Kärlek kan vara enkelt och svårt. Beror på hur man själv vill ha det. Eftersom din kille vill ha det svårt blir det svårt för dig som vill ha det lätt. Kollision helt enkelt…

Oj, vad tråkigt….! Stort av dig att ändock ta beslutet. Svårt beslut?  Jag som är livrädd för att bli lämnad hänger kvar i min kamp. Kanske jag borde göra detsamma?

Styrkekram/BM

#0 Skickar all styrka till dig och du har kämpat på, det vet jag.

Många kramar till dig.

#2. Tack för kramen, den behöver jag. Ja, ett otroligt svårt beslut. Jag har alltid varit jätterädd för att bli lämnad så jag har jobbat väldigt mycket med just det. Och kanske just att jag gjort det gör att vi är på så olika nivåer i livet. Beslutet att lämna kan man bara finna i sig själv, och gudarna ska veta att det är svårt.

 #3 Tack Gitte! Du har varit ett stort stöd för mig

Kramar till er alla.

Ibland är det nödvändigt att skiljas åt trots att kärleken finns där, jag vet eftersom jag varit med om detta. Vi var så olika att det inte gick att leva tillsammans. Men vi var båda medvetna om att en separation var nödvändig.

Det viktiga är att ni båda kan prata igenom era känslor, även efter separationen.

Men du överlever, det kan jag garantera

#5. Jag vet att jag överlever . Vi har inte bott tillsammans på 6 månader, så den värsta separationen är någonstans gjord. Men det är mer känslan av att känslorna finns kvar som är det jobbiga. Men ibland får man inse fakta. Jag är rädd att om vi stannar kvar i vår sk. relation nu kommer det sluta med att vi gör varann illa.

Kanske finns det en kärlek som är enkel, jag vill hoppas det

#6 Jag hoppar in här och tillägger att jag skulle inte tro att kärleken är enkel,däremot så kanske man upplever kärleken på ett annat vis ju äldre man blir,i alla fall jag ,jag anser mig kunna se över känslorna något bättre nu…..även om det heter att kärleken gör en blind.

Men visst,visst känslor kan göra så fruktansvärt ont,kanske därför jag försöker att inte känna så mycket..Starkt av dig att lyckats separera,hur gjorde du då???

#7 Jag håller med dig att jag också ser över mina känslor när jag blivit äldre. Jag känner mig allt annat än stark just nu, men inte heller förkrossad. Vårt problem har pågått i sex månader, och jag kände att nu fick det vara nog med smärta. Kan känna en sorg över att vi inte kunde fixa detta, att det finns så mycket i vägen för kärleken. Man måste någonstans vara på samma nivå och vilja samma sak, annars är det någon i förhållandet som tar skada, om inte båda. Jag känner att min väntan är slut och att jag vill leva i enkelhet och inte komplicerat. Där livet inte är en kamp. 

Att ta steget är jättesvårt, men nog det enda rätta. Ibland önskar jag att jag hade en on/off knapp så jag fick lite lugn inom mig, men tyvärr har jag hjärtat utanpå kroppen. Så det är bara att rida ut stormen och hoppas att den bedarrar.

Kärleken är egentligen enkel - men vi människor har en enastående förmåga att göra den svår.

Det beror på att de känslor och den uppfattning om vad kärleken är, inte är sann. Det är därför vi upplever förhållanden jobbiga. Först ibörjan när man träffas och blir förälskade, då finns den enkla äkta kärleken. Men sen börjar vi krångla till det med våra traditioner, krav, bindningar osv - då börjar det bli jobbigt.

Mera om kärleken:

Vi gör ofta det misstaget när vi går in i ett förhållande, att inte ta reda på vad den andra parten har för avsikter och förväntningar av förhållandet. När första förälskelsen har lagt sig och man beslutar man vill leva ihop så ska man prata om vad man vill ha ut av förhållandet, vad man förväntar av sig själv och vad man förväntar av den andre.

Det är oftast så att man går in i ett förhållande av olika anledningar och då blir det konflikter, man blir besviken på den andra parten eftersom han/hon inte levde upp till mina förväntningar.

#10 Jag tror du har helt rätt i det. När smekmånadsfasen är över kommer vårt sanna jag fram och vi träder fram med våra förväntningar på den andra, som kanske är helt olika den andres. Min rädsla är just nu hur i hela fridens namn man ska hitta någon som man matchar med :S. Men inte största fokuset på det just nu iofs, nu ska jag ta hand om sorgen först…..

#11 - Försök släppa den där tanken på att du måste hitta någon som du matchar med och att du måste ha ett förhållande. Risken är nämligen att du kastar dig in i ett förhållande enbart för att komma över det du precis lämnat.

Låt sorgen få arbeta som den ska göra. Sorgen tar tid, den måste få ta den tid den behöver. Du måste ge dig själv tid att smälta dina känslor och "nollställa" dig. Innan du gjort detta är du inte redo för något nytt förhållande.

Något som är väldigt bra är att skaffa sig något projekt som ger inspiration och energiflöde. Har du möjlighet och råd så skulle jag föreslå att du reser iväg en vecka eller två. Att komma bort från sin vardagsmiljö och få träffa nya människor är mycket bra, det ger en bra schuss på "nollställningen".

Lyckat till !

#12. Jag vet att jag inte ska gå in i något nytt, vill inte heller. Det gamla mönstret har jag haft tidigare och är verkligen observant på. Det var mer en tanke som kom, eller en rädsla för att inte träffa någon senare i livet. Men inget jag fokuserar på alls 

Satt precis och funderade om jag skulle ta en tur någonstans för att komma bort.

Jag mår ganska bra, det har varit en så lång process detta och egentligen är det bara så att jag tagit ett beslut inom mig själv där jag känner att jag har fått nog, för att vi inte vill samma sak och inte kan mötas.

Tack för ditt stöd

Det låter som du har en bra medvetenhet om hela processen.

Det har säkert inte varit förgäves med detta förhållandet. Det är mening med alla möten man gör i livet.

Att bli äldre innebär mognad, och man vågar mer. Man är inte så beroende av att vara omtyckt "till varje pris", åtminstone inte om det innebär att man skall behöva förneka någon sida av sig själv.. Du Compassion, jag känner igen mig i dina tankegångar och just nu upplever jag samma vånda - även om jag ser en lockande frihet och mognad bortom all den våndan.

Min reflektion (har inte läst alla kommentarer - någon har kanske skrivit lika) är att kärleken nog inte är så svår och komplicerad i sej, utan att det är just rädslor som ställer till med problem som kan vara svåra att hantera i en relation. Det känner jag i mitt eget äktenskap. Vi älskar varandra otroligt mycket, men bär på gamla ärr och rädslor båda två vilket tar sej alla möjliga tråkiga uttryck från båda håll. Men vi kämpar på och sakta men säkert blir vi båda tryggare och mår bättre och bättre tillsammans :)

*kram*

#16 Det har du rätt i, vi bär på mycket rädslor och det är detta vi hjälps åt med här. Men finns det för mycket rädsla i ett förhållande och att två inte vill samma så får man kanske ta en paus och bli medveten var det kommer ifrån och vad man vill.

Detta är enormt svårt och där kommer det inre sårade barnet in i bilden som har en stor del i alla våra reaktioner och hur vi agerar gentemot alla.

#17 Visst finns det en gräns för hur mycket man orkar kämpa. Jag menade inte alls att alla vill/måste göra valet att hålla ihop - det kan absolut vara riktigt att bryta upp eller pausa.

Jag är tacksam och lyckligt lottad att både jag och min man orkar erkänna bristerna och rädslorna så att vi kan hjälpas åt att hantera dem :)

Jag är också glad att ni finns här. Jag läser mycket mer än jag skriver, och här finns mycket omtanke och styrka och reflektioner som är till hjälp.

Tack alla för era svar, ni hjälper mig otroligt mycket.

Jag har tagit steget och vi båda är förkrossade. Jag har hållit inne min gråt hela dan på jobbet, men nu låter jag den flöda fritt. Smärtan är inte vägen…..

Han kan inte gå in i en relation nu, eller iaf inte säga att vi är tillsammans. Han behöver sitt space. Han vill träffas, men behöver mycket egentid. Han vill kunna ge allt i en relation, men är inte kapabel till det nu pga sina rädslor.

Jag vill att vi ska gå in i en relation, finnas för varann och ge varandra stöd i våra rädslor. Det är för smärtsamt för mig att leva såhär, att inte veta vad som händer nästa dag, att behöva väga mina ord. Men fy f-n rent ut sagt vad det gör ont. Jag kan visst ge honom sitt space, jag behöver oxå mitt, men jag vill ha någon form av commitment för vad vi är för varann. Det blir alltför luddigt för mig annars.

Han tycker att jag är osjälvständig och beroende vilket jag varit men jobbat hårt med det senaste halvåret. Han lever kvar i gamla tankar.

Jag önskar så att det fanns ett sätt att mötas, men jag talar för döva öron känns det som, han ser inte mina förändringar.

Så just nu, nej kärleken är inte enkel….

Kramar

#18 Det är alltid kul att höra att du känner omtanke här för det är vad jag också känner här med de flesta. Vi lär oss så mycket genom andra och hur vi kan omvandla alla dessa rädslor till något gott.

Jag är tacksam och lyckligt lottad att både jag och min man orkar erkänna bristerna och rädslorna så att vi kan hjälpas åt att hantera dem :) Då har ni båda kommit väldigt långt att ni vågar göra er sårbara och kommunicera ut detta med varandra.

#19 Det är inte lätt det du går igenom och jag tycker du är enormt stark som väljer dig själv när du känner att det blir en kamp. Många kramar ifrån mig Compassion.