Barn till krigsbarn
Jag är barn till finska krigsbarn. Det är inte förräns nu när jag är äldre som jag förstår hur mitt liv har påverkats av att mina föräldrar var krigsbarn. Idag förstår jag varför det inte fanns en trygghet i familjen. Varför vi flyttade så ofta som vi gjorde, byte av skola, vänner.
Det har även fört med sig mycket gott också, har väldigt lätt för att anpassa mig i olika miljöer, olika människor. Men det är inte förräns i vuxen ålder som jag fullt ut vågade släppa någon in i mitt liv fullt ut.
Har hela livet var väldigt social, öppen (utåt sett), glad och positiv. Men den inre tryggheten har lyst med sin frånvaro. Haft två långa förhållanden, mina barns pappor. De har varit tryggheten personifierade, trodde att om de var trygga så hittade jag min trygghet. Men det inser jag idag att det kunde jag inte göra. För om jag inte hittade tryggheten i mig själv så hjälpte det inte om jag så hade 10 trygga personer runtomkring mig.
Jag får ofta höra att jag är en "hönsmamma" och det tror jag har att göra med min egen uppväxt. Vill att barnen ska bo på ett och samma ställe, inte behöva byta skola, vänner osv. Dottern fick tyvärr flytta några ggr men pojkarna som idag är i övre tonåren har sluppit det.
Jag är intresserad av att höra hur andra barn till krigsbarn har upplevt sin barndom, hur det har påverkat livet.
Kram
Anne Mari
Intressant det här med barn till krigsbarn. Att vi upptäcker detta är och känns somenuppenbarelse och något som faller som en stor börda från ens axlar.
Själv är jag barnbarn till krigsbarn och det är samma känsla att växa upp i en miljö där det inte finns känslomässig närvaro.
Du kanske har läst i en tråd om medberoende, där står en hel del om vuxna barn. Hur beteendet artar sig när det ej finns grundtrygghet som små.
Jag arbetar också med dessa seniorer som upplevt kriget samt suttit i koncentrations läger, de har stängt ner alla sina känslor och många har blivit bittra och därav psykosomatiska besvär.
Det är väl ok att vara hönsmamma och om vi vill skydda dom ifrån att ej uppleva det vi upplevde så är det inga fel i det. När det gäller obearbetade känslor så pratar vi om andra saker och då blir det genast annorlunda.
Finns det negativa el bittra känslor så påverkar detta nästa generation och det var som jag sa innan i en annan tråd att det är en djävuls cirkel om vi inte bryter den. Det var vad jag var med om.
Tack för att du delar dina tankar om detta.
Mina tankar om det hela.
Gitte - värd för personligutveckling
Hemsida: www.laserowcoach.se
Starta ny diskussion