Även om man stänger av så kommer bägaren att rinna över.

 Jag tror att en del människor klarar inte smärtan, utan trycker undan den. Problemet blir ofta att det sätter sig som värk e. dyl i kroppen. Man kan t o m stänga av så pass att man förtränger själva händelsen! Visst är det en försvarsmekanism!

Jag kunde det förut, var som en off-knapp, så försvann känslorna. Men det gjorde mig mer kall på ett vis..Inte så att jag var elak mot människor, utan jag blev mer..likgiltig till slut.

Nu har jag mer problem med att göra det trots att jag försöker ibland..

Håller med föregående talare - alla - smärtan kommer tillbaka. Jag tycker mig se att när jag själv stänger av för att smärtan är för stor så sätter det sig snarare i det undermedvetna och pyr… i väntan på rätt tillfälle att dyka upp igen!

När jag däremot orkar ta itu med smärtan genom att möta den, observera den och försöka se om det finns något jag kan göra för att lösa problemet jag har inom mig (för det är ju det som skapar min smärta) så blir jag av med den mer för gott :-)

Jag tror det här med att stänga av är en automatiskt reaktion, för att hjärnan inte orkar ta in mer av det som skapar problemet…

Håller med er alla och jag tyckte detta var så bra och fint skrivet.

Jag vill gärna bearbeta och utvecklas, och det enda sättet för mig är att möta smärtan. "Smärtan är inte i vägen. Smärtan är vägen".

Jag har varit väldigt duktig på att stänga in alla känslor, det fick jag lära mig då jag var liten. Men tillslut fanns det ingen mer plats i mig att stänga in känslorna i och bubblan sprack… Alla känslor som jag hade instängda sedan måååånga år tillbaka, kom ut alla på en gång… Det höll på att gå riktigt illa på många sätt, men med hjälp av nära vänner så lyckades jag få ur mig många av dessa uppdämda känslor och idag så försöker jag att agera ut känslorna då de kommer för jag vill inte att bubblan ska spricka igen.

Man helt enkelt lyssnar inte på dom… Svårare än så är det inte;)

Tack för alla svar! Det var nog så som jag trodde att allt kommer tillbaka till en förr eller senare. Att undertryckta känslor inte kan för evigt läggas på hög för att sedan försvinna. Jag tror jag fortsätter leva ut mina fortsättingsvis…..

#5. Tack Gitte för din fina kommentar.

Jag tror inte att man ska stänga inne sina känslor. Som någon skrev här i tråden så kan de sätta sig som spänningar och till slut värk i kroppen.

Men får tilläta sig att bli arg, ledsen eller vad det nu är, man får tillåta sig själv att reagera. Men sen får man inte fastna i känslan utan måste gå vidare, kanske bearbeta orsaken till att man fick känslan.

Hoppas du förstod vad jag menade

Ibland måste man låta dom gå åt sidan, speciellt om det är en nödsituation eller andra kan bli skadade… Då man måste ha total kontroll…

Panik osakars av känslor…

#2 #9 Detta håller jag med om, möter vi inte smärtan så måste det ta vägen någonstans och då kan både värk, spänningar, ångest och sjukdomar uppstå. De som inte vågar möta känslan kan också hitta olika sorters surrogat för att döva känslan som då kan vara olika sorters missbruk:

Sex-Alkohol-Mat-Socker-Data-Sport-Dejting-Shopaholic-Rökning-Droger-Workaholic m.m.

Fly inte, ta itu med det…håll hårt i ratten. Nöden är en utmaning som gör oss starkare om vi behärskar rädslan.

Det som för oss är nöd, är ofta vardag för en annan människa.

Om det nu skulle uppstå en nödsituation t ex en brand, tror jag att jag skulle bli lugn och börja organisera det praktiska , söka lämplig utväg, inte bara springa och skrika, nej.

Däremot kan jag bli ledsen och nästan börja tjuta om någon är elak till mig. beror på var jag är och om jag är ensam.

Jag kan se att man har tre val här, antingen så lever man ut den och förhoppningsvis inte skadar andra… eller så väljer man att släppa den med en gång, vilket  faktiskt också går… eller så packar man in den i sin ryggsäck….

Privat stänger jag inte av mina känslor, men i mitt yrke måste jag ibland trycka på OFF-knappen. Jag arbetar med människor som har det svårt, och deras bitterhet/sorg/aggression tar de ofta ut på den person som är där för att hjälpa. I början var det svårt, men det är något man lär sig med tiden.

#14 - Att packa in den i ryggsäcken blir inte bra. Till slut blir ryggsäcken så tung att man trillar omkull och slår sig rejält. Jag tror att det är bäst om man kan ta emot känslan, leva iden och känna den för att sedan släppa den och gå vidare.

#15 - Jobbar man med människor och därmed ser och upplever olika svåra saker så måste man nog kunna lära sig att skaffa en OFF-knapp för att kunna fungera och bli bra i sitt arbete. Tänker på brandmän, ambulanspersonal, poliser………..ja det finns många som berörs av andra människors öden.

#16 ja det är ju det som menas med "ryggsäcken" du bär o bär o bär blir tyngre o tyngre…

Det jag ville bara påkpeka är att det går å släppa somligt med en gång… behövs inte ens genomlevas…

Nu har jag inte läst alla svar, så det kan bli nån repetition någonstans.

Innan jag vill prata om att stänga av, eller stänga inne så är min upplevelse att vi faktiskt väljer vilka känslor vi tar upp i vår kropp själv.

Allt detta grundar jag i att om vi låter våra tankar bli oss, så i samma ögonblick som vi låter en tanke bli vår sanning så tenderar vi att släppa ned den i kroppen.
I det ögonblicket som vi gör det så skapas våra känslor.

En för mig gammal myt är just den som säger att vi inte kan styra eller kontrollera våra känslor.
Det är min övertygelse att vi kan.

Det betyder inte för den skull att vi plötsligt ställs inför ett känslolöst, apatiskt tillstånd inför allt som sker,
och upplevs som känslokalla.

Kommer vi i kontakt med vårt verkliga jag, så finns kärleken där i stället. Den kan aldrrig upplevas som kall, eller frånvarande.

Är vi känslokalla så är min uppfattning att vi saknar kontakt med vårt verkliga jag, plus att vi är så intellektuellt identifierade att vi sakanr kontakt mellan våra tankar och vår kropp.

Vissa saker, om man blivit utsatt för det tillräckligt med gånger så.. kopplar man bort det? typ..

Som (kan bara relatera till mig själv nu) död.. Känner inget för det? Inte en känsla, då jag sett, varit med om, nästan blivit osv. osv.

Och det hände i unga är första gången då en favorit släkting dog, vaknade av det. 4år gammal.

2gången 17år stod brevid då min dåvarande flickvän blev ihjälkörd. 3-gången 12 gången försvann känslorna mer och mer

13:e var det nästa flickvän som blev mördad?? sjuktoch hennes väninna.. nu är det väl så där en 20-30 som har gått åt och  det bekommer mig inte? går på begravningar och ser folk som gråter och mår illa, kan förstå det men har ingen känsla för det själv? Så efter för många så försvinner vissa känslor.

#19 Ja, lite så är det… Jag själv är ju förbannat härdad genom år av mobbning och så dog min bror, men annars så tror jag att det är svårt att tvinga kroppen att förstå att den ska skaffa en sån förhårdnad…

#19 och #20. Jag tror nog mer det handlar om att kroppen stänger av (med risk för att sticka ut hakan). Kroppen tar emot så mycket den orkar för tillfället och sedan tror jag att det kommer tillbaka senare i livet. Om vi inte bearbetar tror jag någonstans att kroppen minns och att vid ett annat jobbigt tillfälle så kommer sorgen tillbaka med all sin kraft. Detta är givetvis bara spekulationer, men min tro. Det kan också som någon skrev här tidigare i tråden sätta sig som en fysisk smärta.

Jag har en vän som menar att han lever som om han befann sig bakom en plexiglasskiva när smärtan blir för jobbig. Han stänger inte medvetet av utan han hamnar bakom sig själv. Han ser vad som gör ont, men det är som om det finns blockeringar som inte kan släppa fram smärtorna. Han kan även kalla det vid en knapp i mellangärdet. Jag tror detta är helt ofrivilligt, men jag tror att om man vågar gå lite djupare in i sig själv kan man lösgöra de knutarna som ligger till grund för smärtan.

Ofta har jag velat ta bort smärtan fort helt enkelt för att det gör så förbannat ont. I dag vet jag att jag måste möta den för att kunna förlora den.

Nja.. Sticker ut hakan har jag väl en benägenhet att göra..

Allt som har hänt under mina dryga 40år med föräldrar som inte var som andras, folk som gått vidare och allt annat…

Gjorde väl att i yngre dar var jag helt odödlig.. men efter första barnet så insåg man att man helt plötsligt var det..

Men ändå så om orätt görs så drar jag mig inte för att sticka ut hakan, men jag har inte direkt någon empati.. Då jag med lätthet kan skada någon utan att ägna det en tanke..

 Är fullt medveten om att det blir lite contredictions in terms..

Men är halvtids psykopat och är pinsamtmedveten om det..

#22. Hur menar du då? Alltså du är medveten om det men bryr dig inte? För mig går inte det riktigt ihop. Du känns inte empatilös i mina ögon :). Men jag känner ju inte dig iofs.

Förklara gärna lite mer hur du känner och menar om du orkar och vill.

#21 Ja, det är det som är att stänga av… Man ser dom, men du känner dom inte.

#23 det är lite komplicerat..

Kan skicka dig ett mail.. som du kan lägga upp eller bara kolla..

Men det tar ett tag att plita ner.. för till råga på allt är man ju dyslektier också..

#25 Ta den tid du behöver. Jag läser gärna det du har att berätta. Tack!

Jag vill påstå att det finns två sidor av myntet.

1) Att stänga av i en akut situation. Vid fysisk smärta gör kroppen ofta det automatiskt, då vi själv inte är förmögna till att kontrollera den delen. Likaså kan många agera i vissa situationer som är enormt stressande, för att man antingen är tränad till det (t.ex. vissa yrken) eller för att man på annat sätt har en mental förberedelse och då kan hantera det.

2) Även om man kan hantera vissa saker, hur tunga de än är, i en akut situation (dvs "stänga av") så är jag helt övertygad om att man måste ta hand om sitt inre också. Genom att bearbeta saker och ting man upplever, oavsett om det är något som är jobbrelaterat eller privat.

Själv pratar jag regelbundet med professionellt folk eller annat folk jag litar mycket på om jobbiga händelser. Precis som att jag ett par gånger i månaden unnar mig massage, för fysikens skull.

#24 eller inte ge det energi…

ALLMÄNT:

det som är så svårt är ju att olika käsnlor händelser måste behandlas /kan behandlas olika. Man har tre val anser jag (fortfarande)

Släppa med en gång, inte ge det energi

Bearbeta, leva ut mm

Lägga i ryggan, bli tyngre o tyngre ( få ta upp det en annan gång ev i detta eller senare liv)

Skrev ett inlägg här förut men det gick inte att skicka, gör ett nytt försök..grrr.:) Kanske var meningen att jag inte skulle publicera det men jag tar risken att skicka ett nytt ändå..:)

Jag tror det är en process, mognadsprocess. Jag har aldrig kunnat stänga inne mina känslor, har alltid varit utagerande. Men detta utagerande har blivit på fel sätt och har fått ersätta det jag inte kunnat "klä i ord" (förstått varför) Dessa ageranden har visat sig som ilska, sorgsenhet, ledsamhet kontrollbehov,depressioner och värk i kroppen bla. På ett sätt har detta utagerande ändå räddat mig tror jag, utan det så hade jag nog gått under. Nånstans måste det ju ta vägen.. Mitt skrivande har också hjälpt mycket, bara att skriva ner exakt hur jag känner just då.

Jag tror att den dagen jag var/är mogen och har verktygen i min hand, som jag först då är kapabel att hantera det, inte förrens då.. Denna processen kan vara olika lång beroende på.. Först att bli medveten om..(naturligtvis:) få insikt..bearbeta.. och därefter släppa taget om det i den takt jag är mogen för det. Det är en smärtsam process men så utvecklande i slutändan. Och befriande! Jag har först nu insett att detta med att få en insikt inte räcker hela vägen.. jag måste även bli insikten. Inte bara tänka insikten utan även känna den med hela mig. Hoppas någon förstår mitt svammel här:)

Jag fastnade också för dessa ord som någon medlem här skrev så sant. "Smärtan är inte i vägen, den är vägen".. Så tack för dom orden:)

Kram till er alla

#29. Jag förstår precis det du skriver om att "känna" insikten. Den måste någonstans grundas i en. Det räcker inte bara med att veta. Inom psykosyntesen pratar man om att man i det fallet är inkompetent medveten. Man vet vad som är "fel" eller "rätt" men man kan än inte göra något åt det för man har inte kompetensen ÄN. Idealet är medvetet kompetent och det är dit vi jobbar eller hur .

Det var lilla jag som skrev smärtan är inte i vägen, smärtan är vägen och det är något jag ofta tänker på när jag hamnar i situationer som inte känns ok. Det hjälper mig iaf.

Fredagskram

#29 Jag tror att den dagen jag var/är mogen och har verktygen i min hand, som jag först då är kapabel att hantera det, inte förrens då.. Denna processen kan vara olika lång beroende på.. Först att bli medveten om..(naturligtvis:) få insikt..bearbeta.. och därefter släppa taget om det i den takt jag är mogen för det. Det är en smärtsam process men så utvecklande i slutändan. Och befriande! Jag har först nu insett att detta med att få en insikt inte räcker hela vägen.. jag måste även bli insikten. Inte bara tänka insikten utan även känna den med hela mig.

Detta stycke och särskilt den feta texten är något som vi kan känna när vi förstår att det handlar enbart om oss själva och ingen annan. Att ta personligt ansvar och välja våra tankar, känslor och hur vi agerar blir en enorm kraft, kärlek och handling i vårt liv. Tack för de orden Faith.

#30 Ja precis, insikten som kommer till mig kan jag likna med att jag sår ett frö, början på processen, (som kanske just då kan liknas vid att jag är omedvetet medveten..krånglar jag till det nu *L*) Därefter gror detta frö inom mig och växer, och slutligen kan jag skörda det jag sått, först då har jag blivit insikten och kan agera utifrån det. Såå.. lätt som en plätt :) Näe bara skojar, det ska "gudarna" veta att det inte är alla gånger när man är mitt i det, men sen.. Tänker då på dina ord Gitte.."Är det rätt så är det lätt" Också några ord som satt sig, så tackar :)

Och dina ord om smärtans väg Compassion, tänker jag ofta på i diverse situationer nu, hjälper mig också..

#31 Tack Gitte:) Ja jag har ju nyligen fått (och blivit) denna insikten genom en jobbig händelse med en nära anhörig till mig, och därigenom har jag sett situationen jag är/varit i länge nu på ett helt annat sätt. Så genom denna nyfunna insikt så har jag ändrat på både attityd och beteende mot denna person, häpen blev jag när jag såg att det inträdde en stor förändring mellan oss, en positiv sådan pga mitt ändrade betende och attityd:) Och då ska vi inte snacka om den andras förvåning, "vad har hänt med henne nu då" såg det ut som h*n tänkte haha..

Efter detta så tänkte jag på dina ord igen Gitte, "är det rätt så är det lätt" och det känns med hela kroppen *ler stort*

Gitte du kanske kan skriva en ny tråd om attityder och beteende och vad det kan få för konsekvenser..? ;)

Kramar

#32  Ja jag har ju nyligen fått (och blivit) denna insikten genom en jobbig händelse med en nära anhörig till mig, och därigenom har jag sett situationen jag är/varit i länge nu på ett helt annat sätt. Så genom denna nyfunna insikt så har jag ändrat på både attityd och beteende mot denna person, häpen blev jag när jag såg att det inträdde en stor förändring mellan oss, en positiv sådan pga mitt ändrade betende och attityd:) Och då ska vi inte snacka om den andras förvåning, "vad har hänt med henne nu då" såg det ut som h*n tänkte haha..

Detta är en stor insikt du fått och jag är glad för att du upptäckte detta och det är ju kärlek till dig själv. Häftigt.

Gitte du kanske kan skriva en ny tråd om attityder och beteende och vad det kan få för konsekvenser..? ;)

Haha, detta har du precis själv upptäckt så det överlämnar jag till dig så kanske andra kan se sig i dig.

På tal om att stänga av smärta,så kanske det känns som bästa lösningen för att själv överleva ibland….det blir väl nån försvarsmekanism….

Jag har själv på ca tre år mist största delen av min familj,först dog brorsan han hade ett förstorat hjärta visade det sig,ett halvår efter det omkom min syster med man och son i tsunamin,ett halvår senare dog pappa han hade gett upp när min syster dog och ytterligare en tid senare så dog även min mor….Jag kan erkänna att för att själv kunna överleva eller existera så har jag varit så gott som avstängd de sista åren..känns som jag får ta en del sorg i taget jag tror det kan bli för mycket ibland…Vad tror ni???Kram

#34
Nu kan jag inte föreställa mig den upplevelsen!
Jag känner också att om jag skulle ge mina egna svar på en sån upplevelse så blir det nog närmast mer smärtsamt.

Jag kan känna en enorm medkänsla!

Har du fått någon hjälp att hantera det du upplevt?

Undrar inte om man kan skapa så pass starka känslor själv så man inte behöver stänga av sina egna när någonting händer, så ens egna slår ut dom andra?

#34 Oj oj oj, vad jag känner med dig och precis som awareness skriver vet jag ej känslan men jag känner med dig och det måste ha varit riktigt jobbigt.

Jag läste dina minnesanteckningar och de berörde mig.

Förstår att man tränger undan sina känslor i detta fall och sorg är en lång process, det har vi fler här som gått igenom som jag tror du redan har varit i kontakt med. ;-)

Kramen på dig..

#35 Jag har upplevt att i verkliga krissitutioner försvinner folk av nån konstig anledning….Kanske är så att det är för jobbigt att finnas till hands,jag kan förstå att omgivningen känner sig maktlös men att bara vara kan väl aldrig vara för svårt.Själv brukar jag försöka hjälpa till när nån behöver….Hjälpen jag fick under tsunamin var utav en diakon här hemma han är guld värd och stöttade mig som medmänniska.Kuratorn vid vårdcentralen orkade inte ens försöka,sa att hon aldrig varit med om nåt sånt innan….:/Henne gick jag inte tillbaka till….Vi anhöriga som finns kvar har stöttat varann så gott vi kunnat….På jobbet skulle allt bara tystas ner,ingenting får tydligen störa vardagen…:(Så kan verkligheten se ut tyvärr….

#34 och #38

Känner verkligen med dig, även om jag inte ens kan föreställa mig den upplevelsen. En stor varm kram till dig!

Jag tror att många inte vet hur de ska bete sig helt enkelt vid såna här situationer.
Vissa som har sorg vill vara ifred, vill inte att man tar kontakt och pratar om det, inget som kan påminna personen om sorgen (min mamma var sån nämligen, ville inte bli påmind och tyckte det var enbart jobbigt när folk visade sitt deltagande).

Sen finns det andra som vill att man tar kontakt och finns där. Och det kan ju vara svårt för utomstående att veta vad den som sörjer vill.
Man är rädd för att "göra fel" helt enkelt. Så då gör många inget alls, eller drar sig undan helt.

Vi är i vår kultur inte heller särskilt vana alls vid döden. Att  prata om den som en naturlig del av livet (på vilket sätt den än kommer) tar emot för många, kanske för att det påminner om den egna kroppens kommande död.
Vi vänder oss från allt som har med död och sorg att göra, för vi vet inte hur vi ska hantera det. Så vi blundar för en oundviklig del av det fysiska livet.

Så att återgå till vardagen innebär att där får inte döden finnas. Jag kan inte låta bli att göra en jämförelse med ursprungsbefolkningar, där döden och livet går hand i hand.
Där är döden en del av vardagen, men den moderna (västerländska) människan har avskärmat sig från det som är naturligt, inklusive döden.
Därav mångas konstiga sätt att möta den och hantera den och andras sorg.

Tack Tunrida för ditt ärliga svar,precis så känner jag att det är…kram på dig .)

Måste ha kommit till i fel land då??

För mig är Döden minst om inte mer naturligt än födslar.. Hur sjukt det än låter?

Döden är naturlig även för mig,inget konstigt alls…men i vår inskränkta lilla trygga värld vill vi helst blunda för den…tyvärr..så är mina erfarenheter i alla fall :(

Visst är det väl så.. Dom flesta vill väl inte känna sin egen dödlighet, men har man väl nästan varit där så inser man helt plötsligt att det inte är så farligt och det är definitivt inget hemskt..

Enda som gjorde mig dödlig var då jag fick barn och insåg att det finns någon som för mitt blod vidare..

Innan dess var jag helt odödlig i min värld.. Men efter Hannas födelse, insåg jag att jag inte för hennes skull fortsätta leva så som jag gjorde innan?..

Så mycket sorg ni fått utstå maria777 och Freke! Det är verkligen som Tunrida säger. I vår kultur stöter vi bort döden och lådsas som den inte finns. Vi ska alla vara för evigt unga, friska och odödliga. Då blir den som drabbats av dödsfall en smärtsam påminnelse om att vi har glömt något viktigt.

Nu i dagarna har jag läst "När livet stannar" En berättelse av en kvinna som förlorar sin man och två av sina barn i tsunamin. Den kan jag rekomendera. Hon berättar naket om hur hon tappar fotfästet och sedan tar sig tillbaka till livet, men med helt andra mål än hon hade tidigare. Ett medvetet liv.

#44 en av mina gamla bekanter råkade ut för det samma fast det var hans fru och barn..

Pigge omfokuserade och blev ännu mer målmedveten än innan tsunamin.. Han släppte ut sin ångest och känslor i dagstidningarna direkt efter tsunamin.

Olyckor har en benägenhet att omforma och få oss att börja leva på annat sätt.. Och ta vara på tillsynes obetydliga saker.

men för att få ut mest av livet, lev som om varje dag vore den sista.

#45 Lev som varje dag vore den sista. Men vi fattar det inte förrän vi har upplevt sorg, tagedier, närheten till döden, sjukdom eller svårt livstrauma. På något sätt verkar det som vi måste plågas för att kunna känna äkta glädje. Själv är jag idag tacksam för att jag blev dödssjuk. Det fick mig att vakna och på så sätt få ett rikare och meningsfullare liv.

#46 Ja så är det väl…

Fråga dom som är riktigt troende? Det står väl i bibeln, nåt påhitt om liknande..

Typ: mänskligheten ska sättas på prov för att visa sin sanna tro. som om det skulle hjälpa? Det är väl därför världen ser ut som den gör??

Har inte mycket till övers för religioner som aktivt tagit del i krigsföring och dräpt folk för SIN Sak.. men prövas gör dom… alla andra också.. med eller utan tro..

#47 Som jag ser det är det ett misstag att tillhöra en religion. Precis som du säger. Är jag FÖR den ena, så är jag MOT den andra. Så blir det krig om vem som har rätt. I mystiken bakom alla religioner finns samma budskap. Sen har dessa budskap blivit tolkade på lite märkliga sätt.

på tal om tsunamin och vissa sk sekter,finns visst en i USA som tyckte att tsunamin kunde liknas vid syndafloden och det var rätt åt oss svenskar som blev så hårt drabbade,vi är tydligen ett så syndigt folk i deras ögon så det var rätt åt oss….Måste då fråga vad har alla oskyldiga barn gjort för att dö en för tidig död??

Hmm säkert haft dåliga föräldrar, som ska provas…

suck ,kanske det kanske…..

För att återgå lite.. ;)

Stänger av när jag tycker det är jobbigt att stå mitt i "skiten". Gör/fungerar ff precis som man ska men "tänker" ingenting.

Alla tankar har däremot en tendens att komma senare när allt lugnat ner sig.. Typ Posttraumatisk stress..
Efter en riktigt jobbig pärs kan jag vara däckad i flera dagar, men när jag däckar.. Det kan variera.

Ett ex.
Min mor dog -92. (massiv hjärnblödning hemma) Det gick så snabbt. Ingen förstod och bara stod helt handlingsförlamade.. Jag fick sköta papper redan från sjukhuset. Eftersom jag nu hamnade i denna sits fick man ju inte visa känslor (och eftersom man är finne så är det ännu värre) ..
Ringde runt till släkt och vänner, fixade med Fonus, skrev dödsannons i tidningen, betalade … Ja Ni vet..
Jag var Den Starka!
Hur som helst.. Begravningen blev jättefin.
Ett helt ÅR gick. Jag log fortfarande, var en stark flicka.
Tills jag fick för mig att ringa mor min för att fråga en sak..

DÅ..
2 veckor. Totalt i upplösningstillstånd. Gick ner 10 kilo..
Men.. Då var det ju ingen som förstod, så jag fick sörja min mor alldeles själv.
Det är vådan av att stänga av..

#52 Jag vet precis hur du har det,har gått igenom exakt samma sak med både min mor och far…..(och jag är också finne :))Ibland så måste man nog stänga av för att överleva…Men mina reaktioner på allt som hänt runt omkring mig börjar komma allt mer och mer,känns många gånger som ett känslomässigt kaos i mig som jag har svårt att kontrollera i vissa stunder..

Javisst är det ett problem när man stängt av under så lång tid ,ingen förstår ju vad som händer när väl reaktionerna sedan kommer..

#40
Kram tillbaka! :-)

#53

Mig hjälpte det att skriva!
Det blev allt som allt 20 dagböcker, fulla med bitterhet och sorg..
När sen tiden är inne, gör man sig av med dem. Ett sätt att få ta avsked på mitt eget sätt.

Men läste igenom dem i många år.. sen brände jag dem.
Mor min blev ju kremerad så jag tyckte det passade så.