- JUST DO IT!

Lätt va? Är det lätt så är det rätt.. Eller? Frustrerande att vilja så mycket, men inte komma någon vart. Du vet i alla fall vad du vill, finns det något litet i någon riktning du kan börja med? Lite lättare med de praktiska sakerna kanske…Finns det t ex billigare boende i samma område, så slipper du flytta på barnen? Kräver något annat jobbmässigt att du måste studera? Eller räcker det med en kurs eller "bara" modet att söka ett annat?

Att leva lycklig själv eller att släppa taget om någon man älskar.. Det är lite att bita i. men det kanske kommer om du börjar med det andra? Och måste du släppa taget förresten?

Jag önskar dig lycka till på vägen, berätta gärna hur det går!

Kram / Mirja

#1 Tack för ditt svar.

Tyvärr finns det inget billigare i området, utan det innebär att jag måste flytta ett par mil. Jag tror iofs inte att det är ett så stort problem som tex deras pappa ser. Det kommer innebära att jag får köra och hämta minstingen varannan vecka på hans skola, de andra är så stora så de kan ta sig hem själv. Jag tror trots allt att det är där jag måste börja, tror dessutom att det gör mig gott att komma härifrån, det sitter så mycket i väggarna.

Vad det gäller jobb tror jag att det kanske kan lösa sig om jag har ekonomi att utföra det jag vill.

Kärleken är svårast, att släppa taget. Det svårtaste är när man älskar båda och det ändå inte fungerar, då våra kartor är så olika och vi försökt allt. Då vi båda känner att vi inte vill vara ifrån varann, men inte kan ge varann det som den andra vill ha. Kanske en dag när vi i framtiden fått distans till allt, då kanske det går igen, därmed tror jag att jag har svårt att släppa taget.Och precis som du säger, jag kanske inte måste släppa taget, jag kanske bara ska låta det vila inom mig och låta mig själv läka, låta han läka.

Tack igen!!!

Kram

Det är aldrig lätt att göra förändringar i sitt liv. Man håller så gärna fast vid det kända för det okända är ju så skrämmande. Men som du skriver Compassion så kan man inte heller i längden gå med känslan av otillfredställelse.

Jag hade länge och väl pratat om hur jag vantrivdes på mitt arbete, att jag ville göra något annat. Men hela tiden lät jag den ekonomiska biten hindra mig. Till slut kom jag så långt i min otrivsel att jag bara gick in till min chef och sa upp mig. Jag hade en uppsägningstid på 3 månader och sökte jobb under den tiden. Men jag lyckades inte hitta något. Just nu sitter jag fortfarande arbetslös och med en 50% sjukskrivning - MEN att säga upp mig är något av det bästa jag har gjort. Hade jag fortsatt på mitt tidigare jobb hade min själ förtvinat.

#3 Du har så rätt och du gjorde så rätt. Ofta är det så att man ska låta magkänslan styra. Mitt jobb är nog mitt minsta bekymmer, men det spelar ingen roll vad förändringen handlar om egentligen, utan att man tar tag i det som inte är bra.

Jag har tagit snacket med barnens pappa idag och han sponsrar mig inte alls, men någonstans måste jag göra det som är bäst för mig. Jag tror lillkillen fixar detta bättre än vad vi föräldrar tror, så länge vi finns och ger honom stöd.

En god vän sa till mig idag "amen kära vän, ungen är frisk, svälter inte, har en mamma och pappa som älskar honom. Jag tror han överlever en flytt. Dessutom kan man ta ett beslut och det finns ingenting som säger att man inte kan förändra det om det visar sig att det inte funkar" Kändes skönt!

Känner mig dock ganska ensam i mitt beslut, men får tänka att ensam är stark just nu . Huvudsaken är också att jag gör det som känns rätt just nu, allt händer som det ska.

Tack för ditt stöd

#4 du kommer hitta din väg och det som känns rätt för dig och dina barn. Och jag tror din vän har rätt - vi har en tendens att låta varje beslut bli så ödesmättat, fast de inte behöver vara det. Det går alltid att fatta ett nytt beslut.

Kram