Jag tror att människan är ett flockdjur

Jag tror som Anne att det där hänger kvar sen vi var beroende av varandra för att överleva - alltså urtidsmänniskan. Vi har kanske utvecklats mycket under årtusendena, men när det gäller instinkter så tror jag vi mycket är kvar i samma fas som då.

Sen är ju jag andligt intresserad - vilket gör att jag kan se ett andligt perspektiv på det här. Det sägs att vi själar är förbundna med varandra (för något syfte jag inte känner till) och i uttrycket att om vi skadar någon annan så skadar vi samtidigt oss själva ser man att detta förstärker den uppfattningen.

Är vi förbundna med varandra själsligen så finns det ett syfte med det - och det kan vara därför som vi också känner oss tomma och ensamma om vi inte har den där kontakten med andra.

Det sägs att den som börjar söka efter andligheten också har en känsla av ensamhet inom sig - att det härstammar från att vi inte är nöjda med vad den fysiska vardagen ger oss. Innan vi hittar vår "andliga" grupp så kan det kännas ensamt - men desto härligare när vi gör det :-)

Jag skulle säga att jag känner en stor samhörighet här inne på PU-forumet - ungefär på samma sätt som när jag träffar likasinnade inom det mediala. För mig är det viktigt att påverka och bli påverkad av gruppen, för det är många gånger där som jag får verktygen som får mig att växa mer och mer!

När jag påverkar andra sår jag frön till nya upptäckter om mig själv - och när jag påverkas av andra skördar jag frukterna av det som jag tidigare har sått. Lite så tänker jag om det här med mänskliga relationer :-)

Kram, Broder Rickard

Jag tror också att gruppbeteendet är något som sitter kvar sedan urtidsmänniskan.

För min egen del har jag sällan passat in i redan färdiga konstellationer, eftersom jag alltid vill tänka och tycka på mitt sätt. Lite ensamvarg är jag nog på samma gång som jag tycker det är intressant och kul med gemenskap (hmmmm………kluvet) Jag måste helt enkelt "filtrera" nya åsikter och "sanningar" innan jag kan bestämma om jag tar dem till mig eller inte.

Det bästa är när alla i gruppen både kan ta och ge och kan våga vara sig själva, vara ärliga, stå för sina åsikter och framför allt, ha åsikter. Folk som inte har några åsikter blir jag nästan lite avståndstagande inför.

Detta med ensamhetskänslan när man blir andligt sökande uppfattar jag nog som att man känner av att man inte passar in i "Svensson"-samhället, inte känner någon gemenskap med folk som bara ser till det materiella och alla "måsten" som ska göras, speciellt nu i semestertider.

Jämans va´bra skrivet Rickard! (alltihop)

Det sägs att den som börjar söka efter andligheten också har en känsla av ensamhet inom sig - att det härstammar från att vi inte är nöjda med vad den fysiska vardagen ger oss. Innan vi hittar vår "andliga" grupp så kan det kännas ensamt - men desto härligare när vi gör det :-)

Devona: Är också kluven till den sociala biten. Har alltid trivts med att vara ensam. Jag är mer än gärna ensam med familjen. Har aldrig haft något emot att vara ensam på mina arbetsplatser jag varit/är på. Trivs med andra också, men jag hatar det "konstlade" samtalet. Artighetsprat. Det tar lång tid innan jag "bjuder in" en ny bekantskap, det måste helt enkelt vara någon som jag känner att jag kan vara mig själv med. Det suger en hel del energi att vara någon annan, helt enkelt. Som passar den jag pratar med för stunden. (Vilket innebär att jag förmodligen bär på ännu en rädsla….)

Men här på PU är jag mig själv, och här tycker jag om när vi är många i forumet som samtalar, flocken, och faktum är att det känns ganska ensamt här inne nu…

Skrattar åt det du säger BM - om artighetsprat, trevligtsamtal eller mingel - jag får mjäll i kubik! Jag vill också veta att jag kan vara naturlig och míg själv i vänners närvaro. Annars kan det "kvetta."

Nu känner jag mig verkligen som kärringen mot strömmen efter era inlägg, men så här ser jag det.

Jag är här i min kropp på planeten jorden för att lära mig om relationer. Bra relationer, dåliga relationer, krachade relationer, långvariga relationer, nära relationer, alla sorters relationer. Genom andra lär jag mig om mig själv. Jag att jag ska lära mig att hantera förlust(männniskor kommer och går i ens liv) Jag ska lära mig om absolut tillit och villkorslös kärlek. För att få alla dessa livets läxor, så måste jag ha massor av mäniskor omkring mig, av alla de sorter. Jag älskar verkligen människor, mest dom som inte är som jag, eftersom där finns mest att lära sig. Kallprat är underbart för mig. Långa babbliga samtal som växlar mellan, yta, djup, allvar och humor.

När vi kommer till kännslan av ensamhet, så tror jag att den bär alla oavsett hur många man har runt omkring sig. Den upphör först när man känner på djupet att man är ett med alltet.

Jag tror inte att jag är här för att lära mig om relationer, men helt klart lär jag mig från relationer, MASSOR. Är nog lite efter i utvecklingen eftersom jag trivs i ensamhet… Borde nog ut och mingla lite oftare, men är helt slut nu under sommarens alla sammankomster, då vi ska passa på och hinna träffa ´hela släkten, gamla vänner… Pssssst, Omelett, jag gillar oxå långa babbliga samtal med humor…… Men det är inte kallprat för mig.

Hahaha, i morgon är blir jag också kärring!

Jag har i många år haft ett ensamarbete utan arbetskamrater och det tycker jag oftast inte är något problem. Men däremot på min fritid skulle jag uppskatta att få glädjas åt gemenskapen i en grupp där man ser lite mer än till det yttre och även diskutera lite "djupare" frågor.

Hade min ensamhet varit självvald skulle jag uppskattat den till fullo….men nu är det inte så. .

Jag måste nog erkänna att jag har lite svårt för vissa sammansatta grupper som typ arbetsgruppen,givetvis så beror det på vilka som jobbar just den dan etc. Jag har därmed svårt för att se mig som nån gruppmänniska.Däremot umgås jag gärna med vänner i olika grupper ,så sån ensamvarg är jag nog inte ändå….Sen måste jag väl bara få tillägga att jag inte är den där framfusiga personen på jobbet som måste höras och att jag kan tycka att det är riktigt meningslöst med skitsnacket /kallpratet många gånger.Jag känner mig inte hemma då men trots det har jag många egna åsikter som det kanske inte alltid är läge för..Klurigt det här med grupper..:))