna rinner fast jag absolut inte vill.

Håller med vintersaga, gör ingen stor grej av vattendropparna. Men jag förstår dig för det är oftast befriande när det sluta droppa

Det hände, och det var en befriande känsla. Släppte bara taget och kände. Sen när gråten ville ut vågade jag låta bli att stänga av. Det blev precis som du säger #2 En kran som öppnades fullt ut.

Tack alla här för era tips och råd!

Kraaamar

#10 Härligt o befriande att gråta ut. Det är kärlek.

Kybele, jag klarade inte det där med att släppa mina spärrar och låta det komma, spärren hade blivit automatiserad och slog igen innan jag hann och kunde reagera.

För mig släppte det (efter nästan 30 år!!) när jag gick på intuitiv massage, jag tokgrinade i två hela timmar första gången och såg ut som om jag hade fått storstryk efteråt :) Men oj vilken lättnad!

#12

Jag kan inte heller gråta i första taget. Senast jag gjorde det var när min mellandotter flyttade hemifrån med sin kille till Blekinge. Då satt jag på min altan sent på kvällen och grät så tyst jag kunde för att ingen (ens i familjen) skulle se eller höra mig.

Man har ju fått det i sig från dag1 på jorden: "Män gråter inte, BASTA!"

Så det är ju ingen lätt sak för mig i alla fall….

#14 Ja visst är det så, män gråter ej. Pojkar på förskolan skall avledas till att se på leksaker när föräldrarna gått men flickorna tas upp och de får kramar o kärlek. De får nästan aldrig gråta tills det är färdigt som är samma som att vara i känslan.

Vi skall hela tiden lösa det vi känner när vi mår dåligt istället för att bara vara i känslan o acceptera den. Det är då det släpper taget om oss.

Fint skrivet Jerry, med ett öppet hjärta o våga göra sig sårbar.

Jag gråter heller aldrig och tycker inte att det är ett måste. Jag grät inte när mitt 2-åriga förhållande tog slut, inte heller när min morfar dog (som för övrigt låg död i rummet bredvid mig i flera timmar innan dom kom och hämtade han). Jag gråter inte efter bråk och inte heller när min katt var borta en vecka.

Jag har alltid kännt att det är något stort fel på mig som inte kan gråta, inte släppa en enda tår i situationer där man "måste". Men jag kan gråta när jag ser en sorglig film etc.

Men jag har insett att vi är alla olika och har olika sätt att sörja på när vi blir ledsna. Men det betyder inte att vi bryr oss mindre! Absolut inte! En tår visar inte hur man känner i hjärtat. Ville bara att du ska veta att du inte är ensam!

#0 Jag har också haft svårt för att gråta,men det berodde inte på att jag inte fick.Ju mer jag bearbetade min barndom ju mer förstod jag orsaken.att dom faktiskt blev livrädda för just denna känsla gråten.

De gav mej skuldkänslor,att jag faktiskt skapade dessa känslor hos dem.

Idag kan jag gråta,men inte gärna med dom jag växte upp med,för skuldkänslan känns ibland så fastspikad i ryggraden.

Jag tror att ju mer du tittar tillbaka på din barndom,ju mer kommer du att förstå.

För vi behöver alla känslor för att leva,sen tror jag ju att vi alla är olika,en del gråter jätte mycket och en del skrattar jätte mycket livet igenom.Men alla känslor behövs.

Du ska inte misströsta en dag kommer gråten,och då kommer de liter vis.Och den känslan är härlig.För då umgås du plötsligt med dig själv.

Kram

#14 Jag blir berörd av dina ord,så har även jag suttit många gånger,tyst för mig själv har tårarna runnit,vackert och fint skrivet.

Kram

jag är ingen hejare på att gråta heller…….

du är inte ensam

Har verkligen kämpat på de där med att gråta,o jag vet nu grunden till varför ja inte klarar de.. så de är iaf en bit på vägen. Jag fick som liten lära mig tårar är till för svaga,ju mer man grät ju mer fick man stryk o höra hur löjlig o mesig man var. De är en stooooor tröskel att kliva över för att kunna helt kunna gråta… men kämpar på…

#19 Låter gott kybele. Kämpa på för du kan. När spärren kommer så försök att bara släppa, funka för mig

Kram

#20,ska jobba på att spärren ska släppa… har inte bråttom vet inte vad som kommer ske när den väl kanske släpps… nästan 20års gråt inom mig att släppa ut..

Skönt, jag lovar