I perioder så kan jag leva i nuet och ta dagen som den kommer, men just nu har jag så mkt att göra så jag hinner inte riktigt med nuet utan lever mer i nästa dag än i dag.

Jag lever sällan i nuet.  Tänker alltid på sånt som ska hända eller kan hända längre fram. Eller som har hänt. Eller som jag kunde ha ändrat på.

#2. det där hörs PRECIS ut som mig! :P

Japp - att vara i nuet betydde väldigt mycket för mig när jag blev sjuk av all stress!

Stressen kommer sig ofta av att ha tankarna i framtiden eller/och i det förflutna - när man släpper dessa fantasier (som de faktiskt är, eftersom de inte existerar just nu…) och bara fokuserar på det som händer just nu får man mycket mer kraft att möta alla motgångarna, eller njuta av framgångarna.

Dagen igår kan du inte göra något åt
Morgondagen vet du inget om
Men dagen idag är din

Taget från en dikt som en vis indier skrivit. Så lev här och nu. För om du lever i det som varit eller morgondagen så missar du livet.

Kram
Anne Mari

jag ser det som att det ända du egentligen kan påverka är dig själv:p

#4 Precis vad jag jobbar med just nu, att kunna vara och stanna i nuet.

Har en inneboende inre stress där jag nästan alltid befinner mig i det förflutna eller i framtiden, vilket tar mkt av min energi. 

Jag fann några ord som jag fastnade för:

"Vart du än går är du där"

"Det som sker just nu, i detta ögonblick, påverkar det som händer härnäst"

#5 Så sann :)

#7 - Så väl jag känner igen mig där - den konstanta stressen som jag alltid bar på (utom när jag mediterade). Märkligt att jag klarade mig så länge innan jag inte orkade mer…

#7 Hur bar du dig åt för att komma dithän du är idag!? Måste ha varit ett heltidsjobb :)

Dom enda gångerna jag kan vara i nuet är också när jag mediterar, MEN det tar lång tid tills jag är där, tankarna fladdrar iväg så jag blir tokig :) Har så vansinnigt svårt att släppa tankarna och slappna av!

#9 Det är en övning att ta vara på nuet. Den mikrosekund som varit är då tid och allt som händer sker i nuet. Så om vi tror eller tänker att ngt kan hända är det förspilld kraft. Om det skulle hända saker sker det i nuet, där sker allt.

När är du i nuet Faith?? Säg ngt där du glömmer dåtid o framtid.

Jaa du…*L*  jo faktiskt igår kväll när jag tittade på ett program på TV som jag var helt inne i, så upptäckte jag själv förvånat att tid o rum bara försvann, räknas det..:) Och som idag, jag har  målat en tavla och nån sekund emellan där så var jag nog i nuet.. *ler igen*

#11 Klart det räknas. Stanna upp varje dag så kommer du märka mer saker ;-)

#9 - Nix, det tog mig ingen evighet. Det behövdes bara en krasch så att jag fick möjlighet att se var min gräns gick… och att jag då fick reda på att jag inte klarar allt själv! Jag blev mer rädd om mig själv då och vågade för första gången att säga nej åt saker som dränerade mig!

Precis som Gitte säger så är vi i nuet när vi glömmer bort tid och rum - vilket oftast för mig är när jag skriver musik, mediterar eller sitter här på PU… dvs. när jag är kreativ :-)

#13 Härligt att krascha. Att det skall behöva gå så långt innan vi förstår haha.

#12 Skall försöka

#13 Ahaa du är också en sån där "kan själv" ja "dom" är jobbiga *L* Är själv en av dom 

Jo visst är det synd att det skall behöva gå så långt innan man  förstår. Ja just det Vintersaga, du skriver ju musik, det måste vara rena terapin  Är det något som du säljer också?

Ibland är det t.o.m. bra att krascha - så har det varit för mig vid flera tillfällen. Symboliken med Tornet i en tarotkortlek är ganska lik - där slår blixten ner i ett torn och ut kommer munkarna/prästerna från tornet… som en symbol för att man har drivit en sak alldeles för långt!

#15 - Yapp. Det är rena terapin - särskilt för känslorna som kommer ut så lätt när jag skapar musiken.

Jodå, jag säljer tre av mina skivor - de som är gjorda för meditation. Titta in på min hemsida så får du möjlighet att lyssna på dem…

#17 Det skall jag göra :)

#17 Var inne på din hemsida nu men det fungerade inte att lyssna på någon musik.. Vad intressant sida du har, du har många järn i elden :)

#19 - Japp, jag har många järn i elden :-)

Om du går in på denna länk så kommer du till sidan, sen kan du klicka på varje bild så spelas en snutt av musiken…

Om det är att leva i nuet, är att glömma bort tid och rum, så lever jag i nuet när jag sitter framför datorn. Då försvinner tiden blixtsnabbt. Man kan titta på klockan och vips så har två timmar bara försvunnit trots att man bara skulle kolla om man fått några mail.
Då frågar jag så här: Varför har jag då så dåligt samvete när jag upptäcker att två timmar är puts väck? Två timmar som jag kanske skulle ha kunnat göra någon nytta istället. Tycker alltid att jag borde göra något MER nyttigt än det jag väljer att göra.

#21 Vad tror du själv det handlar om?

det där med att leva i nuet är ju som sagt väldigt knepigt. det är väldigt ovanligt att jag helt lyckas glömma allt annat, men oftast så sker det när jag håller på med något som kräver min fulla uppmärksamhet och samtidigt är så roligt att jag inte vill ha tankarna på annat. som när jag är på promenader med min bråkiga häst. tänker jag på annat så märker han det direkt och så bits, trampas eller så rymmer han. ^^ en annan sak är när jag läser en bra bok. eller när jag går på konserter.

ibland försöker jag att meditera och sånt, men det misslyckas totalt, antingen börjar jag planera något, eller så somnar jag. troligtvis beror det på ovana. :P

en slags meditation är nog att sitta och bara iaktta mina djur, mest katterna. på något vis så smittar deras sinnesstämning.

21: det där med dåligt samvete känner jag igen. jag brukar känna som så att det går ju inte an att bara sitta och vara, man måste ju göra något vettigt!

#22: Kan väl tänka mig att det är så att man inte värderar det man själv gör så högt. Man har ofta den tanken att man måste prestera för att duga. Den värderingen sitter nog djupast i en själv. Det är lätt att nervärdera eget arbete och tycka att man har kunna gjort "lite" bättre om man bara ansträngt sig lite mer. Man söker ett värde genom att vilja få bekräftelse av andra.

Sen reagerar i alla fall jag lite konstigt. Ju mer jag har att göra och om jag blir stressad av detta, ju mindre får jag gjort. Det är som om all kraft går åt att bara "tänka" på det som borde ha gjorts. Tex. Om jag vaknar ruskigt trött på morgonen och vet att jag ska duscha, fixa håret mm. Jag kanske inte gjorde ordning matlåda till lunchen kvällen innan och måste därför göra det innan jag åker iväg. Då blir jag liggandes kvar i sängen jättestressad och bara tänker på allt jag måste hinna på den timmen som är kvar innan jag måste gå hemifrån. Trots att sunda förnuftet säger att om jag gick upp genast och satte fart så skulle snart allt vara fixat.

Hm, kanske jag gillar att plåga mig själv. Efteråt kan jag bli riktigt arg på mig själv som inte har mer självdiciplin så att jag går upp och gör det jag ska. I slutänden är det ju bara jag som lider av det så jag borde ju greja det för min egen skull.

#24 Vilket insiktsfullt inlägg och vi präglas med att prestera och känna oss duktiga och viljan till att bli bekräftad hela tiden i allt det vi gör.

Bli inte arg på dig själv utan acceptera att det är så just nu. Alla lär sig efter hand och även jag själv.

Hur skall du bli mer disciplinerad?

Just genom att göra som ja gjorde idag. Gå upp när klockan ringer. Men ibland känns problemen oövervinnerliga. Bara at stiga upp på morgonen känns som ett världsproblem. Men så är det väl här i livet, man kan inte ligga på topp jämt. Det är bara det att man själv måste kumma acceptera det också.

#24  Det inlägget kunde jag ha skrivit..precis så är det för mig med. Stressen sitter i huvudet. Jag ser vet allt som jag borde göra, men ger upp innan jag ens har börjat.

Jag är en sån person som har hela dagen planerad innan jag  går o lägger mig o är full av optimism, men när jag vaknar så är första tanken vad jag ska börja med. Då är "tankeprocessen" igång igen o jag kommer ingenstans.

Undrar om det finns hjälp för såna som mig? Obotligt fall.

#27: Jag gör likadant men min planering tilldrar sig medan jag är kvar på jobbet. När jag kommer hem DÅ ska jag göra det och det. När sedan atbetsdagen är slut och jag kliver innanför dörren hemma är det som att orken förtvinat. Det finns inte ett uns inspiration och lust kvar.

Jag har läst att man som "mellanbarn" har ett större behov av bekräftelse. Det stämmer i alla fall på mig, tycker jag.

Det räcker inte för mig, att jag vet att jag gjort något bra utan jag vill gärna tala om/visa för andra så de ska tala om för mig att: Titta vad du varit duktig!

När jag väl får det beröm jag suktar efter så kan jag ändå inte ta det till mig helt fullt utan tycker då: Att det är väl inget märkvärdigt med detta. Nog är man väl bra konstig ändå.

BitteS! Jag håller med i ALLT du skriver. Jag hade kunnat skriva det själv (fast inte lika bra )

Just nu snurrar allt på som ett ekorrhjul. JAG ORKAR INTE ta tag i varken disciplin eller försöka ändra rutiner.

Prov, examinationer, småbarn,praktik, kommer jag att få jobb efter skolan? Jag borde börja äta rätt och motionera… Strykhögen MÅSTE jag ta tag i… Tänk om min man tycker att jag börjar bli gammal och gaggig? Kanske ska piffa upp mig lite extra i helgen.. Hur ska vi få barnen att somna om kvällarna? Und so weiter…

Vintersaga: Vet inte hur länge jag försökt att meditera.. Det skulle vara bra! Som en switch-knapp, man bara stänger hjärnverksamheten en stund. Har fått en skiva som jag testar ibland, det är avkopplande musik på den i allafall, hoppas jag lyckas en dag..

Hi, hi, drog kortet Tornet härmomda´n - borde jag vara orolig? Men mest är det fortfarande Månen som dyker upp, känns ganska mörkt det också…. När jag var på en privat sittning i höstas, fick jag rådet av min morfar att plocka fram en almanacka och skriva upp en sak varje dag som ska göras, för det skulle han minsann gjort!

Datorn har "tyvärr" blivit min avkoppling…

Bra tråd! Mer tips om hur man blir mer närvarande -speciellt om man är ett oroshjärta?

Det som gör att det blir "fel" vid meditation är att man tror man ska stänga hjärnan!!

Det är det österländska sättet att meditera, det sättet ajg rekommenderar är mer en hjärtemeditation, det spelar nada roll om du tänker, så länge det inte stressar dig. Gör det det är det negativt.

Allt vi lägger energi på och låter oss bli stresade av är negativt, självklart komer det å hända i vår tid vi lever i så är det bara.

Det bästa är att acceptera livet, och hjärnans automatiska tänkande, det hör västerlandet till.

Tänk så här.

Påkalla ett högre ljus själsljuset kristusljuset or what ever högt ljus, då strömmar det till dig genom änglarna och dina hjälpare OAVSETT om du tänker o (fiser), ifall ni förstår vad jag menar.. De bryr sig inte om sådana petitesser! Ponera att du har ett problem ett val du står inför, kanske det kommer genom tanken lösningar, vilken mening är det då att sitta å kämpa med att göra sinnet tomt??

vad vi ska är att tänka kreativa tankar själens tankar…. och det gör vi bäst genom att öppna hjärtat för Gud och det högre ljuset, rensa hjärtat, så strömmen kan bli ihållande från själens värld.. då kommer de rätta tankarna.

Det är oundvikligt så att man tänker ovidkommande när man mediterar i synnerhet i början, men skit i det, när du upptäcker du ahr tänkt vilket kommer å ta flera minuter inna du upptäcker det så , tänk, ok, jag tänkte men vad håller jag på med? JO jag mediterar, så återför du dig, gör påkallelsen på nytt och så sitter du igen i ljuset som kommer.

Vips är du där igen med tankar, så gör du bara om proceduren. utan att förbrå dig, se det som positivt att din hjärna funkar…. att du genom den kan tänka gudomliga tankar tillslut… även om de just nu handlar om middagsmat  imorgon osv

 jisses detta blev långt tror jag…. men det är viktiga saker att VETA!

Tack Mariann!

Jag tänkte faktiskt ignorera mina funderingar och fortsätta lyssna på meditationen - tids nog så lär jag mig, tror du inte?

Skönt att släppa tanken "stänga hjärnan" och inte gör det något om jag fiser heller… =)

Jag provade att meditera under en tidigare period med stress och förlamande trötthet. Resultatet blev att jag somnade varje gång jag satte mig och slappnade av. Det är väl inte riktigt det som är meningen med meditation. Mitt yrke gör att det under vissa tidsperioder är otroligt stressigt på jobbet med många övertidstimmar per vecka. Vi är strax inne i en ny sådan period, och när man vet hur det brukar sluta så gör bara tanken att man nästan är på väg att kantra.

Jag är inte troende och har därför svårt att tänka mig få någon hjälp därifrån. Frågan är bara hur jag ska kunna hjälpa mig själv. Har svårt att lämna över och lita på att det ska ordna sig om jag själv inte kommer på något sätt att komma vidare.

Jag håller just nu på att läsa Munken som sålde sin ferrari. Den handlar om en man som gick igenom en personlig kris, då han fick en hjärtinfarkt och därefter omvärderade sit liv och levene och bestämde sig för att ta tag i livet och göra något vettigt av det. Har bara läst en liten bit ännu men det ska bli spännande att se hur det hela slutar, om jsg lyckas hålls mig vaken om kvällarna så jag kan läsa färdigt boken.

#32 Den boken har jag hört talas om!  Kanske du också omvärderar ditt liv när du läst klart boken..?

Jag är väl troende, antar jag, på något, men kanske är det bara jag som söker en "genväg", borde väl hitta ett bra sätt jag med att hjälpa mig själv..

Enligt mitt sätt och se det hjälpar man sig själv bäst genom att vända sig mot själen.

#32

Inte troende…. syftar du då på att du inte tror det finns nått mer än dig själv alls överhuvudtaget?

Ingen själ eller något slag medvetande som du tror lever vidare?

Ingen högre "makt" eller energi, typ universell kärleksmakt, eller vad man nu hittar för ord?

Ingen reinkarnationstanke?

Inget liv på andra planeter, andra dimensioner inget liv förutom här på jorden alls?

Du är du, här och nu , thats it liksom, du dör och sedan käkar maskarna upp dig och du finns inte mer i någon form? Ser du livet sådant?

 #34: Oj, nu tvingar du mig att börja tänka igenom vad jag egentligen tror.

 Inte troende…. syftar du då på att du inte tror det finns nått mer än dig själv alls överhuvudtaget? Det låter som du uppfattar det som att jag vill att allt ska kretsa runt mig. Det är inte det jag menar. Jag som person kommer inte att lämna några fotspår som är bestående, och av något värde för världen i stort, som tex en uppfinnare eller en forskare gör. Däremot hoppas jag att jag gett mina barn och barnbarn något av värde så de minns mig även när jag är död.

Med inte troende, menar jag att jag inte är religiös. Många religiösa känner, tror jag, en trygghet i att kunna vända sina tankar mot gud och på det sättet få stöd och hjälp att ta sig vidare i situationer de känner är jobbiga på olika sätt. Tillhör man dessutom en församling så har man ju många människor som delar tron med sig, och kanske kan känna trygghet genom dem också.

Jag tror inte att det finns någon gud som sitter ovan och styr våra livsöden. Varför skulle det i så fall vara så många oskyldiga, tex små barn som drabbas av diverse sjukdomar och annat. Varför går människor som skadar andra människor fortfarande fria och ostraffade? Våldet runt om i världen är ju något som ökar hela tiden både i stora och små sammanhang. Och det drabbar ju sällan de som utövar våldet utan oftast människor i andra hand.

Att själen/medvetandet skulle fortsätta existera efter att min kropp inte längre fungerar, kanske jag kan tro på, men har inte fått några bevis för att det är så. Men det är en härlig tanke. En andra chans om man inte är nöjd med vad man åstadkommit i sitt tidigare liv. Kanske man kan få chansen att rätta till det igen.

Något som jag däremot tror på, är att det måste finnas andra levande väsen än oss på jorden, ute i universum. Det vore väl underligt om det bara skulle vara "vi". Människan har ju bara undersökt en pytteliten bit av det stora hela och det kommer troligtvis dröja åtskillig tid innan vi har de resurser föra att ta oss vidare ut i universum för att få de svaren. Fast man vet ju inte hur utvecklingen fortskrider. Om man tittar på den otroliga utveckling som varit under det senaste årtusendet, så kunde de som var födda i början på 1900-talet inte i sin vildaste fantasi kunna tro på den utveckling som de fått uppleva. Kanske det fortsätter i samma takt framöver. Frågan är väl hur mycket tid har vi på oss? Det går ju fort utför med vår kära Jord. De flesta lever över sina tillgångar och många resurser går till spillo i vår slit och släng-mentalitet och jag är inte på något sätt bättre än någon annan människa med detta.

Jag är inte så orolig för egen del, då jag inte är purung längre men jag tänker på alla barn och barnbarn och kommande generationer framöver. Vad kommer de att ha kvar när deras tid kommer? Hur kommer världen att se ut då? Vad är det för värld vi låter dem leva på? Sådana här tankar har säkert funnits hos människor tidigare också men blir inte mindre intressanta för det.

När jag nu läser igenom det jag skrivit, låter jag som en stor pessimist. Så känner jag mig egentligen inte. Jag har mycket att vara glad och nöjd med. Och är det också. Jag har två friska och underbara barn. Tre lika underbara barnbarn. En man att dela mitt liv med. En fast inkomst. Ett hus att bo i och frisk har jag för det mesta fått vara. Så det är inte det.

Det som nu rör om i grytan kanske är mer av en ålderskris. Kanske jag har alldeles för mycket fritid över, så jag nu hinner börja grubbla över livet och dess innehåll. Tidigare har livet bara rullat på med allt dagligt återkommande. När jag var yngre funderade jag inte så mycket, utan gjorde det som jag själv och omgivningen förväntade sig av mig. Man har väl vissa normer som man tror att så ska det vara och dessa försöker man leva upp till. Jag var som yngre en: ja och amen-sägare. Hade väldigt svårt att säga nej även om jag kände att det inte fanns tid och ork. Så långt har jag i alla fall kommit nu att jag kan säga nej om jag känner att jag inte orkar.

#34: Nu var inte frågan ställd till mig, men jag svarar ändå:

Inte troende…. syftar du då på att du inte tror det finns nått mer än dig själv alls överhuvudtaget? Jag tror att annat finns minst lika mycket som jag, men inte att det finns något överordnat eller styrande.

Ingen själ eller något slag medvetande som du tror lever vidare? Det tror och hoppas jag inte.

Ingen högre "makt" eller energi, typ universell kärleksmakt, eller vad man nu hittar för ord? Nej

Ingen reinkarnationstanke? Nej.

Inget liv på andra planeter, andra dimensioner inget liv förutom här på jorden alls? Jovisst, men inte att de på något sätt ingår i någon plan eller har något syfte.

Du är du, här och nu , thats it liksom, du dör och sedan käkar maskarna upp dig och du finns inte mer i någon form? Ser du livet sådant? Jäpp!

Tar mig friheten att kopiera detta mitt inlägg till Andlig utveckling iFokus också.

En liten videosnutt hur Eckhart Tolle berättar om kraften i nuet och hur vårt ego styrs av gamla föreställningar. Det som har hänt har hänt men tar vi med oss dessa tankar om förr så identifierar vi oss med det förflutna. Det finns inte längre och finns det i våra tankar i  nuet så är det inte en sanning i nuet. 

http://uk.youtube.com/watch?v=UPg9DnMP2D4

Detta är enormt befriande men tar sin lilla tid och jag kan varmt rekommendera hans bok som heter The power of now som är översatt på svenska till Lev livet fullt ut i praktiken.

#37

Underbart Gitte, tack för att du lade in den länken! Har tittat och lyssnat på den många gånger tidigare, men det har ingen betydelse. Hans ord är alltid lika värdefulla och varje gång så kan man upptäcka mer, en djupare och djupare dimension av budskapet. :-)

Jag har inte läst igenom alla inlägg, men något som slog mig när jag läste lite grann innan, var det som vi inte alltid verkar inse.
Nämligen att det egentligen inte finns någon annanstans vi kan vara än i Nuet. Även om vi är i tankar om gårdagen eller morgondagen och tänker;
"Nej nu måste jag försöka vara mer i nuet", så är det ju precis där vi är hela tiden, i Nuet! Var annars kan vi vara? Egentligen? :-)

Så det hela är ju faktiskt lite komiskt eller hur, när vi säger att vi ska "vara mer i nuet", när det är precis där vi är hela tiden. :-D

Tidigare såg jag "nuet" som något tidsmässigt. Att det fanns flera "nu" på en dag, att man inte ens kan säga "nu" förrän det är ett nytt "nu". O s v. :-)

Men vad jag inte insåg då var detta:

Att NU handlar inte om tid! Det finns inte flera "nu", det handlar inte om att "fånga dagen", leva i "nuet" i motsats till något annat.
Det finns bara ett enda NU. NU är inte kopplat till tid och plats. NU är det som är tidlöst och evigt och som allting framträder ur. Det som uppstår i "nuet" är som Eckhart säger former, händelser. Händelserna och formerna är inte Nuet, de uppstår ur Nuet.

Därför är det inte samma sak med vad som sker nu och vad som är själva Nuet som allting sker i. Är det någon som förstår vad jag menar? :-)

Haha, ja jag förstår dig och det är komiskt att säga vi skall vara i nuet när vi redan är där. Jag kan inte heller förklara detta för någon, har försökt göra detta många gånger men de frågar bara mer och mer och till sist blir det så klurigt att jag själv inte vet vad jag skrivit längre. ;-)

Jag tror det krävs en förståelse på just känslan i varandet. Det är tyvärr inte så många som känt av denna kraft medvetet. Det är sant det du skriver om att vi alla har upplevt det men var inte medvetna om den. Närvaron är den viktigaste i allt vi gör, att vi är där till 100% men ack så svårt ibland när tankarna tar över. 

Väldigt roligt iaf att det finns fler som väljer kraften av varandet och att vi inte är vår tänkare för hur kan vi veta om allt det vi tänker är en sanning?

Ta bara ett exempel med en person som jag jobbade med, jag tyckte han var dominant och styrande, så jag fick ställa mig de 4 magiska frågorna inom the work.

Jag kom fram till att det var enbart mina egna tankar om denna person för vem har sagt att han var dominant och styrande? Jo jag trodde på denna tanke och han blev det för det var min tro ifrån förr.

Avståndet som jag skapade då med min irritation kände han och Vips så blev det låg energi mellan oss. Jag lärde mig och jag lär mig varje dag på nytt. Jag kunde se honom med nya ögon och han var plötsligt en underbar person och det blev inget dömande längre utan enbart acceptans att verkligheten är som den är. ;-)

#35

Ojdå.. vad första frågan lät fel, självklart menar jag ju inte en själv i den meningen du tolkade det utan fråga 2 hänger ihop med den första… syftar på något mer än dig själv iform av en själ eller vad man nu vill kalla det.. jag syftar alltså på något högre än dig själv som är egentligen "dig själv"

Vi alla är troende… så fort vi tror något som inte är vetenskapligt bevisat är det ju en tro… och om man hårdrar det är faktiskt vetenskapen också en tro… för ofta sker det en upptäckt som gör att saker måste revideras… och då visade det sig att det var en tro ändå….samma saker har fått revideras många gånger…..

För mig är det viktigt att veta när man använder orden och vad de betyder… jag vet att ordet troende oftast syftar till det religiösa till en tro på gud… men det finns en väldigt bra artikel om vetenskap och religion av Carl-Erik Edris, vår svenska samhällsfilosof. Som visar just att vetenskapen också i grunden är en tro…

jag tror det är viktigt att vi ändrar vår syn på tro att den inte är ett = tro på Gud… utan att alla är troende, men var och en på sitt….

Att förklara Gud/universums hjärta och detta med barnen du nämner förutsätter en tro på reinkarnation och karmalagen….

bara mina tankar…

#39

"Jag kan inte heller förklara detta för någon, har försökt göra detta många gånger men de frågar bara mer och mer och till sist blir det så klurigt att jag själv inte vet vad jag skrivit längre. ;-)"

Ja, jag vet precis hur du menar. Man trasslar in sig i intellektuella diskussioner och kommer därigenom längre och längre bort från kärnan, från det man vill få fram.
Det skulle kanske funka bättre om man såg människorna öga mot öga, den här forumvärlden är nog inte till för att förstå sanningen om vad vi är, den kan ju inte förmedlas i ord. :-)

Lägger in en länk till det som aldrig kan upprepas nog!
Burt Harding säger det som jag försöker få fram. :-)

http://www.youtube.com/watch?v=Fw0dA0oFxKM

#41 Exakt, det funkar inte här ändå och det krävs insikter också, för skall jag börja förklara hur jag kunnat gå ifrån en fruktansvärd relation med en nära till att vi har fått en enormt bra relation är det dömt att misslyckas. Det bara hände efter många år när jag slutade reagera på olika saker som sades.

Jag berättar saker för andra och jag beskriver det utifrån hur jag ser det och en annan tolkar det med sin berättelse och förstår kanske hälften av vad jag skriver. ;-) Alla lägger in egna värderingar i allt.

Väldigt intressant att se hur reaktionerna är iaf.

#42 Tack, de är väldigt intressanta, jag gick in och tittade på youtube när du förmedlade honom i en annan tråd. Skall titta lite oftare på honom. Vilket lugn, acceptans och kärlek han har, i like. Gillar eckhart också och den andre som du sa.

Idag satt jag i bilen och var stressad för jag skulle hinna med en klient, Sedan reflekterade jag och förde fokus till mig själv i stället. All stress var borta. 

#42 underbart att lyssna på honom. Vilken man. Tack!

#43 och #44

Ja, alla ser ju utifrån sin skapade version av verkligheten. Men om man är redo för att upptäcka den djupare sanningen, så förstår man nog ändå någonstans.
Något av det man läser/hör slår an en ton i en. Man kanske inte alls förstår orden, men man dras till dem ändå.

När jag för många år sedan hörde talas om Eckhart Tolle och kollade vad han pysslade med, så fattade jag ingenting. :-)
Eller snarare var det så att det var inte alls intressant just då, så jag avfärde honom direkt. Minns inte ens hans ord.
När jag sen hörde honom och läste hans bok efter upplevelserna/glimtarna, så hörde jag dem för första gången, men samtidigt sa han det jag inombords redan visste och alltid vetat. Det var konstigt men ändå inte. :-)

Ja, Burt Harding är så äkta och kärleksfull. Han har hjälpt mig väldigt mycket i att fördjupa förståelsen så hans vägledning har betytt, och betyder, väldigt mycket.
Han är den jag kunnat ha direktkontakt med via mail, vilket varit till stor hjälp. För ibland dyker det upp förvirring och då känns det bra att få svar på sina frågor direkt.

Vilken var den andra jag nämnde? Adyashanti?

Underbart att höra hur du kunde återknyta kontakten. Jag gör som så att när jag känner att jag är på väg in i illusionen, så fokuserar jag uppmärksamheten på: Vad är det som är medvetet om detta nu?

Då hamnar jag på rätt spår igen. :-)

#45
Varsågod. :-) Ja, han förmedlar budskapet klart och öppet och kärleksfullt. Han vet ju vad han pratar om.

#46 Det är en ständig övning och livet blir väldigt lätt.

Idag satt jag och snackade med en vän som är min såkallade andliga vägledare. Jag ställde frågor som vad är egentligen respekt? Vad är att någon gör mig illa, vad är att någon kränker mig? vad är alla dessa ord egentligen? Vem har hittat på detta?

Är himmeln blå? Rätt intressant hur ALLA tolkar olika.

Hon ger mig skuldkänslor för att hon säger si och så? Är det hon som ger dig skuldkänslor egentligen?

Tankar om detta någon??

#48 Vi människor kan inte kommunicera på den nivå satt man säger det ÄR, utan bara på det namn vi gett det, men te.x. om någon säger respekt så är det en sak som beskriver känslan, men det ÄR inte känslan. Därför så måste vi ha detta sätt att kommunicera på.

Det är ju det som är jobbigt med tolkningar av ord. Jag har jämt tolkat allt negativt och tagit åt mig allt vad människor säger men nu försöker jag att tolka positivt istället. Väldigt svårt men jag mår bättre. Sen ordet respekt : jättesvårt : olika kulturer tolkar dessutom ordet respekt inte lika.

#48 Olika ord har förmodligen olika betydelser för olika människor. Jag stötte på två  frågor häromdagen.

Vad är trygghet för dig? Jag svarade: Att jag får ha min frihet.

Vad är repekt för dig? Jag svarade: Låt mig få ha min frihet.

En typisk skyttenkvinna Jag är fullt på det klara att dom flesta skulle svara något annat.

#49 Ja det ligger mycket i vad du säger här. Vi är inte känslan. ;-)

#50 Ja så gör vi alla tolkar och provar oss fram, det gör jag också. Det är ju så härligt med att utvecklas och se det positiva i all vår utveckling.

#51 Ja vi hade svarat olika allihop.

ju mer jag lär mig ju mindre vet jag känns det som

#53 Jag vet allt, för precis som med det mesta behöver man bara veta grunderna och sen ha ett huvud på skaft så vet man resten.

#53

Haha, känner igen det där! Jag började med att tro att jag visste rätt mycket om hur saker och ting var, sen hände det som hände och jag fick en rejäl lektion i ödmjukhet inför Livet…

För vad vet jag, egentligen, bortom alla tvivel? Det är inte mycket jag verkligen vet, om jag skärskådar det hela. Jag upptäcker att väldigt mycket är sånt jag tror mig veta, men det är inte alls detsamma som att faktiskt veta.

Vi bär alla omkring på tankar och föreställningar, trosuppfattningar och övertygelser som vi tar som sanna. Men även det är bara tankar om något, varken mer eller mindre.

Att erkänna för sig själv och andra att man faktiskt inte vet allt och att vara ödmjuk inför Livet, är ett tecken på andlig mognad anser jag… :-)

#53 Ja vad vet vi egentligen!!!

#55 Att erkänna för sig själv och andra att man faktiskt inte vet allt och att vara ödmjuk inför Livet, är ett tecken på andlig mognad anser jag… :-) Fint skrivet. 

#55 Det där att man inte vet fast man tror det är väldigt faschinerande. Varje gång jag läser en bok, har jag känslan av att Jaha nu fattar jag! Så här är det! Men så fort jag tar tag i nästa bok, så kommer insikten. Trodde du ja! Du har massor kvar att lära!

#56 :-)

#57 Ja, känner igen det också! :-D Så fort man tror sig veta hur något verkligen är så kommer Livet och nyper en där det gör ont. Haha..

#58 Dom korta stunder känslan varar, är underbara

*Puttar upp*

Jag har blivit mer medveten om nuet sedan jag blev påkörd och fick en whiplerskada för några år sedan. Har även varit utbränd tre-fyra gånger, senaste gången var i samband med när jag blev påkörd. Jag känner direkt om det blir för mycket för mig och har lärt mig att säga nej. Är kanske lite utav en ja-sägande person men har lärt mig att neka för min egen skull och för att själv må bra. Det är helt underbart att kunna leva mer i nuet än att tänka på det som varit eller på vad som komma skall. Visst har jag kvar lite av detta med att tänka på vad som varit eller på morgondagen men inte lika mycket som förr. Det är väl lite som med livet i övrigt;något som man (jag) får arbeta på. Men sedan jag började leva mer i nuet så känner jag inte lika mycket krav (eller jag ställer inte lika mycket krav på mig själv) som jag gjorde innan och bara det känns som en lättnad. Vad jag lärde mig av när jag blev påkörd var att mycket kan ändras bara på någon/några minut/er och livet är alldeles för kort för att inte njuta av det som är just nu. Det enda som jag vet är att jag är här och nu och jag har "ingen garanti" för något annat än denna stund. Det som har varit har varit och vad som komma skall vet jag kanske inte alltid så mycket om.  Detta var lite kort om mina personliga tankar/erfarenheter av att leva i nuet.

#61 Har missat ditt inlägg och det är tufft att vara frisk och sedan få vara med om en olycka med skada hela livet.

Jätte härlig historia om hur medveten du är om att nu är nu och att det är då vi har sinnesro.

Vi är inte vår tänkare men vi är det vi tänker, därför att bara vara är så enkelt men krävs övning. Från omedvten till att bli medveten om att vi är omedvetna när tankarna fladdrar iväg framåt och bakåt.

Tack för att du delar med dig.

Jag har också svårt att vara i nuet eftersom jag är en planerare av min dag.Även här tror jag det beror  på vilken livssituation man har. jag "måste" planera för att fysiskt klara av min dag.Men det finns underbara stunder när jag bara är i nuet och dessa är när jag mediterar, är tillsammans med Annie (3 år), närheten till djur och natur.Situationer i livet kan också väcka upp att vara i nuet när sjukdom,död eller olyckor skakar om oss!

När man har sinnesro, tillit och förtröstan till livet så är det lättare att vara i nuet anser jag, men som allt i livet så pendlar vi ju känslomässigt upp och ner.Tacksam för de stunder man kan vara i nuet, de är guld värda!

Det som är fantastiskt är ju att vi alla är så olika, men alla är precis som vi skall vara just i detta ögonblick för helheten, ingen slump som jag ser det!

Vad jag har märkt mer och mer är att när jag är ute och promenerar, är att jag liksom stannar upp och bara njuter av livet och nuet. Att jag liksom blir ett med naturen och hela "alltet". Jag blir helt fascinerad och tagen av stunden, så man vill liksom ta tag i det och få nuet att stanna lite längre på något sätt. Ibland kan jag bara stanna en stund och njuta och andas in allt det vackra och bara vara…. Jag kan inte förklara det riktigt. Man blir liksom ett med sig själv och universum. När man sen kommer hem och har strechat så har man fått ny kraft och en ny styrka…