Du har väl för höga krav, och jag tror att du kanske är rädd för att göra fel beslut..

Ja, Ijin har en poäng där. Ofta känner vi så när vi tror att det finns ett "rätt" beslut och ett "fel" beslut. Vi fylls då av krav på att fatta det "rätta" beslutet. Det kan ju leda till ångest om nåt.

Men det finns inte rätt och fel beslut. Det finns bara beslut. Vad de leder till kan vi aldrig på förhand veta. Det är det som är en del av livets resa. Och en del av spänningen. Livet är oförutsägbart, levande, inte statiskt.

Utifrån vilket tillstånd fattade du beslutet om distansstudier? Alltså; var det utifrån rädsla, eller nyfikenhet, var det något förhastat beslut, eller var det taget i lugn och ro där du kände efter inåt först?
Vad var känslan inom dig när du kom på att du skulle söka till distansstudierna?

#0 Hej Frida och välkommen hit. Du har definitivt hamnat på rätt sajt ;-) Här finns många kloka medlemmar och vi alla hjälper varandra till ett välbefinnande på bästa sätt.

#2 Nej, livet är förjävligt förutsägbart… Man föds, lever sen dör:P?

Nåja. Hoppas du får svar från kloka medlemar så som Tunrida;)

#4 Du är också klok. Glöm ej det.

#5 om jag går runt och tror att jag är klok blir jag automatiskt inte det?

Hej Frida, jag är också ny här. För 20 år sedan flyttade jag också långt, mycket långt för kärlekens skull till ett land med en delvis annan kultur. Det gjorde att mattan liksom rycktes bort under fötterna, och varje litet beslut jag var tvungen att ta sedan i flera år (om jobb och planer i allmänhet) var ångestfyllda därför att jag hade förlorat fotfästet. Ingen förstod hur jag kände, och min sambo och hennes familj ställde krav på att jag skulle anpassa mig så snabbt som möjligt: det kändes som det var nåt "fel" på mitt gamla uppträdande och sätt att tänka. OK att jag var ganska omogen då, men hade faktiskt ett hyfsat jobb i Sverige och diskade, tvättade och bäddade sängen själv.

Vet inte om det du känner är nåt liknande, men om man landar i en annan miljö än den man växte upp i, och kanske inte har så många vänner utöver den man lever med…då är det nog lätt att tappa bort sig. Vem är jag, och vad vill jag egentligen? Är mitt uppförande mitt eget, eller det som andra förväntar sig eller kräver av mig? Är mina känslor autentiskt mina eller har min omgivning "omprogrammerat" mig? Kanske har deras krav genomsyrat en tills man censurerar sina egna tankar och alla ens beslut måste passera deras filter. Kan jag ens lyssna på den musik jag egentligen gillar hemma, på den volymen jag vill? Man behöver inte vara nere i en österrikisk källare för att känna sig instängd…

Jag har ofta tänkt på att bryta upp och återvända till Sverige, men det får i så fall bli om några år när min dotter är lite äldre. Mer än att återvända geografiskt handlar det om att återvända till mig själv…och dom säger att man ska glömma egot! Hur gör folk utan ego när de säger ifrån?

#2 beslutet om distansstudier fattade jag nästan direkt när jag flyttade hit, fast pga problem med adressändringen och så blev den inte av förens nu. Men saken är väl den att jag ville plugga på distans för att slippe träffa så mycket folk i den här staden. Känns inte som om jag vill få några vänner va studier och så.. svårt att förklara..

#7 Jo nu efter att ha läst det du skrev så håller jag med, min sambo pressar mig ju lite om att jag ska passa in och göra saker i hans takt. Men hur kan man ta itu med sånna problem utan att göra slut på förhållandet? Låter svårt i mina öron. :(

#7 Välkommen hit och tack för att du delar med dig av din livs situation. Känner igen mig med att flytta utomlands för kärleken. Var totalt omedveten och efter jag fått barn började allt om jag hade haft en trygg uppväxt och då började allt det undertryckta komma upp till ytan.

Om egot kan ni läsa lite överallt här på sajten.

Behöver sova nu.