Förstår precis den känslan, alla har vi nog haft den. Att varje dag är sig lik, samma dag ut och dag in. :-)

Sinnet blir så lätt uttråkat och måste hela tiden ha stimulans eftersom det själv är ständigt i rörelse. Det är dess natur. Och när vi identifierar oss med händelser, med tingen omkring oss, med våra kroppar, känslor och tankar, så skapar vi lidande för oss själva. Det är så vi funkar.

Vi skapar lidande när vi tittar utåt till omständigheter som vi tror och anser ska göra oss lyckliga, tillfredsställa oss. Sinnet greppar tag i det som det gillar och stöter ifrån sig det det inte vill ha. Det är att leva i en ständig berg-och-dalbana.
T ex:

Vi har tråkigt. Är rastlösa. Varje dag är ju likadan. Det måste hända något kul snart och semestern är så långt bort. Suck. 

Vi lider för att vi förväntar oss att det yttre, att omständigheter ska göra att vi blir tillfreds med livet och oss själva (som är samma sak). Så kanske vi gör något kul för att bryta tristessen och blir för ett ögonblick tillfreds, mår bra. Vi kanske går på bio och njuter av en film med goda vänner. Skrattar och har kul. Vi önskar att kvällen aldrig tog slut (för vi mår ju så bra!) och bävar för morgondagen då vi måste jobba igen.

Vad har vi gjort? Jo, vi har greppat tag (med sinnet) i upplevelsen av det roliga och vill inte släppa den. 
Mitt i upplevelsen av något som vi tycker tillfredsställer oss kommer rädslan för att förlora det (=lidande). Begären vi har efter saker och ting, efter omständigheter, människor, vad det än är, leder till lidande eftersom när vi inte längre "har" detta ting eller upplevelse så mår vi dåligt igen.
Vi vill inte må dåligt, vara i tristessen, så vi stöter bort den upplevelsen och letar efter något som kan ta oss ur den känslan. 

Så vi går på kondis och äter en bakelse efter jobbet. Härligt. När bakelsen är slut kommer tanken på jobbet igen och vi får ångest. 

Så här är det för många av oss. Vi lever i en ständig berg-och-dalbana för att vi inte har hittat hem i oss själva. Vi ser till det yttre, till omständigheter, istället för att vända blicken hemåt. Se det som är uppenbart just här och nu. Att tristess endast är en tanke som tar oss bort från nuet. Bort från det som tar oss hem igen. Bort från verkligheten.

Jag arbetar mycket (när jag kommer ihåg att göra det förstås) med att vänligt och med medkänsla välkomna det som händer i stunden. Betrakta det. Då menar jag inte bara det som sker omkring mig, utan lika mycket om inte mer, det som kommer upp i mig av olika tankar och känslor, t ex tanken som leder till känslan av rastlöshet, långtråkighet.

Jag ser känslan och låter den komma och gå, som den energi den är. När jag håller fast i den, så mår jag dåligt, lider. Då har jag gjort den känslan och tanken till en del av mig, identifierat mig med den och då blir livet linjärt och trist igen. Tomt och fattigt och jag ser inte skogen för alla träd.

Så det handlar som jag ser det inte så mycket om att hitta på kul saker för att bryta tristess (dvs ett försök att komma bort från känslan man inte gillar) utan om att följa livets naturliga rörelser.
För det är stor skillnad på att man vill hitta på något ur en känsla av tristess (vilket är detsamma som flykt från nuet) och att man lever öppen för flödet och låter livet leva genom en. :-)

Då kan man ju gå på bio, äta en bakelse på kondis och njuta av den men utan att hålla fast i upplevelsen varken då eller efteråt. Inga tankar på gårdagen eller morgondagen utan man är närvarande där man är; i nuet. :-)

mitt liv e nog väldigt tråkigt ^^ ja enligt andra då..
gör inte så mycket saker, men jag klagar inte heller..
just nu känner jag trygghet :)
tycker de händer ganska mkt saker i mitt liv än då på andra plan..
men när jag känner att det är ett problem, att livet "bara" rullar på, då vill ja komma bort, åka på en resa, åka å hälsa på kompisar som inte bor där ja bor :) göra lite större grejer :)
äventyr e roliga!

ja, vad gör jag för att känna att det är kuligt i tristessen? Äter en bakelse förmodligen..!

Skämt å sido - jag blir överlycklig när jag känner den där glädjen bubbla upp i mig av något så vardagligt som att strosa runt ett varv i trädgården när barnen somnat. Tar in dofterna, ser den rosa sommarhimlen mot grantopparna, tittar på bygget som ska bli vår bastu någon gång snart, lyssnar på tystnaden och konstaterar att f*n va´jag älskar det här stället!

Det finns ingen stress, ingen oro, ingen tristess förknippat med detta ögonblick. Hallelujah.

Mwahaha… Jag hade kul igår. Jag och linnea(min tjej) var nere och grott klättrade…:D Riktigt trångt ibland, och en väldigt skön känsla:P

Så gör det du vill, ta någon galen ide och gör den verklig:D

Jag har jobbat väldigt mycket med mig själv de senaste åren. Dragit upp mycket gammalt "skit", vridigt och vänt och försökt förstå hur detta format mig till den jag är.

Nu har jag kommit så pass långt att jag känner att det som varit har varit och kan stanna där det hör hemma. Nu vill jag se framåt och vara den jag är nu och inte den jag var då.

För mig är det spontana, lite galna, viktigt. Det ger en extra krydda till tillvaron och jag är lite smågalen  och behöver få släppa ut det ibland. Men lika viktigt är att njuta av vardagen och njuta av de små sakerna. Balans….

#1 Klok som en bok, har saknat dina inlägg.

#5 Bra jobbat och då är vi fler som är lite smått galna o det är så härligt att släppa loss och inte bry sig om vad och hur andra tycker o tänker om oss. Det är en styrka att släppa på självkontrollen o våga vara den du är.