Är det någon som känner att era attityder har spelat in i en förändring av er omgivning??

#1 - Både ja och nej!

Det som har påverkats av min egen attityd är de människor som kommer in i mitt liv. Dessa människor har ganska ofta avspeglat den inre förändring som jag har genomgått (och fortfarande genomgår)!

Det som inte har påverkats i samma grad är de relationer som jag haft sen tidigare - ibland har de (visserligen som en del av den förändring jag genomgått) försvunnit ur mitt liv, men många gånger har de människorna en bild av mig som den jag var innan… och agerar efter den! Detta vållar naturligtvis problem ibland - men problemen är oftast deras, de har svårt att acceptera att jag förändrats…

Men den största förändringen har ändå ägt rum inom mig själv - och det är med glädje jag ser hur jag själv kan relatera annorlunda mot andra människor idag :-)

#2 Ok det är olika upplevelser, jag förstår vad du menar och så kan det också vara naturligtvis.

Vissa vill ju ha oss på det gamla vanliga viset och det är en trygghet. När vi förändras och tar ut nappen på dom s.a s börjar de skrika och trotsa.

All föränding börjar med oss själva. Så sant.

#3 - Du skulle ha sett när min gamla klass från högstadiet träffades för första gången, efter 25 år! Det är märkligt hur många (inklusive jag själv) gick in i gamla roller som vi spelade då, när vi gick i högstadiet

Då syntes inte mycket av den person jag var då, 25 år senare!

Idag däremot skulle jag vara väldigt annorlunda tror jag - t.ex. skulle jag nog chockera en del genom att berätta om mina nya andliga intressen!

Jag har faktiskt haft funderingar kring detta angående min dotter. Efter att jag separerade från hennes pappa och hon bodde växelvis hos oss, spårade hon ur totalt. Hans energi är utan tvekan negativ. Jag har levt med det i många år, så det vet jag. Själv mådde jag inget vidare. Jag blev så stressad av allt runt omkring att jag nästan gick i väggen. Eftrsom har jag repat mig och fått balans. Hon blev oxå lite lugnare i den vevan. Sen bestämde vi att hon skulle bo på heltid hos mig. Sedan dess är hon som en liten ängel. Helt otroligt. Hon och jag går här i frid och harmoni. Detta har ju helt klart fått mig att tänka på dina ord Gitte om att våra barn absorberar våra energier.

Jag har haft en snarlik upplevelse med hela min familj, det är svårt att vara den enda som förändras så dom andra inte hänger med i utvecklingen, den rädslan utvecklades i ren mobbning av mina bröder.

Min mamma och jag kunde reda ut våra problem men mina syskon har fortfarande än idag svårt att förstå vad det är jag gör, hur jag lever mitt liv som healer, vad jag äter osv.

Det är tråkigt, men man får lov att acceptera det som är, med tiden kanske det förändras.

Kram cilla.

#5 Jag förstår hur du ser på det och det är tyvärr så att barn gör det vi gör, de gör ej det vi säger. De känner av oss precis så som vi känner av andra men de har ej så stort personligt filter.

Därför är det viktigt att ta tag i sig själv innan barn skickas till Bup och annat som kan tänkas. ;-)

#6 Välkommen hit cillaj. Härligt att vara sann mot sig själv utan att klaga på andra och istället försöka förstå dom.

Huvudsaken är att vi förstår oss själva och accepterar det vi gör och är så kommer resten av sig själv precis som du säger.

Tar sin lilla tid ;-)

#7 En hemsk insikt egentligen. Vilken negativ påverkan jag som förälder kan ha på mitt barn. Men jag är glad att jag fått ordning på mig själv, så att dottern kan få lugn och ro. Hon har gått från att vara ett problembarn ifjol. Till att vara barn igen. Nu leker hon, spelar fotboll och girarr.

#9 Ja det kan göra rätt ont i efterhand men det är ju en enorm känsla att få den och så kan vi vända på det. Tänk om vi inte hade vaknat och förstått att vi påverkar våra barn. Var glad över din egen förändring , enormt insiktsfullt Omelett.

Nu kan vi bara titta på dom och vi vet precis hur vi mår ;-)

#4 Tänkte inte på att kommentera. Jag tror också du skulle varit väldigt annorlunda i deras ögon och dessutom en man med detta intresse ;-) De blir visserligen fler och det är härligt att se så fortsätt vara den du är.

Jag märker bara jag är ute med företagsgrupper och om jag då bara nämner ordet spirituell så ser jag i deras kroppspråk hur de reagerar haha.

En gång skulle jag prata om nuet och då sa en person men vi lever i nuet, vi reser mycket.

Ja, så kan vi se nuet på olika sätt.

Nu har jag läst alla inlägg. Det här tyckte jag var svårt. Det jag närmast kommer att tänka på är konflikten jag har med en nära person (tråden vad är det för fel på mig?) Min attityd kanske speglar sig i denna persons beteende gentemot mig också.

#3 andliga intressen ja, det är ngt som är svårt att prata om med vem som  helst. Är det deras attityder som det är "fel" på? Pratade med min fyrkantige svärfar i helgen om ämnet. Han var minsann inte andlig! Nähä, sa jag. Men när du sitter i ekan och drar upp abborrar, och det enda som hörs är naturens ljud och du MÅR BRA och känner dig lycklig, är du inte andlig då?

#12 Bm Skriver du ditt inlägg till #3 eller #4?

Nu har jag läst alla inlägg. Det här tyckte jag var svårt. Det jag närmast kommer att tänka på är konflikten jag har med en nära person (tråden vad är det för fel på mig?) Min attityd kanske speglar sig i denna persons beteende gentemot mig också.

Vi är väldigt omedvetna om dessa signaler men när vi börjar att nå kärnan dvs vårt sanna jag så stannar vi upp i stunden och blir medvetna vad vi signalerar till vår omgivning. Att lära känna sig själv gör att vi kan lära känna andra och då ge på ett genuint sätt till alla för vi förstår dom. Inte lätt men väldigt spännande

Som omelett skrev i sitt första inlägg här i denna tråd, #5 (har pm:at henne, men kännde att jag måste få dela med mig. Har varit exakt så för mig och min mamma oxå. Nästan samma story. Jag bodde hos min pydantiska, egoistiska pappa, där man skulle passa sig för vad man sa, och fick inte röra mig hur jag ville, kunde tex. inte hämta ett glas vatten själv i hans hus, utan var tvungen att be om det osv. Jag vart lika dan hemma hos honom och även några år hemma hos min mamma. Skurade golven varje dag hemma hos mamma (var 10 år då), när vi var ute fick mamma inte sätta sig på tex, bussen vart hon ville, jag valde platser hela tiden, min mamma gick nästan in i väggen, för det var under skilljmässan med min far OCKSÅ (pappa hade alltså precis flyttat), men efter några år men mycket psykisk hjälp vart det bättre och nu bor jag hos min mamma på hel tid och det känns som en frihet, . Går inte att beskriva den underbara kännslan… att få komma hem till mamma.  Har inte haft det lätt, men jag mår bra idag! Och jag är så glad för det! När jag tänker efter så känndes det som att jag var två olika människor under tiden jag bodde hos min mamma och pappa varannan vecka!

Haha, jag fick väl istort sätt något man kan kalla "Nära ADHD utbrott" i skolan *s*. Lydde man inte läraren och ajg minnsan skulle vänta på någon seg unge kunde jag vråla att nu skulle man lyda, jag skulle iväg! ;P (Detta ofta när vi skulle till matsalen, alla tystnade och gjorde snällt som jag sa *S*)

Nu i äldre dagar kastade jag väl i stort sätt bort den makten. Sket i att gå in i "det där gänget" och jao, här sitter jag idag. Blivit nertryckt som fasen.
Trots detta har jag väl mestadels blivit lite starkare och jag har inga planer på att bli galen igen ;).
(dock ingen som rör mina vänner, dåå kommer hornen i pannan fram igen, dock)

//Wizy