Jag håller med! Det handlar om överlevnad, psykiskt som fysiskt. T.om att utveckla scizofreni är ett sätt att överleva i en livssituation som är för hemsk att vara i. När jag var liten "ljög" jag om allt för att just överleva själsligen. Historier som att vi äter på guldtallrikar, hade en apa och en häst var inga "osanningar" för mig, allt för att förgylla en mörk tillvaro endast. Men det blev så jobbigt, för ingen trodde ett ord av vad jag sa till slut. Då blev jag ett tag en fanatisk sanningsägare i stället. För det blev så viktigt att bli trodd och tagen på allvar, både av mig själv och andra. Och det var väl också dags att "faca" den bistra verkligheten!

Härligt att du förstår! vad jag menar är alltså att när vi anpassar oss till dom omständigheter vi lever i, så är det en normal anpassning man gör som individ och människa, även om omgivningen avfärdar vårt levnadssätt som "onormalt". Jag skulle snarare vilja kalla situationen vi lever i för "onormal", inte att individen uppträder onormalt. Förstår du..? ;) 

Man skulle också kunna byta ordet normal/onormal mot ett annat, mer passande uttryck, som balans/obalans. Är en individ, familj eller ett samhälle i balans, så finns det inget som avviker och man kan kalla för onormalt/dysfunktionellt..

Filosofiska funderingar på nattkröken.. ;)

Ja precis Inga-Lena. För det första måste man förstå som barn vad normalt är, och de referensramarna har vi ju inte då. Vi mår dåligt men vet inte varför, och hur det ska vara istället. Och det förföljer oss tills den dagen smärtan och ångesten blir för stor och vi börjar vårt sökande inåt. Och vad är egentligen normalt? Är inte också det en slags anpassning till någon fastställd norm gjord av andra?!

#0 Ja goa I-L det är inte lätt att hitta ut bland det "inte normala" men i min värld väljer man det ord som känns bäst. Det var min känsla som vuxen och hur allt poppade upp vid en stor kris. Allt som satt i mitt undermedvetna kom upp till ytan och jag är evigt tacksam idag för detta.

Jag hade ej lärt mig samspelet mellan människor dvs jag hade inga speglar som liten. Allt finns under personligt om oss själva hur min ångest uppstod och vilka beroende jag tog med mig för att döva mina känslor.

Resan inåt började och det kan vara så att det är inte alla som känner igen sig men när jag tittar på de klienter jag får så har mer än hälften vuxit upp under dessa förhållande men det är inte alla som upplever det så utan det har också att göra med personligheten som liten.

Inte lätt att definiera alla våra ord. Någonstans finns ju ett "facit" som säger vad orden betyder…

Normal används också inom det tekniska området och syftar då till det man refererar till - alltså motsvarigheten till metern (som finns i Paris).

Fritt kan man ju säga att normal är det som vi människor själva definierar tillsammans - men det skiftar ju från samhälle till samhälle vad som anses normalt (och från område till område).

Vi brukar säga inom det mediala att språket är en jättestor barriär - och då menar vi att det är svårt att uttrycka allt vi känner och upplever i ord, de blir så "torra" i jämförelse. Dessutom betyder, trots att det finns normer, orden olika för oss - vi lägger in egna värderingar som kanske inte alla andra ser i dem…

Kram Rickard