HEJ SYSTER! Vi har vandrat samma väg du och jag. Den enda skillnaden är att jag inte separerat, ÄN. Min man kallar mig för oroshjärtat, och skärper jag mig inte kan det likaväl bli så i mitt fall också. Jag känner igen mig i det du skriver Jag var som en svamp på information om personligutveckling och självstärkande utveckling. Jag köpte böcker och pratade med kunniga människor, jag mediterade, målade, lyssnade på musik, affirmerade fina saker och tillät mig att bara vara ibland, utan stora krav på mig själv. Jag började ställa frågor till mig själv som jag aldrig ställt till mig själv tidigare "vem är jag?", "vad vill jag?" "vad har jag för drömmar?" "hur vill jag leva mitt liv?"

Att all möda du lagt ner på att jobba med detta har gett resultat skänker mig enorm tröst. Kan Du så kan jag!

Tack för att du berättar om din väg.

Kram BM

(Ska beställa boken Känn rädsla och gör det ändå.)

Jag har varit rädd så mycket att jag helt enkelt inte orkar vara det nu;) Rädslan gör ju ingen nytta:p

Så modigt att öppna upp och skriva om detta, känner att du är en sann människa. Framför allt sann gentemot dig själv för det är vad som krävs om vi vill utvecklas och hitta till vår ursprungs källa.

Det är inte lätt när allt rasar och man skall sitta i en båt på ett öppet hav helt ensam utan åror eller motor. Fy vilken känsla. Har varit i samma sits efter mitt ex med olika rädslor och ville ha något hela tiden för att fylla mitt tomrum.

Visst är det svårt men allt har sin mening för att utvecklas för det är då vi kan förstå andra mycket lättare och vi slutar att döma när vi accepterar oss för den vi är. Annars blir det en ständig kamp, livet är ingen kamp det är att följa med i livets vågor och se vad som händer. Lyssnar vi kan vi se både utanför oss och innanför oss. Detta kunde jag inte innan. Självupptagen och skulle alltid ha min vilja fram, ego baserat. Jag var förtvivlad när det inte gick som jag ville, hade förväntningar och blev då besviken.

Min stora insikt kom för några år sedan då jag såg mig själv i alllt negativt jag sa om andra. Hon är si och han är så o bla bla bla.

Tröttsamt att höra för andra och det enda jag gjorde var att höja mig själv när jag pratade negativt om andra. DVS ingen acceptans av mig själv.

Dessa sista år har allt vänt men det tar vi en annan gång.

Tack för att du delar med dig Compassion det är guld värt att se sig själv i alla.

Kramar

Jag är gammal nog att ha övervunnit mina rädslor, men det tog ca 30 år av mitt liv - väl använda år får man säga när man tittar i backspegeln. Såg det som min livsuppgift, ingenting var viktigare.

ÅÅhh….vilka ord ….jag vet …,Klyschan :Tiden läker alla sår är så sann….

När rädslorna tonar bort …vilket jag ju Inte trodde dom skulle göra…då börja´r det stora arbtet med att hitta tillbaka till ..Vem är,vem var ,vem blir jag…..

I mitt fall var det en psykopat…en fullblodspsykopat…som jag idag kan tacka för att jag blivit den jag var ämnad att vara…Att ledsaga andra bort från ondskan…är det jag är allra bäst på !

Jag har inte en rädsla i kroppen  kvar , iallafall inte av den varan…det har ju kommit annat istället som har fyllt på , men det är nåt helt annat ! Hanterbart…

Kram på er!

Jag tycker du är sååå duktig!!!
Såå duktig!

Det värmer inom!!
Och jag tror du vet varför!!

Kram!

Kan bara instämma i hyllandet och lägger in denna länk

http://www.kjellhaglund.com/bryt_radslan.htm

Underbart att läsa om din väg till friheten. Så tydligt du visar att det går att övervinna sina rädslor. Tack för att du delar med dig.

#3 Tack för dina ord Gitte! Just det där med förväntningar är något jag inte är klar med än. Jag har förväntningar och där finns fortfarande min rädsla kvar att jag ska bli besviken. Försöker hela tiden att inte tänka så långt framåt, men det är en sida av mig jag vill fokusera på ännu mer. Jag vill vara helt trygg i vad som än händer, och det är ju där medvetenheten i här och nu kommer in. Att veta att vad som än händer så blir det till det bästa.

#6 Tack vännen! Du har mycket stor del i min resa. Kram

Tack alla underbara människor för era ord, ni ger mig styrka

Kram till er alla

#1. Du kommer klara det för du är i processen och du reflekterar. Jag började reflektera för sent och därför hann jag skapa det jag fruktade. Jag och min fd sambo har börjat mötas försiktigt igen, det var liksom inte kärleken som försvann (men fick sig en törn). Hur allt blir vet jag ju inte, men jag måste våga. Det är verkligen en utmaning för mig och jag måste fokusera stenhårt för att inte falla tillbaka till att allt ska hända nu, nu, nu, jag vet ju inte ens vad jag själv vill ska hända. Det är gamla mönster som ska brytas. Jag vilar i känslan av att allt händer som det ska och att jag inte tappar bort mig själv fler gånger. Jag har aldrig sett mig själv som viktigast, men jag vet idag att jag är det. Jag möter mina rädslor och vad som än händer så vet jag att jag klarar det.

Livet är en utmaning, hela tiden. Svåra stunder kommer komma. Det viktigaste för mig just nu är att inte se det som kan komma, utan att vara i nuet i närvaro. Det är ingen lätt uppgift, men jag ser på livet med nyfikenhet och glädje. Jag vill att livet ska vara bra att leva. Det är upp till mig om det blir så eller inte.

Kram

Helt annan sak på samma tema: På lördag ska jag utmana mig själv lite. Jag ska våga tävla i lindy hop för första gången. Jag har bara dansat i 2,5 månad och min danspartner lika länge. Vi kommer nog definitivt vara de som dansat kortast tid på tävlingen och det är attans läskigt att dansa, bara vi två, inför en massa domare och publik. Men jag ska vara med och jag tänker ha kul dessutom! Även om jag får nervositets-ont-i-magen bara jag tänker på det nu..

Klockren berättelse om hur man vänder blicken från symptom till orsak - och hur du lyckas ta steget från att vara offer till medskapare i livet :-)

Jag säger som de andra, du har kämpat på bra och kommer helt klart att lyckas nu när du vet hur du ska möta dina rädslor. För enbart genom att möta rädslan och omvandla den till kunskap om dig själv kommer att stärka dig och stärka dig hela tiden - vilket blir en uppåtgående spiral, där den ökande styrkan och medvetenheten gör det ännu lättare att arbeta på räslorna :-)

Så ser jag i varje fall på det!

Som en lärare en gång sa till oss elever: Om ni ska fortsätta göra som ni alltid har gjort, kan ni gå härifrån… för då har jag inget jag kan lära er!

Det var ord och inga visor - och det tog flera dagar för mig att lägga undan mitt vanliga sätt att agera…

Kram på dig och lycka till i ditt upptäckande!

I måndags tittade jag som vanligt på en av de här "stockholms-novellerna" på TV. Så underbara berättelser om olika livsöden!

Den här gången handlade den om just att hantera rädslor. En kvinna som var så rädd för att vara avvikande på sitt jobb, och som trasslade till det för sig enbart för att kunna "passa in". Kollegorna gjorde narr av henne för att hon var singel och medelålders, och på en firmafest så "hyrde hon in" en lämplig partner för att kunna visa upp för kollegorna. Bara det att denne partner blev igenkänd, och var en uteliggare som sålde "Situation Stockholm" vid Odenplan. En mycket sympatisk kille.

När allt uppdagades så bröt hon ihop på jobbet efter helgen, men som genom ett under fick hon syn på en artikel som denne uteliggare hade skrivit i Situation stockholm. Den handlade om att "bevara självrespekten". Detta fick henne att resa sig upp, påkalla uppmärksamheten från sina kollegor, och slutligen berätta varför hon hade handlat som hon gjort, vilket hon nu förklarade att hon aldrig mer skulle göra - att förneka sig själv alltså.. Hon avslutade sitt anförande med att: " Och om det inte passar, så ger jag fullständigt f-n i det, jag bryr mig inte!" Gissa om den tjejen växte några tum inför sina kollegor..? Till och med chefen kom och gav henne en dunk i ryggen; Bra, sa han.

Underbart! Blir alldeles tårögd..

Att hitta orsak och verkan i allt, tror jag är a och o i allt som rör känslan, för känslan styr mer än man tror!
Och att kunna möta rädslan, som ju är störst, och plocka ner den i små molekyler och avdramatisera den.. Oooooh!

Skriv en bok till mig!! =)
Eller.. Ska fortsätta läsa ÅS.. Kanske lättare. För oss alla.. ;)

Man ska vara sin egen bästa vän för att orka igenom livet. En man kan lita på, som verkligen gör som nu Du gjort: hjälper, stöttar, ger inte upp på en, söker och Finner och framförallt vill det bästa för bara en själv..

Tack för en underbar berättelse ur verkligheten! *kram*

#11. Coolt! Lycka till med utmaningen. Du är modig och vågar….

#12. Tack snälla för dina ord. Ja, det känns verkligen som jag kommer lyckas, och den känslan i sig är så häftig så jag vill bara jobba vidare. Jag känner oxå att allt håller på att landa i mig. Sen kommer det nya rädslor, men jag kommer aldrig vara lika rädd för att inte kunna hantera det. Precis, det handlar om att våga gå ut och göra saker man är rädd för. Hur ska man annars kunna bemästra och växa?

#14. Tack själv, för dina ord som ger mig värme och glädje. Du har helt rätt, så länge man ser sig själv som sin egen bästa vän är man aldrig ensam. Tror också att känslan styr, och känslan i sin tur styrs av tanken. Alltså handlar det om att tänka rätt och våga möta rädslan i handling. Hade jag haft större skriv kunnighet hade jag gärna skrivit en bok. Alltid varit en dröm. Kanske blir så när jag vågar;)

Kram till Er alla

Jag har i hela mitt liv varit rädd. När jag var riktigt liten var jag rädd för att gå i högt gräs. Jag skrek och tvärvägrade så far fick bära mig när vi var ute till skogs.

När jag var i tonåren var jag livrädd att umgås med killar. Jag led av att jag inte vågade öppna munnen. Detta satt i många år. När jag var liten så fick min mor någon slags infektion (vet ej vad) Då penslade läkarna min mun med lapis så att jag inte skulle bli smittad, och tänderna blev till svarta stumpar. Gud vad jag skämdes, höll alltid för munnen när jag skrattade.

Jag var också rädd för bränder när jag var liten. Jag var besatt av att titta efter bränder när vi var ute, eller även istan. Om jag kände minsta röklukt så var jag okontaktbar de närmaste timmarna. Jag var tvungen att ta reda på var det kom ifrån.

Och så har jag varit rätt för åska, spindlar och andra kryp.

När jag blev vuxen fick jag nya rädslor; att minsta den man älskade. Om man var solo så var man rädd att inte träffa någon. Så fort jag började känna trygghet i ett förhållande, ja då gjorde jag slut. Då var det inte spännande längre.

Alla rädslor jag nämnt här finns inte mer.

Men där har kommit en ny - det är ingen rädsla, det är mer en ihållande ångest som med stora klor tar och vrider runt i mellangärdet. Rädslan - eller vetskapen att jag inte kan betala mina räkningar, vetskapen om att en månad, kanske nästa, måste jag välja mellan mat eller någon räkning. Nästa månad igen väljer jag kanske mat i stället för två räkningar och så snart är karusellen igång med kronofogden. Om jag skulle tappa kontrollen över min situation för ett ögonblick - det som händer då - det är min rädsla - och den går det inte att göra något åt, detta är ingen inbillad känsla  - detta är min verklighet mina damer och herrar.

Alla här på PU får usäkta min inaktivetet och dryga svar, skolan kommer bokstavligen döda mig med stress snart… Återkommer när jag nått en lägre stressfaktor.

#10 Härligt att du trotsar rädslan och vågar börja om så smått med din kärlek. Kärleken är störst av allt! Med dina nya insikter och närvaron i nuet, nyfikenheten på livet…WOW, då är ju livet som det ska, ett härligt äventyr! Lycka till!

Och du: Som Tosan skriver, håll drömmen vid liv och skriv´en bok! - jag tycker du skriver utmärkt och förståerligt. Om inte annat så skulle det vara roligt att få följa din resa här på PU….

Kram från hon-som-inte-vågat-kliva-på-planet-men-som-håller-på-att-packa-väskan…