Kram på dig Rita.S. Perioder av ensamhetskänslor kommer då och då i livet.

Jag har flyttat mycket och därmed ofta varit i en situation där jag fått söka mig ut på nytt. Oftast har det gått lättast genom att engagera sig i sina intressen, i mitt fall mitt andliga sökande och en del hälsointressen. Men det är inte alltid lätt att hitta hem i det.

Då är det viktigt att ha en plan. Ta kontakt med dina gamla vänner, dejta dom per telefon t ex. Bestäm att ringa regelbundet. Jag smsar mina vänner regelbundet för att hålla kontakten. Och lunchar med mina nya andliga vänner lokalt.

Sen finns det sk andlig ensamhet, om det finns en artikel inne på AU.

Detta var lite infall från mig! Kram på dig! Maud

Jag har kontakt med alla mina vänner varje dag faktisk, både via telefon, sms, internet. Men det fyller inte det kalda hålet i mitt innre….

Kanske är det så att inget eller ingen utanför dig kommer kunna fylla det hål som du känner finns? Du kanske söker på fel ställe? Vad tror du själv?

Tyvärr är jag väldigt dålig på att fylla hål…:/ Annars skulle jag hjälpa dig

Jag har sökt i mig själv efter svaren, Tunrida, och jag hittar inget som fyller upp. Jag tror det jag fattar blev frånrövad mig under mobbingen, inte självrespekten för numera vet jag mitt eget värde vilket är det som gjorde att jag efter 3 år utan partner hittade fram till min underbara mann, inte är det självtilliten för trots att jag inte är frk univers eller frk norge eller nåt vet jag att jag på mitt vis är vacker, jag på mitt vis kan tillföra världen och mina vänner nånting i deras liv, jag har ett värde och vet det, jag vet det inte är moralen jag fattar, eller ära, jag har helt änkelt ingen aning vart det hålet kommer från. Dock har jag en mistanke i att jag känner mig inte som andra, jag¨känner mig som en alien här, och känner det bara allt mer svårt att förhålla mig till hykleri, dubbeltmoral, lögn o skitsnack från många av dom som är runt mig.. Jag umger mig med folk som inte besudlar mig med sådan, men ändå.. Jag vill leva som en eremit för att släppa skiten från många, men samtidig vet jag att jag skulle inte trivast alls utan NÅN nära, om jag va ensam nu skulle jag nu känna mig hundra gonger mer ensam..

kanske jag helt änkelt har tröttnat på hykleri, lögn, skitsnack och dubbeltmoral? Kanske jag känner mig ensam om att forsöka hålla mig borta från det? Jag vet inte..

Jag skal inte säga "jag orkar inte mer" för jag vet så gott att jag är en fighter, jag kämpar alltid, jag ger inte upp, och ajg skall inte säga jag bara vill bort från allt, det är inte sant. Jag skal inte hävda jag inte är som alla andra, det är heller inte sant, där finns många som liknar mig. Vi är ju trots alt människor, och vi är alla unika, men fortfarande hittar vi många runt oss med fler likhetsdrag med oss..
"det är ingen somf örstår mig" skulle även det va fel, vi är många som känner såhär som detta en eller fler gonger i livet..

Det kanske har en sammanhang med att jag känner mig isolerad från andra i att jag tar avstånd från mycket från andra runt mig här, och att man inte ser skogen för bara träd så man missar dom som ÄR lika som en själv.. sen att jag har en riktig skit-period med min fibro hjälper inte alls på mitt humör, men inte kan jag skulda detta på min fibro heller…

SUCK, Rita!

Jag känner igen mig i detta att känna sig som en alien här på jorden. Utanförskapet har i mitt fall varit på gott och ont. Jag är inte en dussinmänniska och kommer inte att dö som en kopia. Villa, volvo och vovve är inte min grej.

Det jag gjorde för att fylla mitt tomma hål inuti var att affirmera själv-kärlek. Osvenskt så inni norden, men i alla fall. Jag sa till mig själv "Jag älskar och accepterar den jag är idag." Många många gånger.

Har du läst boken "Du kan hela ditt liv" av Louise Hay? Den ger många bra tips om hur vi fyller oss med kärlek till oss själva.

You Can Do It! Maud

Jag känner också igen mig i detta med att känna sig som en alien, att vara utanför, annorlunda. Jag tror många upplever detta.

Jag önskar jag kunde ge dig några svar, men det är bara du som vet vad du söker efter. Jag tolkar det så eftersom du upplever tomhet och att något borde fylla det tomrummet. Det kanske inte är något som ska till? Det kanske är en missuppfattning?

Jag kan relatera till min tidigare livshistoria, då jag kände mig ensam och utanför, längtade efter att träffa någon som kunde ge mig kärlek för jag trodde det var det som fattades. Som kunde fylla tomrummet jag upplevde.
Jag kunde inte se, då, att ingen kan ge mig något. Det finns inget jag behövde hitta eller lägga till, utan jag behövde se att allt redan fanns i mig. I den jag verkligen är.

Att må dåligt är inget fel alls. Men vi tror ju ofta det. Vi vill inte må dåligt, så vi gör vad vi kan för att råda bot på det, för vi vill må bra. Eller hur?

Men att acceptera att det är så här det är, just nu, kan innebära en öppning till något större.

Det finns egentligen inget fel i dig som du måste rätta till. Du är precis som du är och ska vara.

Kram!

Kram från mig Rita, du har fått många kloka svar och jag känner med dig.

När vi vill att det skall vara på ett annat sätt än det är så lider vi alltid och känner rastlöshet.

Har du förlåtit med hjärtat allt som hänt dig i det förflutna?

ja det har jag.. jag vet dom inte "visste bedre", och jag vet dom förmodligen mådde så jäkla skit att dom i sin egoism ville ha nån annan att må sämre så dom iaf kunne säga dom hadde det bättre enn den. Vilket då blev mig och några handfullar andre. Jag var nog knappast ensam om att bli mobbad där jag bodde. SÅ äcklig kan ingen människa va att där inte finns NÅN annan på platsen som mobbast. Man är ju inte utanför husets 4 väggar HELA tiden, så nån reserv finns alltid *galgenhumor*
Jag kanske även va reserven ?

Jag hyser inget agg mot dom som gjorde detta, jag bara är lädsen dom kände behovet av att bete sig så.. som mitt ex som är psykopat.. jag hyser inget agg mot honom numera… det är inte ondska, det är en sjukdom, en skada, en kemisk obalans.. Inte att det gör det okej det han gjorde, men det är en förklaring, en som lät mig förlåta.

Men att jag förlåter tar inte bort all sorg över min förtid. Min förlåtelse gör inte om alt som hände.. Och händelserna bär jag med mig för evig tid. Det är vad jag gör med det jag har lärt av min förtid som betyder nånting för mig nu. Och jag har mottoet "det som inte dödar mig stärker mig i stället". Och jag växer och frödas på min förtid, det är den som gör mig till den jag är, och det är det som har format min personlighet, den visdom många säger jag har, den innsikt jag vet jag har. Det är nåt att va stolt över, allt jag har sett, alt jag vet, jag vet livet inte bara är en dans på rosor, och jag vet hur man känper sig upp ur träsket. Inte alla gjör det, vissa stannar kvar, vissa hamnar aldrig där, och vissa går helt under. Och det är inte nåt fel på dessa personer vid att det blev så heller. Dom har andra saker att va stolta över i sitt liv, likaså som ni andra har andra saker ni är stolt över. Jag välger då va stolt över det jag har uppnått trots det som hänt. Jag har ju trots alt en harmoni i mitt liv, även trots denna känsla av att va en alien. Jag har en underbar mann, et underbart liv, ekonomien är bra, vi äger våran egen bil, vårat eget hem, vi har båda jobb med bra innkomst i förhållande till våra utgifter, och vi lever i et land med nog med mat, vatten, mediciner, ingen krig, inga pest, you know, all the ususal stuff. jag är tacksam för det liv jag haft, för det är et rikt liv även om det kanske inte var rikt på enbart positiva saker.

Allt kan vändas till nåntint positivt eller nånting användbart, det är jag övetygat om, även den känslan jag har nu. fast just nu ser det ju riktig svårt ut att få nåt användbart ut av detta. Men det borde gå. Det har ju alltid gått för… :)

Rita!

Om jag fick råda! ( Och det känner jag att jag verkligen skulle vilja göra nu!)
Jag har läst igenom dina inlägg här och ser en hel mängd situationer som är från varandra helt separerade.

För att ge dig den minsta chans att komma förbi, komma vidare så skulle mitt varmaste råd vara att stanna upp för en stund.

Sätt dig ner och bena ut alla dom situationer som du vävt samman till ditt "livs problem"
Summan av alla dom saker du berättar här har summerats till rubriken i inlägget.

För att dela med mig av mitt sätt att ta tag i situationer är att jag för det första beslutar mig för att klippa av allt trasssligt som ligger bakom mig.
Det är händelser som du inte kan göra om, göra annorlunda eller förändra.

När du har gjort det så behöver du seprarera varje respektive situation från varandra.
Därefter lyfter du upp en efter en.
Jobba med dig själv och frågeställningen.

Vill jag bära på det här?
Kan jag göra något åt det?
Vill jag göra något åt det?
Kan jag göra annorlunda från och med nu?

En efter en!!

För mig är det ett oerhört starkt och kraftfullt sätt att medvetet använda sig av sitt intellekt.

Jag vet inte om det blev tydligt nog i min förklaring.

Det är ingen "patent" lösning,
det är en metod som fungerat för mig under det senaste året när jag "sorterat bort" situationer från mitt förflutna.

Lycka till..

#9 Jag har läst dina inlägg och det har nog inte varit lätt för dig men som du själv säger att du blivit starkare.

Jag kommer ihåg den målplanen du skrev om de fyra hjulen då allt positivt hände. Din nya man, nytt hus och annat fint som kom till dig.

Det var tankens kraft och att värdera sig själv för du fick ju allt du ville. Eller hur?? Har du provat mindfulness??

Kram

#11 Mindfulness? Okänt med det begreppet?

Jag känner verkligen med dig Rita och känner igen mig i mycket av det du beskriver. Men det GÅR att fylla hålet (tror jag alltså). Att förstå och inse hur saker hänger ihop är inte detsamma som att grunda dem i kroppen. Det måste sätta sig i magen, i känslorna också. Så länge det inte gjort det så finns hålet kvar… Men det är förstås min syn och min tro.

*kramar om*

#12 http://personligutveckling.ifokus.se/Articles/Read.aspx?ArticleId=4ab12688-2814-4bdc-a2d6-ec0ada6e77f5

Mindfulness=Medveten närvaro i nuet. Det är att vara närvarande i allt vi gör i stunden. 100% fokus utan att tänka på allt annat samtidigt.

Vad är det du längtar efter Rita i ditt hjärta?

Vad är det dina känslor säger om du kopplar bort din tankeversamhet?

Återkommer senare och vi finns här för dig.

Jag har forsökt leva i nuet och inte tänka på nåt. Det ledde till total kaos och en panikångest jag aldrig har känt liknande till nånsinne, så jag kan inte leva på det viset. Så vad mina känslor säger när jag koplar bort tankevärksamheten är ett av två: Panik.. eller is. att jag förlorar alla mina kännslor.

Jag känner dock ingen skillnad om jag enbart fokuserar på det som händer här och nu. Det har jag forsökt, det gjör inget sämre, men ej heller bättre.

Vad jag längtar efter? Just nu: utplåning av människorasen, men det är för att jag har sett några youtubesnuttar om djurmisshandel igjen >.< Jag tror jag skal vänta med att fundera på just det tills jag slutat känna för att döda djurmishandlare…*flinar snedt*

#15

Kan du se att dina tankar och känslor hindrar dig från att vara på den enda plats du kan vara; nu?
Det finns ju bara nu, alla tankar som kommer upp (om det förflutna eller framtiden) kommer upp nu. Alltid.

Men vi kan inte alltid se verkligheten som den faktiskt är, för sikten är skymd av tankar och känslor som vi fokuserar all vår uppmärksamhet på. Därför ser vi inte den större bilden.

Du vill inte riktigt möta den där ångesten och kaoset, så då är det tryggare att klamra sig fast vid tankarna och känslorna.
De sakerna är något du kan hålla fast i, även om de är jobbiga.

För ofta upplever vi det som lättare och tryggare att hålla fast i det man känner till, än att titta in i det okända.

Vilket du än gör, håller fast eller accepterar och öppnar upp dig, så är det okej. Inget är rätt eller fel.
Du måste själv göra jobbet så att säga, men bara när du är redo för det. Det vet bara du själv.

Allt gott till dig!

#15 Jag har forsökt leva i nuet och inte tänka på nåt. Det ledde till total kaos och en panikångest jag aldrig har känt liknande till nånsinne, så jag kan inte leva på det viset. Så vad mina känslor säger när jag koplar bort tankevärksamheten är ett av två: Panik.. eller is. att jag förlorar alla mina kännslor.

Vad händer med dig när du känner panikångest och kaos? Vad tror du själv det handlar om?

Tunrida skriver mycket bra inlägg och ta till dig det du kan.

Om vi människor ej lyssnar inåt på vad våra känslor säger och lyssnar på signalerna så kommer kroppen att visa detta förr eller senare. En långvarig hjärnstress orsakar alla sorters sjukdomar.

#17 jag har många många år av mitt liv varit offer för yttre omständigheter jag inte är i kontroll över, skilsmässan til min mamma, många flytt o så vidare och så vidare. Jag känner det nödvändig att planera några steg fram i tid iaf på dom stora viktiga saker, för att inte känna en rotlöshet och en känsla av att va fångat i en båt utan roder, utan åror, som driver med vinden. Det ända jag har kontroll på i livet är mig själv, jag kan inte kontrollera alla andra i min omvärld, som jag forsökte när jag va liten, och jag kan inte kontrollera allt annat runt mig som jag provade förens jag blev med min första sambo. När jag väl äntligen innsåg det flydde jag från min psykopatiska sambo, rev mig loss, räddade mitt liv själv. Jag kunne inte sitta och vänta på at nån annan skulle gjöra detta. Efter detta har jag hittat en balans mellan att inte planera varje steg och planera det som är nödvändig. Att avika från ALLT planerande är bara en källa till djupt stress och ångest, en känsla av att igjen va under total kontroll av allt annat, alla andra och inte ha nåt sägande i eget liv själv. ett tag forsökte jag ju som jag skrev att kontrollera ALLT. Det går inte. Jag kan inte planera allt. Då blir hela livet ett planerande av vilka kläder, och undantag från planen man måste planera alternativa planer för. Man måste leva med, inte bara existera. Så några planer får stanna kvar. Dom stora. Att jobba mot att va skuldfri, att jobba mot et bra boende, att jobba mot et bra liv för framtidiga barn o dyl, sen får man heller blåsa lite med vinden om man åker till affären i dag eller i mårn, vad man skall ha till middag osv osv.. förstår du vad jag forsöker förklara, Gitte? :)

Jag förstår vad du säger och vad du gått igenom och du har verkligen tagit tag i dig själv. Du har ju ändå blivit medveten om din känslomässiga ensamhet och det är ett tecken på att processen redan är igång. Jätte bra.

När vi börjar känna saker är det undermedvetna som vill komma upp och bli medveteandegörande.

Jag tänkte jag skulle sätta mig en stund nu och försöka beskriva med mina ord hur du med hjälp av några enkla saker skall få insikt i det förflutnas inverkan på oss..

Hela den plattform som jag utgår ifrån, som jag låter mina egna insikter komma ur är det faktum att vi.. Människor per definition lider av en personlighetsklyvning.

Den ena är vi själva, vårt jag..
Den andra är vårt intellekt.
Den tredje är vårt ego.
Inom oss finns dessutom en energi ytterligare som består av våra smärtor.

Dom här energierna, förutom "jaget"
Är något som vi på ett nära på tvångsmässigt sätt identifierar oss själva med. Mer eller mindre.
Det är energier som använder oss för att uppnå sina egna syften.

Om vi utgår från det vi identifierar och använder oss est av i vår dagliga tillvaro så är det vårt intellekt.
Intellektet är om jag skulle definiera det ett verktyg, något som vi kan använda vid behov, när situationer uppstår, på jobbet, i vardagen generellt.

Intellektet älskar att konstruera problem. För den uppgift den har är att lösa problem, finns inga problem så kan den syna din omedelbara omgivning för att hitta något att skapa ett problem av.

Exempelvis att sätta sig och lösa ett korsord, eller söka upp något i ditt förflutna och behandla det till ett problem.

Intellektets arbetsområde är i dina tankar. D.v.s intellektet tar sig in i ditt medvetande, låter dig identifiera sig med det, och får dig att tro att det är du.

Sen härjar det loss ordentligt.
Det kan skapa ett problem av minsta lilla..
Som du märker så använder jag ordet problem nu.. det beror på att det är det som ger så oerhört mycket energi till ditt intellekt.

Så intellektet är ditt verktyg i dig själv för att använda vid behov.
Intellektet har förmågan att se tillbaka in i bokhyllan av dina förflutna erfarenheter och upplevelser för att hitta referenser att använda för att lösa och skapa problem.

Med det förflutna vill jag lite grann säga att det är "direkt" efter nuet. ( hoppas du förstod den definitionen)

Så..

Vi människors stora svårighet här är att vi har så lätt att identifiera oss själva med intellektet.. Vi tror att det är vi..

Nästa energi är vårt Ego. Också en energi som vi växelvis har en oerhört skarp egenskap att identifiera oss själva med.

Egots uppgift är att vinna, erövra, förse sig. M,m m,m 
Egot har dessutom en otäck förmåga att väcka upp våra smärtor.

Och det sker när egot möter förluster och nederlag.
Och vart hittar vi smärtorna.. I det förflutna.
Jag hoppas det beskriver lite bättre.. så jag tänker inte fördjupa mig mer i det just nu..

Men för att förstå då hur lite vårt förflutna egentligen betyder i vårt liv, så vill jag prata lite om tiden.

**Vad är tiden egentligen?
**Absolut ingenting, tiden finns inte. Tiden är en konstruktion.
Nu finns det en klock tid som vi för att fungera i ett modernt samhälle måste ha lite koll på. 

Men Tiden!!  Fyller egentligen ingen som helst funktion i vårt liv.
Det finns bara ett tillstånd.. NU..
Allt efter är det förflutna, det har hänt, vi kan inte göra något åt det, påverka eller förändra.
Allt framför är framtid. Det kan vi inte heller påverka, den kommer.. varese vi vill eller inte.

Så att påstå att vårt förflutna har inverkan på vårt beteende, vårt sätt att hantera saker nu, är ett tydligt exempel på att vi identifierar oss med .. intellektet.

Frigör vi oss från den identifikationen så saknar plötsligt det förflutna någon som helst betydelse i vårt liv NU..

Vi kan tillåta oss att göra medvetna val, vi är fria från det förflutnas inflytande i våra val.

#20 Det var verkligen en bra beskrivning du har gjort här. Det här med att intellektet ska lösa problem och om det inte finns några problem att lösa, så skapar intellektet problem. Oj det där var en viktig förklaring för mig. Tack

Jag har fått mer huvud och svans på saker under den dagen med ledighet jag hadde i går.

Jag äcklast helt änkelt av folk, på toppen av allt annat
Inte ALLA folk. Men många. Den flockmentalitetne som leder folk att stå och inget säga om andra mobbar någon, den mentaliteten som gjör att ingen vågar säga sin mening och som får en utstöta folk som tycker annurlunda för att dom "populära" tycker annat..

Jag äcklast av att va människa när jag ser misshandeln vi utsätter folk och djur på. Jag äcklast av arrogansen som gjör att vi sätter oss själv högst och att detta betyder vi kan forstöra djur och natur helt som vi vill för vi är ju viktigast..

No offence gottfolk.. jag talar om människor in general, ingen spesifik här inne..

Jag har tänkt och tänkt om igjen om jag skulle berätta vad jag kom fram till här inne, för detta är tändsticka på bål för många folk. men jag kom fram till, har jag sagt A får jag säga B.. Men detta är mina känslor, enbart mina, det är inte en facit på att så är det i världen. Och jag får erkänna och acceptera dom, presis som jag måste erkänna och acceptera presis alla andra känslor jag har…

När det kommer till din filosofi, Awareness, så har jag läst och grundat på allt du skriver. Jag personligen håller inte med. Jag kan inte glömma förtiden helt och hållent, för det är förtiden som har byggat upp mig till den jag är, med den styrkan jag nu har. Att ignorera den är för mig att ignorera mitt själv, så jag håller inte med om att så är det. Men om detta är nåt som får dig må bra så är det inget som är bättre. det är bara inte så jag kan lösa för mig själv. Men det är en mycket intressant teori jag skall lägga mig på hjärtat och filosofera över framöver.

Tundrida har även många poeng jag skall ta fram och grunda på lite i lugn och ro. Kanske jag hittar nåt här från alla råd jag fått som kan ge mig den lilla pusselbiten jag behöver för att lossna i mitt självarbete

#22

All respekt för dina åsikter och egna insikter!

Men jag vill gärna fortsätta med en annan del av något som du uttrycker väldigt starkt i ditt sista inlägg.
Dina känslor!

Har du någon gån frågat dig själv var din känslor kommer ifrån?
Att en känsla känns i magen, att en känsla skapar tårar, glädje, förakt, ilska m,m m,m.
Det tro jag vi kan vara överens om.

Men vart kommer den i från!
Vad är det som föranleder en känsla att bli så stark.

Återigen så kommer jag tilbaka till dina tankar.
Dom som du i det här läget, vill försvara väldigt starkt som "du"

Om du stannar upp en liten stund i din egen tillvaro.
( 15 - 20 minuter räcker )

Lyft fram en tanke i ditt huvud, precis vad som helst.
Iakta sedan vad som händer i din mage när den tanken formar sig till "dig".
Känn hur den skapar en känsla.

Ta sedan bort den tanken. genom att lyfta fram en annan.
Dom här två tankarna bör vara av olika känslomässigt resultat.

Ägan en tanke åt något som verkligen skänker glädje i din tillvaro, något som du har omkring dig i dag. något som du kan röra, känna,

Låt den tanken växa fram, känn plötsligt hur den bli du.
Och känn efter i magen hur den känslan fyller dig.

Sen kan du prova att växla dom här tankarna fram och tillbaka..

Jag tänker inte förklara mer just nu.
Prova detta vid tillfälle och givet om du vill..
Och kom tillbaka sen och berätta vad du "upplevde"