Jag ser det som att svartsjuka är en form av rädsla.
Och rädsla, vare sig den kallas svartsjuka eller något annat, är något vi är menade att titta närmare på. För när vi kan möta våra rädslor, titta på dem, så förstår vi att de är något gott.

Hur då, kan man ju undra…Jo, det vi skyr, det vi inte vill se, det som är jobbigt, vad det än är, är detsamma som att det
Enda Sanna Jaget står och knackar oss på axeln och säger:

"Men hallå, titta häråt istället, för här är jag ju! Se dig inte blind på rädslan och tro att den är du, för det är den inte! Den är bara en oskyldig missuppfattning av Varat!"

Jag kan beskriva hur jag gör, när jag upplever en rädsla eller någon form av olust jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Jag möter den head on. Men inte i en slags kamp där någon vinner och någon förlorar, utan mer som ett lugnt och stillsamt "jag vågar och VILL se vad som är sant".

Jag går med öppna ögon rakt in i rädslan och ser att den bara var ett moln som jag kunde gå rakt igenom utan att skadas, utan att det på något sätt gör mig illa. För alla rädslor är illusioner. Moln att gå rakt igenom och när man vänder sig om är de puts väck. De var bara en hägring, en illusion. Inte sanningen om vem jag är.

Det finns inget du behöver bota, BigMama, för det skulle betyda att något är fel, trasigt, att något behöver "lagas".
Men, om du verkligen tror på att svartsjukan är du och att den beror på att något är fel, så blir det din upplevelse av verkligheten.
Därför är det så viktigt att verkligen vara uppmärksam på vad vi tror på. När vi tar en tanke och tror på den, att den är sann, så skapar vi hela vår tillvaro utifrån den.

Så, vilken är tanken som genererar svartsjukan du upplever, BigMama?
Vem eller vad vore du utan den tanken, utan känslan av svartsjuka? Inte i morgon eller nästa dag eller för resten av livet, utan just NU?

#0 Alla neg tankar är rädslor och du är absolut ej ensam om detta. Jag har dem också och får verkligen stanna upp när jag fladdrar iväg från nuet.

#1 Kanon förklaring Tunrida, Tack, du ger oss påminnelse hela tiden.

Häftigt! Det är lite stillsamt här inne - sommarvärmen lockar eller förslöar… vem vet…

Och så kommer ett sånt härligt ämne - tidlöst och med tidlösa svar som ger oss, mig och alla andra som läser, klara svar om hur vi (eller jag) skall hantera alla såna saker… i vardagen! :-)

Klockrent svar Tunrida

Sommarkram, Rickard

#1 Kloka ord från en vis kvinna:)

Jättetufft med svartsjuka,jag ser det även som så att när man är svartsjuk så inriktar man sig i första hand på objektet man är svartsjuk på ,i alla fall jag…och glömmer sina egna goda sidor..tyvärr.

Det bästa är nog om man aldrig glömmer att man faktiskt inte kan äga nån annan utan istället släpper den personen fri och på så sätt frigör man både sig själv och personen man är svartsjuk på..Svartsjuka är enbart ett starkt gift som förtär en inifrån,usch,riktigt jobbiga känslor…både för sinne och själ.

#4 det finns så massa mer att tillägga svartsjuka är alltid ett ämne som tål att granskas..

Tack snälla ni för era fina ord. Sommarkramar till er alla. :-)

Tack allihop för era svar! Tunrida framförallt. Det är ett tufft ämne och ngt jag dragit mig för att ta upp i forumet. Väntat länge på att ämnet ska dyka upp, det är ju ändå något som hör hemma i personlig utveckling, tycker man. Nu orkade jag inte vänta längre på att någon annan skulle "blotta sig"!

Har fått höra av närstående att det blir bättre med tiden, och det blir det, till viss del, om partnern anpassar sig för husfridens skull. men det är ju inte rätt det heller! Skitjobbiga känslor för ALLA inblandade.

Har grubblat länge på orsaken till den. Dålig självkänsla, visst. Taskig relation innan min nuvarande. (Visade mig ingen respekt) eller är det längre bak än så? Det är inte säkert att det blir bättre av att veta orsaken till svartsjukan. Leva i nuet. Lämna det framförflutna bakom dig! (Lejonkungen)

Långa perioder tror jag att jag är fri det. Jobbat mig igenom det. Tills jag måste sätta min tillit på prov. En resa med jobbet, krogbesök… Hotelnätter.. Uschiamej, det vrider om sig i magen vid blotta tanken!!!!

Min tanke med att vara här på PU är att plocka fram mina goda sidor, stärka självkänslan, sträcka på ryggen, träna, träna, träna. Precis som maria skriver glömmer man bort sina goda sidor när den sjuka känslan sätter sina klor i en. Då är jag inte värt ett ruttet lingon, åååååh, va jag tycker synd om mig själv då! Riktigt patetiskt. 

Så, vilken är tanken som genererar svartsjukan du upplever, BigMama? Vem eller vad vore du utan den tanken, utan känslan av svartsjuka? Inte i morgon eller nästa dag eller för resten av livet, utan just NU?

Tänk om det gick att spola ner sina tankar i toaletten, Tunrida! Då vore jag en helt fantastiskt underbar människa, JUST NU.TJOHOOOOO!

Tack snälla alla ni för stödet. Det betyder oerhört mycket för mig, ska ni veta!

"Tänk om det gick att spola ner sina tankar i toaletten, Tunrida! Då vore jag en helt fantastiskt underbar människa, JUST NU.TJOHOOOOO!"

Haha, ja det kan nog bli svårt att spola ner dem, men du kan kanske se att de bara är just tankar och inte sanningen? Då kan de finnas där utan att du genast tror på dem och identifierar dig med dem… :-)

Mycket intressant ämne. Vi har nog alla brottats med svartsjuka mer eller mindre. Ett sätt som jag tillämpar när fantasin drar iväg är att låta den göra det, men styra den. Lika gärna som jag kan tänka att det händer något dåligt, så kan jag tänka att det händer något bra. Detta sättet använder jag också när min dotter är "försvunnen" det är ju inte alltid man vet exakt var sina barn är och oron är så gott som alltid obefogad. Då vänder jag på tankarna. När man har väldigt trevligt, så glömmer man tid och rum. Den jag väntar på har kul! Det glädjer mig!

Svartsjuka är jättejobbigt! Har varit svartsjuk nästan hela mitt liv och jag tror att det har mycket att göra med tillit och respekt. Kommunikation mellan varandra är den viktigaste biten så att man får förtroende. Glöm inte bort att du är värdefull

Jag tror att det är svårt att bli av med svartsjuka bara genom att tänka bort det då det är ett tillitsproblem. Det är svårt att tänka tillit då rädslan är så stark som Bigmama beskriver. Jag känner igen det väldigt bra och för mig så handlar det om rädslan att bli övergiven och är ett trauma från 0-1 års åldern som jag fått kämpa med hela livet på olika sätt.

Kommunikation med partnern och tröst från honom är viktigt. Men också att bara hålla om och trösta sig själv. Man kan heller inte belasta den andre för mycket med prat och oro i längden.

Jag har lärt mig mycket om mig själv från nedanstående bok. Jag har inte valt fel partner den här gången men boken handlar om våra olika anknytningsmönster. För mig har den varit till stor hjälp. KBT-terapi tror jag vore en bra hjälp för detta problem om man inte klarar av det själv. Ibland får man också nöta ut vissa problem och bara ta sig igenom känslor. Jag brukar bara betrakta dom och låta dom passera utan att identifiera mig med dom. Det måste man träna sig på. De ebbar ut och efteråt känner man sig starkare och DÅ kan man ta itu med tankarna.

Här kommer mitt boktips: Eva Rusz Varför väljer jag alltid fel partner (Hon är KBT-terapeut)

#9 o #10: Tack!

#11 Jag känner igen det väldigt bra och för mig så handlar det om rädslan att bli övergiven och är ett trauma från 0-1 års åldern som jag fått kämpa med hela livet på olika sätt.

Detta är något jag funderar mer och mer på. Om det är relaterat till något som hänt mig under småbarnsåren. Ingenting jag kan ta på konkret, något jag förträngt kanske. Intressant infallsvinkel. Jag har inte heller valt fel partner, men ska kika på ditt boktips. TACK.

#11, #12 - Hur märkligt äro inte livet?

"…för mig så handlar det om rädslan att bli övergiven och är ett trauma från 0-1 års åldern…"

Jag minns det inte själv, men min mamma sa att jag var ganska gnällig som litet spädbarn - så därför satte de upp min säng på övervåningen i morfars hus (där vi bodde första 8 månaderna av mitt liv) när de ville ha det lugnt på kvällen…

Där kan man snacka om övergivenhet (OBS! Ingen jämförelse med er känsla av övergivenhet, som kan ha varit mycket värre!)…

Ändå har jag aldrig känt någon svartsjuka mot någon partner jag haft! Jag är lyckligt befriad från denna nedbrytande känsla (för jag har sett det med egna ögon på nära håll hur den förstör).

Vad är det som skiljer oss åt - varför har vissa denna känsla och inte andra?

Kram Rickard

Jag kan ju inte se det som något annat än att det kommer sig ur tidigare liv, kanske fler, där man blvit övergiven av sin partner, blivit bedragen och  inte vetat om det, medans andra gjort det länge…

I grunden handlar det tror jag om rädsla att vara ensam och övergiven på Jorden och ev bottnar det helt i separations fenomenet. Detta att känna sig avkiljd från Gud/Universums/alltet, vad vi nu kallar detta stora kosmiska liv/väsen…

Jag hade gått på en terapi angående ämnet om det förgiftar mitt liv,  en terapi där man också inte bara SER på känslan utan också samarbetar med vederbörandes själ och Gud (eller vad vi nu kallar detta väsen) så att knuten kan lösas. Lösas om tiden är inne.

Men det är ju jag som sagt….

Jag upptäckte också att jag djupt inom mig bär på en vetskap om att jag inte är värd att älska!! Jag gåt alltså omkring och känner mig undermedvetet oälskad. För den känslan satt djupt. Nu kommer den upp ibland och jag kopplar den till övergivenhet/brist på tillit. Att de hör ihop.

#15 Håller med dig igen!

#14 Ett riktigt Mariann-svar!  Det har sagts att jag blivit övergiven i tidigare liv oxå, men jag har svårt att ta till mig det, trots att jag tror på det mesta som sägs till mig "utan bevis". Vi får hoppas att tiden är inne…

#13

Vad är det som skiljer oss åt - varför har vissa denna känsla och inte andra?

DET har jag grunnat på mycket. Eftersom jag tycker att jag har fina föräldrar, men ändå känner detta. Andra har blivit sviken gång på gång och är trots det fulla av tillit när de hoppar in i nästa relation.

#16 *asgarv* jo vi alla har ett sätt att svara på som visar vem vi är…;)

Tack hoppfull för att du ännu en gång vågar *blotta* ditt innersta, det krävs mod och tillit till det!

Jag kanske är lite kontroversiell nu, men jag tror inte man kan tänka bort allt. Mycket i livet kan vi förändra genom andra upplyftande tankar. Men min erfarenhet är att vi även måste möta dem känslomässigt. Att känna den sorgen/smärtan och få gråta ut den. För ofta kom ju den smärtan till under stor förtvivlan…

#19

"Tack hoppfull för att du ännu en gång vågar *blotta* ditt innersta, det krävs mod och tillit till det!"

Hoppfull?? Du menar väl BigMama?  

Sedan gahella, du är iaf inte mer kontroversiell än att vi är fler som tror som du … eller vet att det går inte å tänka bort allt… vi är några…

jag tycker det är viktigt att sådan info också kommer ut att allt går inte att tänka bort, man lyfts inte så lätt genom tankens kraft, inte alla. Det beror mkt på vilken väg man går, går man en djup väg, där man som personlighet varit djupt ner i mänsklighetens mörker, så har man inbyggt i sig så mkt av det, att detta inte "tänks" bort på ett liv…

De av oss som vars själar valt en djupare väg till Gud eller vilket namn nu vi ger det stora Kosmiska väsendet, vi lyfts inte lika lätt som de som går en väg som skulle kunna kallas frigörelsens väg…..den väg som inte har gått till botten…..

Ja jag menade BM, vet inte riktigt varför jag sa hoppfull

Ja eller hur Marinne. Jag tror att vissa saker tillhör det mentala, annar det känslomässiga, och de måste få uttrycka sig var och en på sitt sätt.

#20 - Jaha, det kanske är så att ni som har valt en djupare väg till Gud har lite svårare att tänka bort känslorna…

För oss andra som antingen är på väg ner till denna djupare nivå av utveckling, eller varför inte kanske har gått förbi den och har uppnått en mycket högre utveckling än så, kanske har nyckeln i vår hand hela tiden - en fullständig förståelse för att alla känslor kommer från tankar först… Det är i varje fall min övertygelse!

#17 - Jag vill inte på något sätt förringa ditt inlägg BM! Snarare tror jag att det gäller att hitta ett sätt att omsätta teorier i praktiken - vilket kan vara en livslång strävan. Jag vill inte på något sätt säga att jag är särskilt utvecklad - men jag ser ju att vissa känslor har jag inga problem med, medan andra har tagit hela livet (fram till idag) att hantera. Vi har säkert olika teman som vi "triggas" av - och fram till den dag då vi förstår varför upprepar sig mönstret… precis som i drömmarna :-)

Kram Rickard

#22

"Jaha, det kanske är så att ni som har valt en djupare väg till Gud har lite svårare att tänka bort känslorna…

För oss andra som antingen är på väg ner till denna djupare nivå av utveckling, eller varför inte kanske har gått förbi den och har uppnått en mycket högre utveckling än så, kanske har nyckeln i vår hand hela tiden - en fullständig förståelse för att alla känslor kommer från tankar först… Det är i varje fall min övertygelse!"

 Den var bra!!! Det kan mkt väl vara så… 

 det som då avslöjar de människor som isåfall går före och kanske tom långt före oss andra, är det största tecknet en förståelse för andra och skulle då isåfall förstå just detta! Eftersom det är upplevt på "egen kropp"!

För om man gått denna djupare väg (därmed inte sagt att det skulle vara bättre, bara en annan väg) tidigare och nu var "uppe", så skulle man förstå just denna problematik, vilket faktiskt inte många gör och det tyder just på att de går en annan inte så djup väg t.ex. frigörelsensväg!

Nu kan denna diskussion mkt väl börja handla om vad som man tror är högre o lägre… djupt ….bättre eller sämre…

för jag tror att vi alla (dvs egot) har en tendens att mäta allt i högt o lågt , bättre o sämre, och att gå djupt vet vi är något som är bra och tillhör alltså det som är bättre…

Om någon då får för sig att några inte går djupt, skulle det per automatik vara sämre… redan där visar man att man inte är så långt fram som man själv önskar… för det är nog den största förståelsen för de som har "kommit långt" de VET att inget delas upp i sämre eller bättre, det är bara egot som gör det!

Skulle t o m våga påstå att de som går den djupare vägen redan valde det för flera 1000 år sedan, om inte mer… så min uppfattning är inte att några är på väg ner, utan allt är mer på väg upp….

De som går frigörelsens väg lyfts lätt, för deras inre identitet ligger inte under så mkt skit… medan de som går en djupare o mer skitig väg, där tar det tid….

sedan att man kan tro att det skulle vara bättre å "skita" ner sig… det är för mig en gåta….

Vi ska väl alla bidra med det som är vår uppgift? Det är väl ändå det som är det bästa att göra…..antar jag

#0 Tankar och känslor går alltid hand i hand och #1 beskriver det väldigt bra hur du kan möta tankarna i vardagen.

#20 jag tycker det är viktigt att sådan info också kommer ut att allt går inte att tänka bort, man lyfts inte så lätt genom tankens kraft, inte alla.

Förstår inte ditt budskap här, du tror att allt går inte att tänka bort!!! Jag ser inte en enda mening där det står att någon skall tänka bort allt. Vad är du egentligen rädd för när du påpekar detta? Varför är det så viktigt för dig att detta kommer ut? Vad för tankar målar du upp?

Jag tror att de flesta vet att mycket handlar om hur våra tankar föder känslorna. Om du inte har förstått innebörden av tankarnas påverkan så är du nog fast i ditt eget trossystem.

Dina inlägg genomsyrar hur du tänker.

#22 Tankar och känslor går hand i hand så det är helt rätt.

#24 för mig är det viktigt att det finns förståelse för att allt inte går så lätt att tänka bort. Att den ganska utbredda förståelsen att allt "tänks bort bara du tänker riktigt" funkar inte alltid på alla. Jag tror inte det är så enkelt för alla. Jag tror att det finns långt mkt fler vägar som man kan gå, att det systemet inte går att applicera på alla rakt av, det är det jag menar.

Jag må vara fast i mitt trossystem, men alla som tror att allt lyfts med rätta tankar är ju ganska fast i sitt system också när man inte kan överväga/förstå ett annat synsätt eller att se det mer nyanserat…

Jag vet att mkt ändras med positivt tänkande, men allt lyfts bara inte så lätt, det är det enda jag hävdar… och detta skapar hos många "som det inte lyfts lätt på", en ångest för att man är väldigt annorlunda, frågan om varför funkar det inte för mig? Uppstår ofta…. en fråga och en "ångest" man kan bära i många år…. tills man får förståelsen att för alla är det inte lika lätt, och den friheten som då man upplever när man förstår att man inte är som gängse "alternativare/new agare" utan det finns en orsak till att man är mer annorlunda än även dom, skapar ett lugn och en inre harmoni i sig….

det är det som är det viktiga för mig…

Det man ska förstå här är ju att den grupp av människor som det här handlar om är inte bara annorlunda än den "vanliga" människan, utan de skiljer sig lite även från den traditionella new agare/alternativare (vad vi nu ska kalla oss). Det är det som gör detta problem svårare och det är också därför den "stöter på patrull" inom new age….

 Sssschhh…! Nu ska vi vara vänner…

Spelar det någon roll vad som är rätt eller fel? Det är som är rätt för mig försöker jag ta reda på. Och det kan vara ett helt annat sätt..

#22 Vi har säkert olika teman som vi "triggas" av - och fram till den dag då vi förstår varför upprepar sig mönstret… precis som i drömmarna :-)

Det finns nog mönster i mitt liv. Frågan är varför? DEt här med svartsjuka är ett av dem. Vad är det jag ska förstå? (Tålamod.. Tålamod..)

#26 - "Vad är det jag ska förstå?" Ja, det vet inte jag - det är en fråga som jag tror bara du kan svara på…

Förra helgen hade jag Tur Budda här på besök - han skulle hjälpa oss bli kvitt en del rädslor som vi har, med hjälp av TFT. Min höjdrädsla, som jag haft så länge jag minns, har nästan helt tonat bort på bara en behandling. I behandlingen kom det fram en hel del "teman" som var verksamma och som behövde bearbetas för att höjdrädslan skulle kunna bli hanterbar!

Med det vill jag säga att vissa känslor (för höjdrädslan hade också sitt fäste i känslorna, även om ursprunget var mentalt) är ganska komplexa - och det resulterar i att det kan vara lite knivigare än att bara tänka positivt. Det handlar om att tänka "rätt" i flera olika sammanhang - och det är för somliga ganska svårt, i synnerhet om man inte är van vid det!

På min stresshanteringskurs sades det (av en traditionell psykolog som ledde kursen) att man idag visste att känslor föregicks av tankar och värderingar. Något händer - jag tänker - sen jämför jag med min historia (vad jag varit med om förut) - sedan värderar jag - och sen kommer känslan. Det hinner hända en himla massa med andra ord, innan en händelse har skapat en känsla inom mig :-)

\Rickard

"I mitt fall tänker jag på svartsjuka. Utan att veta, utan att vara närvaranande i nuet, skapar sinnet otroligt mycket oroande scenarios. Tänk om?"

… Är inte intellektet… Det är känslomässigt tankesätt.(Alltså mer känslor än vad det är logiskt tänkande… Alltså inte intellektet, utan hjärtat som pratar)

jag själv har konstaterat olika tankesätt.. men kanske skriver något om det imorgon..

Är trött. Precis kommigt hem;)

hörs vid imorgon, om någon är intresserad av att disskutera runt det;)

#28 - Ha ha Ijin, så klart jag är intresserad att höra din åsikt :-)

#28 där håller jag med Ijin…

Fast jag tror inte är det hjärtat som "tänker", för hade det varit det, så är det högre känslor t.e.x. kärlek, medkänsla, förnöjsamhet, hängivenhet osv, utan detta (låga känslor) ligger i de lägre chakrana… antagligen i solar plexus…

Om man vill studera hur man (människan) funkar med alla sina kroppar och hur de funkar ihop, ska man studera astralkropp och mentalkroppen först och främst, även den eteriska kroppen och dess nätverk kan vara mkt intressant att studera/läsa närmre om…

BigMama, jag tror  din svartsjuka bottnar i något gammalt, en knut du har som ligger djupt och tar sig uttryck i svartsjuka idag… varför inte prova en övning där du själv kan gå in o jobba med den? Varför inte se det som din största uppgift framöver att i meditation med ett högre ljus genom dina hjälpare få genomströmmat denna knut och ev få den förvandlad ?

Det låter ju som denna knut är en tröskel för dig, eftersom den försurar ditt liv och får dig att inte vilja göra något…

Du kanske måste bestäma dig för om den ska styra dig eller om du ska styra den… ett sätt att "styra" kan vara att jobba med den i samarbete med din själ och hjälpare….

Frågan är ju också om du är redo att släppa den? Har den gjort sin verkan i dina kroppar… är du tillräckligt trött på den, dvs mätt på att befinna dig där du är?

Om du gräver djupt… gillar du att vara svartsjuk? Får du /egot ut något av det?

man kan göra självterapi också….man behöver inte uppsöka någon och betala….men man ska vilja….

Eftersom du blottar dig så skulle man spontant tro att du är redo…

#27 Tur-Budda - vilket härligt namn!  Fantastiskt att du tonat ner din höjdrädsla! Jag ler och minns när jag blev sittande på byggställningen, totalt paralyserad, under ommålningen av vårt hus… Det såg inte så högt ut nerifrån….

#28 Hej Ijin!  Jag förstår hur du tänker. Det är så mycket känslor inombords, så att det bara skulle vara tankar som ställer till detta….. Diskuterar gärna vidare!

#30 Mariann, se ovan (#28).

Om du gräver djupt… gillar du att vara svartsjuk? Får du /egot ut något av det?

Jag hatar det. Det äter upp mig. Jag hatar det. Jag är bara så himla rädd för att bli sårad. Och ändå går jag och tar allting i "förtid" genom att må dåligt mest hela tiden. Det värsta av allt är att jag förmodligen kommer att bli sårad ändå, genom att vara svartsjuk. Hur länge orkar man leva med någon som inte litar på vad man säger?

Vad egot får ut av det? "Tyck synd om mig"? "Älska mig?" Vad vet jag..  Är trött på att kämpa. Jag vill leva.

Du verkar redo….

gå in i en djup övning och överlämna detta problem denna känsla som äter dig… det kan ju inte skada att prova iaf ;)

Du skrev "Jag är bara så himla rädd för att bli sårad."

Där har du svaret och där har du nyckeln. Vad finns bakom denna rädsla? Vilka tankar. Vilka känslor. Vilka erfarenheter.

Min erfarenhet är att när jag genom att bara gå in och finnas i känslor, låta dom vara och tala till mig och vägleda mig till sin uppkomst, den händelse som skapade de tankar och känslor som jag störs av, så går det mycket lättare sen att frigöra sig från dom.

Det är som att plocka upp något som legat i det omedvetna och styrt mig och föra det till mitt sinne och bli medveten om det. Och då kan jag hantera det.

Men det kan kräva att man skalar av lager efter lager på löken.

En del saker får man verkligen nöta ut. Och det nötandet hör kanske till livets läxa? Man kanske ska gå igenom saker och medvetandegöra och inte bara "få bort allting så fort som möjligt"?

Nu ska jag slänga ihop något;)

Jag har fått uppfattningen att hela intellektet består av tre delar, hjärtat, dina egna tankar(du alltså) och det undermedvetna. ”hjärtat” förmedlar känslor till dina egna tankar, och undermedvetna är det som tar fram information. Det hela verkar mest logiskt, för ibland får man ju tankesläpp, men då har man ju inte brist på tankar utan brist på information.

Hjärtat står för nästan alla känslor, inte riktigt funderat ut vilka som det inte står för, men några har det undermedvetna. Överlevnads färdigheter står det undermedvetna för, reflexer och liknande, för undermedvetna är inte den som styr kroppen som hjärtat och intellektet, utan det som ÄR kroppen… Vi styr ju bara kroppen, vi säger vad vi vill och den gör det, men vi är ju inte kroppen, utan bara den som styr…

Det finns också olika sätt att tänka på, enligt mig. Delat upp det i tre steg, varvida det först är innan man tänker fristående, alltså när man är barn. Impulsivt och tänker inte ut konsekvenser och liknande. Andra steget är att då tänka fristående och dra egna slutsatser och planera någorlunda.
Det tredje steget är att analysera det du tänker själv, och vara helt objektiv när du gör det. Det är svårt, och slutar ofta med att man råkar glida upp i en objektiv syn på världen ett tag, alltså så ser man en världsbild utan känslor relaterat till den, och då ser man väldigt lätt allt fel med den.

Frågor och kritik samt utbyggande är varmt välkommet;)

Lite kort, borde egentligen skriva mer, men istället för att skriva kommer jag låta er fråga, det ger mer utrymme för disskution och utbyggnad!

#33 jag har blivit sårad ett antal ggr i mitt förra förhållande. Inte "regelrätt" otrohet - men bristande respekt för sin partner, skulle man väl kunna säga.

En del saker får man verkligen nöta ut. Och det nötandet hör kanske till livets läxa? Man kanske ska gå igenom saker och medvetandegöra och inte bara "få bort allting så fort som möjligt"? 

Anledningen till att jag bara skulle vilja knäppa med fingrarna och få bort detta "sjuka" omedelbums är för att jag också är rädd om mitt förhållande. I 10 år har jag "nött"….. Jag vill göra ngt konkret!

#34 Ijin!!!! Vad du har filosofat!

Det tredje steget är att analysera det du tänker själv, och vara helt objektiv när du gör det. Det är svårt, och slutar ofta med att man råkar glida upp i en objektiv syn på världen ett tag, alltså så ser man en världsbild utan känslor relaterat till den, och då ser man väldigt lätt allt fel med den.

Så här tänker jag menar du? För det är nog så. Steg 1: Jaha, ett sms.   Steg 2: Men.. Vaddå kram? Från en kille? Killar skickar väl inte kram heller?  Steg 3: ) Han är inte ärlig!!!!!! Han har en annan!!!!

Funderar vidare….

#36 jaa filosoferat i massor!:D

#28 Hej Ijin och välkommen tillbaka.

Utan att ha läst alla inläggen så skriver jag nu och riskerar att upprepa det någon annan sagt, men jag får ta den risken :-)

Den svartsjuka som man verkligen lider av är för det mesta den inbillade, den som inte har några som helst grunder. Man får en liten fjäder och bygger på ett ögonblick upp hela hönan inklusive alla scenarier som man fasat över att behöva möta. Efteråt när man lugnat ner sig lite och ser vad man höll på med så fnissar man lite åt sig själv.

Men den dagen då man stöter på de fasor som man i alla år har varit rädd för då blir man inte svartsjuk - då är det helt andra känslor som väcks. När man står där öga mot öga med "det värsta" - då finns där inget som heter svartsjuka.

Efter att man varit med om "det värsta" så blir man inte svartsjuk igen. Begreppet "det värsta" är inte i detta fallet att bli lämnad utan att upptäcka att man är förlovad med en person som man inte känner.

Efter en sådan upplevelse finns där ingen svartsjuka.

Jag kanske berättar någon gång.

#39 - Så rätt så Devona! Där har du förmodligen kärnan till hela problemet - för om man känner den man lever med så vet man att det inte finns något att vara svartsjuk på. Då handlar det istället om äganderättsbegär, en färdig bild av vad man ska ha, eller dylikt…

#39 Tack för att du slänger dig in i konversationen!

Håller med både dig och Vintersaga. Och ändå inte. Jag vet at det inte finns någon anledning att vara svartsjuk. (!!) Det ser jag på hans sårade ögon när jag ställer honom mot väggen grundat på ännu en fjäder som blitt till en höna.. Då är det nog han som får erfara det "värsta" , nämligen att vara gift med en människa som han inte känner…

Det är där grundfrågan kommer in. Är jag då sinnes-sjuk?

Tackar alla för era olika syner kring detta ämne!

#41 jag vill nog mena på att du inte är sinnessjuk(väl magstarka ord) men jag förstår att dina sk hjärnspöken kan få dig till att känna så eftersom du tydligen inte har nån grund för din svartsjuka….Hade du då varit sinnessjuk så hade du förmodligen inte ens själv reflekterat över att så kan vara fallet,//kram på dig

Pustar ut…. tack Maria… Kram tebaks!

Där har #42 en stor point..

bara detta att man är medveten om problemet är häften vunnit!!

BigMama har du haft ett djupt snack med din man om detta ditt problem?

Devona, jag tycker du sätter huvudet på spiken. Åtminstone min spik.

Själv har jag ingen regelrätt svartsjuka utan mera osäkerhet och rädsla för att bli övergiven. Dock har jag mycket lätt för att skapa hönor av minsta lilla duntuss, särskilt vissa dagar i månaden. Jag vet att det låter lättvindigt att skylla på hormonerna men jag kan inte bortse från att det finns ett tydligt samband mellan de perioder då mina rädslor skapar dimma tjock som ärtsoppa som jag famlar mig fram igenom och var i hormoncykeln jag befinner mig. Övriga tider känner jag mig stark, trygg och skapar bara lätta skyar som jag går med säkra steg genom utan att ens sakta farten.

Det är när det är ärtsoppsdags som det är som viktigast för mig att faktiskt ta en paus och se det för vad det är - just ärtsoppa. Jag vet ju att om jag bara tar det lugnt och väntar lite så tar jag mig igenom utan att göra varken mig eller omgivningen lika illa som om jag får panik och rusar blint. Och som du säger, Devona, efteråt ser man ju hur långt från verkligheten man var…

Så det jobbar jag på, att inte låta mig svepas med i alla känslorna utan försöka hinna andas och lugna ner mig lite (och förhoppningsvis få lite mer verklighetsförankring) innan jag  bestämmer mig för med vilken hastighet jag ska färdas framåt.

/Anneli

# 39 Det var helande att läsa ditt inlägg. Tack för det! Man får påminna sig hela tiden om att den man valt inte skulle göra så mot en. Inte den jag känner och valt iallafall. Och annars får man ta smällen då.

# 45 Och jag känner igen mig i ditt inlägg också. Ibland är man så stark och sen händer det nåt samtidigt som hormonerna kör igång och som får mig att känna mig osäker och rädslan väcks upp (han kommer hem senare än jag trott t ex). Ja det är bara för hemskt.

Så jag brukar också försöka bara lugna ner mig. Ibland går det bra. Andra gånger måste jag ventilera.

#45 Härlig liknelse - ärtsoppa. Ska lägga det på minnet. Mycket bra beskrivet!

Jag har blivit en riktig datanörd.  Tog en titt på Colette Baron Reid´s hemsida. Blev så klart medlem där också, så nu kan jag "dra kort" där med. www.colettebaronreid.com

Anledningen till att jag nämner detta här är för att jag drog ett kort och blev så full i skratt. Drog ett kort som heter 'The Goblin', och den föreställer just Gittes Gremlin!!! Den gick inte att kopiera, tyvärr, men han påminner om smeagol i Sagan om ringen…

Så här stod det:

When th e Goblin appears on your path, your plans are, or are about, to go awry. The Goblin wants to lead you astray and whispers the negative spell of fear,anger, resentment, self-righteousness, arrogance, selfishness, greed, gluttony and addiction.

When the Goblin appears, it´s time to stop what you´re doing and check your motives. Are you coming from an ego-centred place? Are the circumstances in your life triggering unresolved passed issues that still need healing?

Now is the time for self-evaluationand taking inventory, before you take another step. The Goblin representents the wounded ego and it´s influence. Dark, repressed areas of the psyche get triggered… Either in you, or warning you of a dynamic between you and someone else.

Do nothing. Stay still, send loving energies to yourself and others, and remeber the divine connection in all things. The Goblin will disappear and lose powe when you focus on love and fearness.

#47 Slump eller meningen!!! ;-) Jag skrattade iaf och blev också medlem där, hon tilltalade mig enormt mycket. Vilken härlig person o vilka energier. Naturlig, ärlig, humor och rak i sin kommunikation med mycket positivitet. I like.

Lyssnade på hennes intevjuer som kändes helt rätt och mycket vad vi pratar om här.

We are not humans having a spiritual experience. We are spiritual beings having a human experience.

PS: Jag såg din Gremlin. Lite arrogant med tungan ute