Härligt! "The future will never happens because tomorrow never comes, because when it comes it's still now"

Tyckte om det :)

Ha ha - ja det var ett bekräftande på det som har förändrat min syn på detta! Nu jobbar jag ju med "andevärlden" och därför vet jag att vi fortsätter leva även sen kroppen har gjort sitt - men det här ger en ny förståelse och tröst när vi jagas av rädslor i framtiden :-)

Tack Tunrida - nu fick jag se mitt första Burt Harding inlägg :-)

Kram Rickard

Underbart att höra Burt Harding förklara, det framstår så enkelt och logiskt. Min uppfattning är att har man fått den gåva av livet att få vara med när någon går över till andra sida eller dö som de flesta säger så får man en helt ny syn på detta med döden. 

Läser just nu en bok som jag kan rekomendera, som bl.a. tar upp vårt förhållande med döden.

Följ ditt hjärta av Raphael Cushnir.

" Döden beryder ingenting, jag har bara dragit mig tillbaka till

ett annat rum. Allt vad vi var för varandra det är vi fortfarande.

Skratta tillsammans med mig, le mot mig, tänk på mig.

Låt mitt namn fortsätta vara en del av er vardag. Jag väntar

på er för en kort stund, alldeles i närheten. Allt är bra."

Ljus och kärlek från Vera till er alla där ute

#1

#2
Varsågod Rickard och kram tillbax.

#3
"…det framstår så enkelt och logiskt."
Ja, visst gör det, det är så uppenbart på något vis. Min uppfattning är att det är helt enkelt för att detta är något vi redan vet och alltid har vetat, men har glömt. Inget nytt egentligen.

Vackert citat från boken, tack för tipset!

#4 citatet var inte från boken, skrev det kanske lite otydligt. Detta läste jag i en dödaannons för några år sedan.

Ah, okej, då missuppfattade jag det hela. Men det var vackert i alla fall.

Han får det verkligen att låta så enkelt och självklart. Det finns ju bara nu, så varför skulle man oroa sig för morgondagen.

Jag har nog alltid sett döden som en befrielse från plågor. Inget som jag har varit rädd för. Men när min pappa dog i vintras, så såg jag verkligen skönheten i det. Jag tror att dö är det underbaraste ögonblicket i en människas liv.

Jag har själv aldrig varit (medvetet iaf) rädd för att dö själv, men däremot för att andra ska dö. Denna känsla kunde vara nästan förlamande i tonåren, då jag inte tillät mina föräldrar att åka någonstans själva i bilen ifall något skulle hända.
För skulle de råka ut för en bilolycka och dö, så skulle jag också vilja dö. Tänkte jag, så därför såg jag till att följa med.

Men rädslan för döden är nog densamma, oavsett om den riktar sig mot en själv eller någon närstående.

Så underbart att höra din beskrivning av döden, omelett, dina ord rör mig innerst i hjärtat! En sån gåva att ha fått se något sådant!
De flesta har nog aldrig ens sett en död människa, mig själv inkluderat.

Vad är det med en död människa som skrämmer, undrar jag…När min morfar dog när jag var i tjugoårsåldern, så fick jag panik och sprang ut från rummet för att slippa se dem stänga av maskinen som hjälpte honom att andas.
För medan den var på, så såg han ju levande ut. Jag fick panik vid tanken på att se hans kropp livlös, stilla utan att andas.

Intressant detta…

#8 Den största rädslan handlar nog om förlust, men mycket av livet handlar just om att lära sig att hantera förlust. Inget är för evigt.

Rädslan för döden kommer väl från religionerna. Döden personifierad som kommer och hämtar folk Liemannen. Döden innfinner sig ju nästan altid i närhet av sjukdom och eller ålderdom eller en olycka. Då ser vi händelsen innan som något skrämmande och blandar ihop det med döden som är en annan händelse.

Jag har sett döda människor flera gånger genom mitt jobb i vårdyrket. Jag har nog alltid kännt mig lite lättad när det har hänt. Tyckt att det har varit skönt för deras skull att dom har fått gå vidare.

När min pappa dog så var det en helt annan händelse. Jag hade varit nära honom under hans cancersjukdom i ett år. Under den här tiden han vi försonas på ett fantastiskt fint sätt. Jag såg till att han fick komma på ett Hospice under den sista tiden. Där fick han bra vård som han själv var väldigt nöjd med. Jag hämtade hans kostym, valde en slips och strök en vit skjorta när det närmade sig. Då kände jag en oerhört stor sorg och grät mycket. Jag satt på hans sida när han drog sitt sista andetag. Allt kändes bara lugnt. Jag kom tillbaka med mina bröder efter några timmar. Vi kom in i rummet och där låg han så fin i sin kostym helt lugn fri från sjukdom, snärta och plågor. Jag tror aldrig att jag har sett något så rent, perfekt och fridfullt i hela mitt liv. Kännslan jag kände var samma kännsla som när ett barn föds. När vi senare pratade om arvet, sa jag att det har jag redan fått. Jag fick något där!

#9 - Underbart att läsa om dig och din far omelett - blev härligt berörd, såsom jag blev i samband med mina föräldrars respektive bortgång.

Kram Rickard

#10 Det var en mycket speciell händelse. Det är så tragiskt att människor är rädda för döden. Det är i närheten av döden man hittar livet.

#9 Vad härligt berättelse Omelett, här sitter jag och sjunger som en galning i andra tråden om karaoke och i denna tråden är det döds viktigt ;-)

Kan bara hålla med om när den stunden är inne då en person dör är som att de blir som en nyfödd baby. Slät, ren och ny. Otrolig syn.

Har fått ett helt annat perpektiv efter att jag vet att allt är energier och att enbart skalet försvinner.

#12 Sjung du medan du kan, sen får du bara spela harpa vet du väl

#13 - Ha ha - det är bara änglar som spelar harpa vet du väl omelett…

Natti natti

#14 Akta dig, jag vet att hon tränar som en galning!! Boxning kanske

#15 - Vad vore livet utan en del utmaningar…

#14 Men Gitte är väl en ängel

Hahaha, jag vet ej vad jag är för jag blev utslängd från nätet. Ni är roliga som attan.

Ja omelett enligt seniorerna är jag en ängel haha. Skojar ju mycket med dom innan de skall bli änglar och vaka över mig hihi.

Ja Bjprofit du vet att jag tränar som attan. Så jag är väldigt nyfiken på hur det gått för dig med både det ena o det andra.

#18

Jag såg på Oprah idag. Programmet handlade om oförklarliga fobier. Genom hypnos fick dom gå tillbaka i tidigare liv och se på händelsen som orsakade fobin.

Här kom buskapet om att döden finns inte, igen! Det är ständigt återkommande när "de lärda" talar. Det senaste halvåret har jag stött på det så här konkret vid ett tiotal tillfällen.

Går människor runt och är rädda för något som inte finns?

#20 Intressant, vi alla går omkring och är rädda för mycket men faktum är att så länge vi går utanför vår trygghetszon som blir större o större ju mer vi växer så är det ej rädslan det handlar om.

Utan det är HUR vi hanterar allt som kommer i vår väg.

Även när vi skall släppa taget och gå vidare ;-)