Eh..? trodde vi bara var jobbiga!! Vi får väl kämpa lite hårdare då.. Eh, jag menar vi är så snälla så.

När min tonåriga dotter frågar/ber mig om nåt och jag säger nej, då frågar hon varför. Jag talar om varför men det svaret nöjer hon sig inte med så det blir ännu ett varför, och ännu ett…. jag kan svara samma varje gång men fortfarande frågar hon varför. Jag blir tokig av dessa "samtal". Känner ni igen detta? Det här är ju inget större problem men ändå.

Jag har sett detta hos hennes lite äldre kusiner när dom var i hennes ålder hon är i nu, dom gjorde likadant, är det nån slags frigörelse eller nåt ?

Eller så är det en test för att se hur länge man orkar, eller vem som kommer att vinna..

#3 Du svarade nog på din egna fråga där

Visst är det en test. Klarar du att sätta gränsen? En vän till mig som är psykolog, var på en utbildning om barn. Hon berättade: När barnet är litet håller man om det. Då slutar världen där. När barnen blir större så krymper man världen med gränser. Utan gränser blir världen så stor, så stor, lika stor som universum. Med dessa ord i ryggen, kan jag säga nej på ett mycket bestämdare sätt. Nej nej nej nej, 27 gånger om det behövs. Jag svarar inte på varför? Så ler jag lite innombords och tänker, nu krympte jag hennes värld lite.

#4 Det där ska jag tänka på, att krympa världen, jättebra. Jag brukar få dåligt samvete när jag säger nej.

#4 Jo det slog mig med en gång när jag skrivit det:) Blev så full i skratt igår kväll efter att jag loggat ut, såg det framför mig hur jag ensam skrev i denna tråden, en enmansdialog med mig själv hahaha

Det skall jag också tänka på när hon frågar varför, "nu krympte jag hennes värld lite" Tack för den förklaringen :)

Visst är dom våra största lärare och att krympa deras värld lite mer var kanon.

Det  börjar ju vid 4 års åldern och upprepar sig i tonåren, helt fantastiskt för de 2 åldrarna ser jag en stor likhet. HAHA.

Jag har ett annat som jag brukar ta när jag coachar föräldrar. Om vi inte kan sätta gränser för våra ungdomar så kommer de sista gränserna vara de 4 murarna i fängelset. Vad väljer du?

För små barnen, Att inte sätta gränser för ett barn är som att sätta barnet i en båt på öppet hav utan någon som styr.

Krymp den inte för mycket bara;) Världen måste vara stor, annars finns det ju inget att se i den:p

lagom är bäst :)

#8 Det som är bra med att vara barn är att man slipper besluten och därmed ansvaret.

Ansvar är tungt att bära. Om man får göra vad man vill, så får man ta ansvar för sitt handlande oxå. Jag tror att den största friheten man kan uppnå, är när man slipper ta ansvar. Är det inte detta felet vi föräldrar gör? När vi inte orkar/vågar ta ansvar, så lägger vi över det på barnen.

Jag måste få berätta något roligt om min 13-åring. Det är en vaken och intresserad tjej, så hon intresserar sig för vad jag lär mig i böcker och här på PU. Hon satt i sitt rum och skrev vid datorn. Vad skriver du? frågar jag. Då svarar hon:                   En spökhistoria, jag har en painbody

#10 Varför tror du jag springer från ansvar? Jag avksyr det… Hatar och Ratar det mest av allt på hela jorden… Jag tar ansvar för det jag gör och mina vänner.. inte mer! Som mest frihet har man utan ansvar helt. Då kan man verkligen göra vad man vill^^

#12 Ja du ser, fri från ansvar blir man om någon annan fattar besluten och sätter gränserna.

#13 Nä. Ingen bestämmer över mig. Helt fri är jag. Kommer och går som jag vill, precis som vinden…

"#13. Det är inte helt rätt heller, du kan komma på villovägar, men du kanske är vuxen nog att ta hand om dej själv. Vet av många som sagt som du och det har gått rakt åt pipan. Alla behöver vissa gränser Och du kommer att erfara att man inte kan springa ifrån ansvaret. Hur mycket du än kutar iväg kommer det ikapp dej i framtiden.

#11 Haha, den var rolig. Liten medveten tjej som kan ta hand om Mamma.

Känns som våra ungdomar är så mycket mer medvetna nuförtiden än när jag var ung. Vem pratade om känslor på min tid??

Här hemma pratar vi väldigt öppet och det är en härlig känsla och en närhet på ett annat plan. Älskar denna ålder.

#15 Om du bara tittar på det inlägget, så blir det tokigt. Vi har diskuterat att sätta gränser för våra barn.

Tjena! ;) Jag är 13 år, och jag har varit tonåring hela livet kan jag lova! ;) har alltid varit väldigt envis och inte alls lyssnat, har alltid velat bestämma bäst vad som blir det bästa för en själv! ;) Och själv tycker jag att föräldrar är jobbiga! ;) skulle gärna satt ut en annons på blocket.se om föräldrar tillsalu . 50 kr. styck! ;)

# Klart jag menar att barnen ska ha gränser, jag tror de flesta tänkt som ungdommarna här. När man är i deras ålder tycker man föräldrarna är pesten själv och skäms många gånger över dem. Det är för att man håller på att pröva sin vingar, homonerna i kroppen rusar,man känner sig osäker men vill vara tuff,man vill vara ute och pröva på allt nytt,och då känns föräldrarna som en kedja runt foten.Blunda och tänk dej att dom inte längre finns. Vem ska ge dej mat och pengar ,se till att du får kläder,o.s.v Vad skulle du göra då? Senare när man kommit ur de värsta åren så lägger man märke till att dom var nog inte så dumma ändå.Sedan finns det såklart familjer där det inte finns nåt familjeliv alls på grund av sprit eller andra orsaker,men det är en annan historia.

Nu har jag ingen tonåring omkring mig i mitt liv, utan en 6 åring som bor med mig i två veckors perioder.

Något som slagit mig med kraft i min egen utveckling är att han följer med. Han utvecklas i exakt samma riktning som jag.
Jag har tidigare i mitt liv upplevt honom som "jobbig" klistrad vid mig, oerhört beroende av min uppmärksamhet, Egenskaper som kanske dom flesta föräldrar upplevt under perioder.

Tidigare upplevde jag ofta konflikter med honom, om saker som kunde driva mig til gränsen.. ofta. Nu har jag förvisso aldrig varit en människa med mycket konflikt inom mig, men han har haft förmågan att locka fram egenskaper ur mig som jag inte trodde fanns.

När min närvaro och medvetenhet i mig själv tilltagit så upplever jag det som att vi mer och mer möts i samtal, än i diskussioner skapade i affekt.
Mina "curling" egenskaper har jag helt kunna lämnat bakom mig, utan det är mer ett samspel som orkestreras av mig, där mina behov av att exempelvis "vinna" väldigt sällan tar över.
Gränser finns dock i vår tillvaro. Tydliga sånna.
Men en närvaro i relationen med våra barn så är min erfarenhet att vi ger det våra barn har störst behov av..
Vi ser och upplever tillsammans på en helt nytt nivå.

Att vi definierar våra barn som "jobbiga" är för mig detsamma som att vi skapar våra egna "problem". det är en värdering.
Bakom det "jobbiga" finns säkert brist på närvaro från oss själva som föräldrar.. Säger inte att det är så.. men det har för mig vista sig göra en oerhört stor skillnad.

#20 Det blir en oerhörd skillnad i relationen med barnen om man har närvaro eller inte. På ett sätt så känns det som min dotter är min största läromästare. Jag blir tränad av henne i tålamod, kontrollbehov, acceptans och kärlek. En tonnåring är många gånger riktigt kritisk mot sin förälder. Då får jag verkligen en lektion i att det hon gör mot mig handlar inte om mig utan om hennes innre kännsla. Det är bra att ta med sig ut i livet gentemot andra människor.

Haha jag är 13, och en mycket *host* snäll. ;)   Lyder väl åtmistone ^^,   Fast föräldrar kan ju vara det värsta som finns med.. ;/ Så håller med (Lill)Malin lite ang det ;)

#2-3 - Klart, ibland ger föräldrarna med sig och man får viljan igenom, alltid värt nått just då ;).

// Wizy.

#22 Snäll? Du:P? knappast;););)

#12 Håller med dig fult

#22 - tack, vad roligt att jag är jätte snäll. :D Jasså, den snällaste du träffat med, nämän! :D

// Wizy.

 skulle önska att min mamma inte var på mig så mycke o lätt mig sköta mig själv mer jag menar hur ska man kuna lära sig ta ansvar om mamma säjer vad man ska gör o inte göra med mera

#26 Säg det;) Vuxna är som dom är.

#27 tro mig de har jag sakt.. men då säjer hon så länge du bor hemma så bestämer jag

#28 Du är 18, du kan ju säga att hon kan säga vad du ska göra, men inte mer än så, eget ansvar… Tjata på med det;)

#29 har jag jort en gån o fy fan villka bråk jag hade med mamma fast de är väll daks att ta upp kampen igen o börja tjaba med henne igen..

#30 Den som är envisast vinner;)

# jo vist men i valiga fal är jag inte en sån jobbig tånoring tror jag inte men får väll bli de nu.. Hehe en envis o små sur tånåring ;)

#32 ;) Man tycker ju att föräldrarna borde förstå vad man menar<.< Men ofta gör dom ju inte det…

#33 Nä dom gör ju inte de *suck*

#34 Märkt det<.< Fy fan, här blir man kallad smart, men om man kör samma stil här hemma så säger folk "Är du en idiot eller?"

Men föräldrar är ju föräldrar dom fattar ju inte mycke hehe..

Det måste vara jobbigt att vara tonåring så som jag ser det i era inlägg. Hormonerna flödar och frigörelsen är igång.

#26  skulle önska att min mamma inte var på mig så mycke o lätt mig sköta mig själv mer jag menar hur ska man kuna lära sig ta ansvar om mamma säjer vad man ska gör o inte göra med mera 

Skulle du känna mer ansvar om din Mamma inte brydde sig alls och slutade vara på dig?

Till alla ungdomarna!!

Om ni fick välja föräldrarnas egenskaper, Hur skulle ni vilja att de var då?

Skriv allt ni kommer på.

#37 då skulle jag ta mer annsvar o bry mig mer om saker när hon tjatar skiter man i de mästa..

De är ju jätte svårt.. lite föräldra aktigt måste de ju va eller vad man ska säja men när man är 18 så är man då är de ju daks för föräldrana att släpa taget lite även fast de kan va svårt