Tack ikna, mycket värdefulla och användbara ord! Det står något liknande i Byron Katie's bok "Älska livet som det är":

"Enligt min mening finns det bara tre klart avgränsande domäner i hela universum: min, din och Guds.
(För mig är Gud detsamma som "verkligheten". Verkligheten är Gud, eftersom den härskar över oss alla.
Allt som ligger utanför min kontroll, din kontroll och alla andras kontroll - det anser jag vara Guds angelägenhet.)"

#0 "Det är omöjligt att ha en obekväm känsla när du är närvarande med dig själv."

Jag upptäcker själv att när jag känner mig ledsen, sårad, arg, frusterad över en situation, är i konflikt med någon annan osv, så beror det på att jag fastnat i berättelsen kring händelsen och tagit den som sann.
Berättelsen är det jag säger till mig själv om det som händer. Det är den som gör att jag mår dåligt, inte händelsen i sig.

Jag märker av erfarenhet en tydlig skillnad när jag kan se igenom berättelsen och se att den inte är sann som jag tidigare trott, och istället se allt som det egentligen är.
Plötsligt mår jag inte dåligt längre, det är verkligen en otrolig skillnad! Jag ser det som att vara tillbaka i hjärtats hemvist, att ha ett öppet hjärta istället för ett slutet.

Hur upplever du själv det som står i texten, ikna? Funkar det för dig?

Ha ha - så är det också! Detta att vara i nuet är fantastiskt - så här har jag inte tänkt mig det, men så sant :-)

#1 jodå, jag upptäcker ofta att jag är i andras angelägenheter. Det är ibland mitt kontrollbehov som vill styra och ställa med sånt som jag inte har med att göra eller rätt att blanda mig i!

I början tyckte jag det var svårt att tänka så, när någon annans angelägenheter drabbade mig på något sätt. Nu tycker jag att jag har lärt mig att se vems angelägenhet det är. Men det händer i alla fall att jag plötsligt står där i nån annans angelägenhet och då är det ju ingen hemma hos mig!

Men jag ska ha tålamod med mig själv och låta det ta den tid det tar tills "det nya sitter i ryggmärgen"!

#0 Mitt i prick och det är sanningens ord. Tack.

#1 Ja älska verkligheten som den är och inte som vi tror den är

#3

#1 Berättelsen kring händelsen är ett nytt sätt för mig att se på det. Jag förstod det i tråden om ego och kontroll. Det fick mig att identifiera sagorna i huvudet lättare. Jag tänker helt enkelt för mycket. På ett sätt är det någon sorts lek, men samtidigt så blir jag trött av det.

#3 Jag läste nyss Mia Törnbloms böcker. Hon beskriver det som att någon har flyttat in i ditt huvud. Utan att betala hyra. Vräk dom!

Lärorikt…tack för den….har en del vräkningar att uföra-….!!!!

#6 Haha ut med dom bara

#3
Ju mer man övar på att se detta, ju lättare går det, upplever jag. Men visst är det så för mig med, att jag "fastnar" som jag brukar kalla det.

Pema Chödrön pratar om "getting hooked". Att det finns vissa situationer som gör att vi "fastnar" på kroken. Det kan bara vara något någon säger, ett enda ord kan få oss "hooked".
Det är gammal vana, omedvetenhet som gör detta. Alla är vi olika i vad som får oss "hooked".

Att börja se detta, se var och när man tenderar att fastna, är i sig frihet. Det innebär ju inte att man sen aldrig igen kommer fastna, men man är mer medveten och genom det kanske man inte fastnar lika ofta och lika mycket varje gång.

Man utvecklar en slags "spaning" på sig själv, man smyger på sig själv liksom.
Betraktar, håller sig närvarande (så gott man kan förstås)…

#4

#5
Ja, visst är det som en slags lek vi sysslar med, dessa berättelser eller sagor vi skapar i huvudet.
Vi underhåller oss själva med dem och skapar fluffiga rosa moln-historier eller hemska, tunga jobbiga där vi tycker synd om oss själva och allt är hemskt.
Den ena är inte bättre eller sämre än den andra. Berättelser är berättelser. Vi skapar dem, vilken som helst för att slippa vara i det som är.

Ja och visst blir man trött av det! Håller med! Det kräver ju så väldigt mycket energi för att hålla dessa berättelser vid liv.
Vi ger dem bränsle, vi lägger mer ved på elden hela tiden.
Om vi inte skulle göra det längre, vad skulle ske då?

Det är som en brasa. Om du låter den vara, utan att lägga på mer ved, utan att gång på gång blåsa nytt liv i elden, så falnar den. Det är dess natur…

#9 Jag har försökt att få stopp på det här genom att inse att det är bara tankar. Men det har inte fungerat riktigt fullt ut. Nu förstår jag att det var den här pusselbiten jag behövde, för det jag sysslar mest med är berättelser/sagor. För det mesta kreativt och roligt, men egentligen ett rejält slöseri med tid och energi. Leder ju ingen som helst vart, så är det nog som du säger. Dom skapas för att slippa vara i det som är.