Relationernas dilemma!
Att leva tillsammans med en annan människa och få uppleva verklig kärlek är många människors strävan.
Men varför får vi inte uppleva det då? Varför blir så många relationer så korta.
Med kort definierar jag en tidsaspekt på 5 - 20 år.
Varför klara vi inte av att leva med varandra under den tid vi befinner oss som fysiska individer på jorden.
Jag har sökte det svaret inom mig och känner att jag har funnit det, det är möjligt att du finner ett annat,
Allt kommer att leda tillbaka till omedvetenhet, intellekt och ego. För min uppfattning är att vi går in i relationer med alldeles för många värderingar, alldeles för många egna förutsättningar om hur det skall bli. Det inleds redan i vår första relation som ändå är att likna med att lära sig att gå. Men i ett omedvetet tillstånd så skapar vi en kopia av den relationen vi vuxit upp med i vår familj.
Hela den här introduktionen är jag ganska säker på att många instämmer i, det blir lite av en självklarhet att det blir så. Det finns par som klarar av att leva i den relationen under många år, kanske resten av sin tid. Men vid allt för många tillfällen så bryts den relationen efter en kortare period.
Vad som sker vid inledningen av nästa relation är att vi sätter upp riktlinjer, villkor för vad vi inte vill uppleva igen, vi har omedvetet skapat en individuell agenda för hur relationen skall utvecklas.
Och här är det enligt min egen uppfattning redan för sent, det finns ingen hållbarhet i den relationen. Att vi upplever vår nya partner som något utöver det extra, att vi kopplar våra tankar till det fysiska med vår partner och skapar känslor ur det räcker en kort tid. Vi kallar det i vanliga fall för en förälskelse.
Situationerna som uppstår efter förälskelsen är att vi börjar applicera våra egna individuella planer in i relationen. Från båda håll!
Det leder till konflikter, det leder till brist på närvaro!
Under förälskelsen är vi alla omedvetet mycket närvarande i relationen då det bara är "positiva" tankar som skapar "positiva" känslor. D.v.s. vi värderar det som något positivt.
Men utmed vägen så tar vårt ego kontroll över situationen, vi börjar söka efter situationer som kan ge energi till egot, vi vill vinna diskussioner, vi skall ha rätt när vi inreder, vi skall.. vi vill.. Allt leder O-bönhört till en maktkamp mellan paren. Där så "negativa" tankar får så mycket energi att vi till slut väljer att separera.
Vad som händer sen är att vi söker oss vidare till nästa relation, startar om cirkelrörelsen som vi har med oss från tidigare relationer. Även om vi då också gärna berättar om våra tidigare upplevelser, vad vi misslyckats med, Tyvärr då med tyngdpunkt på vad vår partner misslyckats med. I min uppfattning skapar vi omedvetet en riktning för den nya relationen och leder den till samma öde som den före.
Här vill jag då hänvisa till att våra relationer är en cirkelrörelse. Det är vissa varianser i tid, i innehåll. Men i det stora hela blir alla våra relationer identiska igenom vårt liv.
Hur skulle vi kunna göra det här annorlunda då?
Återigen min insikt, mina ord, min upplevelse.
Det enkla svaret är det enklaste, släpp ditt förflutna och acceptera den du väljer att leva med, acceptera din partners alla egenskaper, acceptera livet, acceptera.
Värdera inte i din relation, enligt min upplevelse så är det enda och enda sättet att få uppleva kärlek, villkorslös ren kärlek. Den formen av acceptans ger inte utrymme för makt kamp, den skapar och ger en närvaro som stärker kärleken. Det ger oss den gudomliga känslan av helhet, som bara kan upplevas av två.
Den ger inte utrymme för tvivel, den ger inte utrymme för kamp.
Det är så fort närvaron i en relation börjar avta, det kan vara barnen som är vår ursäkt, det kan vara fritidsintressen, det kan vara arbete..
Men dom är inte enligt min livssyn acceptabla skäl till att släppa sin närvaro.
Vår bristande närvaro är källan till otrohet, källan till kontrollbehov, källan till konflikter, allt som leder oss isär. Och i det här forumet så kan jag direkt uttrycka att ALLT beror på vårt eget intellekt, vår skeva och destruktiva identifikation till vårt intellekt.
För mig finns inget klarare, mer insiktsfullt svar på dilemmat med relationer.
Jag ser och bevittnar.
Light and joy and peace abide in me. Lesson 93 ACIM
Relationer är oerhört intressanta. Det ligger mycket i det su säger att vi värderar och då blir det helt tokigt.
Jag läste en bok om anima och animus, som förklarade en hel del för mig. Vi har båda i oss, men vi blir fostrade till att bara bejaka den ena. Den undantryckta halvan blir projecerad på föremålet för vår förälskelse. Vi ser oss själva i den personen. Inte personen själv. Vi blir "förblindade" av förälskelsen. Den halvan som saknas hos mig, kletar jag på min partner. En drömbild är ju inte lätt för någon överhuvud taget att leva upp till. Så svalnar förälskelse och man ser vem som blivit ens partner. Då börjar omformningen till att genom en massa tjat och bråk få sin partner att uppfylla förväntningarna.
Om jag i min utveckling får mer kontakt med mig själv och känner mig hel, så ska min partner inte fylla ett tomrum hos mig. Det kanske till och med blir så att då är jag så komplett att jag inte ens behöver en partner.
Som ying & yang två halvor som tillsammans blir en helhet en harmoni.
Håller med hela vägen! De här sista 2 åren som singel har varit så viktig för mig då jag gett mig själv dessa frågor. Det har handlat om att göra upp med mina påklistrade roller som jag fått och tagit som liten. Idag ger jag mig själv vad jag behöver och det i allt, och därigenom fått se så mycket förnekade och "egoistiska" behov som funnits där men ej beaktats.
Brukar se på Dr.Phil, han berättade att han och hans fru under deras 30-åriga äktenskap aldrig sagt ett ont ord till varandra. Att de varje morgon tänker; vad kan jag göra idag för att göra min partner glad och lycklig. Så tänker jag idag till mig själv; Vad kan jag göra idag som får mig glad och lycklig, härlig känsla!
#3 Skönt att du håller med. Jag började undra själv hur jag hade formulerat mig. Svårt att sätta ord på tankar och kännslor. När jag läser om vad jag och awareness skrivit, så säger vi nog samma sak, men ur olika perspektiv. Det blir inte bra med förväntningar och därmed värderingar om dom uppylls eller inte.
Själsligt klarar jag mig själv, men kroppen har ju behov den med, vilket gör att man ändå dras in i relationer.
Vet du vännen omelett, att egentligen ska det ju inte spela någon som helst roll om jag tycker som du. För du uttrycker ju dina erfarenheter och dina sanningar, och det gör ju inte DIN sanning större eller mindre. Det här får jag själv jobba med, när jag själv står där med min egen sanning
Och att jag fortfarande då kan känna mig så liten, när ingen annan förstår och håller med mig
Och det är ju bl.a sånt som kan komma fram i en nära relation. Det är ju då så viktigt att stå upp för sig sin egen sanning, och där kan ju den berömda maktkampen komma fram, om man inte är uppmärksam. Låter det vimsigt ?
Nej ingen behöver tycka som jag. Jag blev mer bekymrad om jag trasslat in mig i orden. I bland undrar jag själv. Vad menar jag egentligen?
Nej det låter inte vimsigt. Så känner vi nog alla ibland
Ha haha va skönt att du förstår mig! Särskilt när jag håller på och ömsa skinn och tankemönster….då är det inte helt klart precist!
Nu tänker jag vara lite försiktig med vad jag skriver!!
Så ha lite öppenhet för dom orden som följer!!
Men en av dom absolut störat svårigheterna som jag själv upplevde innan fördämningarna brast..
Det var just ordens betydelse, innebörden av det jag läste och hörde.
Och jag tror att det här är tröskeln, när vi lyckas ta till oss ordens betydelse förbi intellektets förstånd och begränsningar, när vi tar till oss orden med vårt inre,
Jag önskar jag kunde ge en bättre beskrivning, men jag hittar inte orden för det.
Men när jag klev över tröskeln så kändes det som om jag kunde besvara precis vilken fråga som helst, det kändes som om svaren bara fanns där,
Jag hoppas inte du missuppfattar det jag skriver nu omelett,
men känn inte panik! du har det inom dig, när du minst anar det så bara blir det..
Känner faktisk samma sak, att bara gå in och lyssna, förbi sina egna gränser så uppenbarar sig svaren.
Och vet du aweeness, du behöver inte vara rädd för att uttrycka din sanning, för det här är ett ställe med högt i tak! Jag uppskattar dina tankar jättemycket likväl andras här. Är så tacksam för allt ni ger här! Kram!
Jag vill bara tydliggöra att min avsikt inte är att överföra min sanning till någon annans sanning..
Men Tack!
Det är uppskattat!
Va bra! Min upplevelse är att här är ett gäng öppna och fritänkande människor som har stor ödmjukhet och respekt för andra. Vi talar fritt om både det ena å de andra, och har aldrig upplevt att någon kvävt eller prackat på mig någonting, någon gång. Det går att andas fritt härinne 
Tack för diskussion ni fört i denna tråden. Den berörde mitt innersta just nu. Jag håller med om det ni delar med er av. Känner så starkt att närvaron är det mest avgörande. Vill egentligen skriva mer men är lite skör just nu. Orden kommer inte riktigt. Tack awareness för att du tog upp detta och inledde det så klokt.
#8 Jag har aldrig värderat orden speciellt mycket. Det är nog så att jag har en begränsning på den punken. Fakta går alldeles utmärkt, men när det kommer till lyriken så är jag borttappad. Då fattar jag absolut ingenting.
Det här med att du har svaren innom dig är sååå vansinnigt fashinerande. Det märks på er alla som har fått "kontakten" eller vad man ska kalla det. Jag hade det så ett tag också, men är nog på tok för ivrig för att hitta tillbaka.
#13 … utan avsikt att vara besserwisser…
Plötsligt en morgon, när det du är i nu släppt sitt tag om dig, så vaknar du och kontakt bara är där.
Det hände mig.
Light and joy and peace abide in me. Lesson 93 ACIM
#14 Du är absolut ingen besservisser
Det hände mig oxå och jag vill tillbaka. Jag vill för mycket, så jag klarar inte av att bara vara. Sen har jag ärligt talat en fömåga att tillbringa en del tid vid datorn. Något som dränerar mig på kraft. Jag behöver vara fysiskt aktiv för att må bra, men diskussionerna intresserar mig.
#15 Din personlighet sysselsätter sig med nåt annat. Men Själen är hos dig.
Så ser jag på det.
Stanna upp i inre stillhet. Lyssna inåt…
Light and joy and peace abide in me. Lesson 93 ACIM
#16 Det är nog precis så det är.
Starta ny diskussion