Jag lyssnar, och uppskattar det jag hör.

Underbart att läsa och jag känner så väl igen mig i det med att stoppa undan boken för jag förstod ingenting. Började själv med Byron katies the work och det tog nog flera månader innan jag förstod. Efter det har jag blivit inspirerad av Eckhart och Burt hardings filmer på you tube.

Hade jag varit mitt uppe i min stressade hjärna och känt mig nere så hade jag aldrig kunnat ta till mig detta. Tar sin lilla tid. ;-)

Tack för att du delar med dig.

Vägen till uppvakanandet är intressant. Det här med böcker som först förkastas, sedan blir ett uppvaknande, verkar vi vara flera som stött på. För mig var det Jane Fondas bok som dök upp vart jag än vände mig. Som annons i tidningen, i nyhetssändningen, i morgonprogrammet, när jag slog på tvn och Oprah satt där och höll upp boken, så gav jag mig och köpte den. Efter halva boken, så tog jag ett livsavgörande beslut. Efter det har min utveckling gått i ett rasande tempo. Viktiga böcker fortsätter att hamna i mitt liv.

Distansen mellan livssituation och liv har för mig blivit en gräns dragning som förändrade allt

Dom här orden intresserar mig. Kan du förklara mer?

Min livssituation är allt som finns utanför mig själv!
Mitt hem, mina vänner, mitt jobb, mitt hus, mina leksaker,
Min partner var mitt liv.

Allt som är inom mig är mitt liv,

Det är svårt att beskriva med intellektet hur jag skiljer dåm två åt.
Men tidigare identifierade jag allt det som var utanför mig själv som en del av mitt liv. Mitt hus speglade min identitet, mina leksaker var en del av mitt liv. Mitt jobb var en del av mitt liv.

I dag ser jag dom var och en som en komponent i min livssituation. Där var oech en av dom fyller en funktion för att ge mitt liv glädje, kärlek, kreativitet och lugn.
Men dom är alla utbytbara, föränderliga. och fyller ingen som helst identifikation till mig själv längre.

Ett litet sidospår på det här resonemanget som jag genom min syn på det här, relaterar till stor del till hur jag tillåter mitt inre, mitt liv vara det som tar besluten för utvecklingen i min livssituation.

Om vi berör relationer som jag vid ett par tillfällen uttryckt att jag missbrukat genom åren. något som skadat mig själv, och människor som önskat dela tillvaron med mig.

För att verklligen klargöra för mig själv om en relation skall komma till den nivån att jag väljer att dela med mig av mitt liv, så ser jag till min livssituation, d.v.s det jag inledde med. och frågar mig om jag är beredd att sälja och släppa allt det. ta dom pengar som blir över och ställa mig på en tom åker och återskapa en helt ny livssituation med min tilltänkta partner.

Finns det något i den egna frågeställningen som svara mig att jag vill behålla något av det jag har runt mig i dag så avslöjar jag för mig själv att relationen innehåller komponenter av mitt ego, mitt intellekt.

Det kan framstå som ett märkligt sätt att förhålla sig till relationer, men en gång missbrukare av något så finns det fragment i ett beteende som kräver lite extra uppmärksamhet.
Genom att göra så bibehåller jag min närvaro till mitt liv, till mitt medvetande på ett för mig väldig behagligt sätt.

Nu vet jag inte om jag besvarade din fråga, eller om det blev svävande och otydligt..

…. utan avsikt att vara besserwisser…

Att medvetet välja en "mista sig själv" process är djupt välgörande. När man väl släppt taget om allt stiger det som verkligen är viktigt till ytan.

Ofta är det att vara sann mot sig själv.

Så har jag upplevt det.

#4 Då tror jag att jag förstår. Jag upplever det på ungefär samma sätt. Jag har ingen identifikation med mitt ägande längre. Men jag uppfattar inte det innre livet lika klart som du. På det planet är jag fortfarande lite vilsen.

Det var ett annorlunda sätt att se på relationer. Jag har börjat fundera på om man inte ska ha få nära relationer, för att det blir så sårbart. Bättre med många halvnära relationer, få mångfald och få många behov tillfredställda. Är det vettigt att vara polyamorös? En fråga som dykt upp när jag läst om det. Fast det kanske är att svära ikyrkan att säga så. Eckhart Tolle sa något om att vi har blivit lurade med den romantiska kärleken mellan två. Riktig kärlek ser ut på ett annat sätt.

#5 Instämmer! även om intellektet kämpar emot, och i bland kan lura oss att tro vi gjort det, men när det väl kommer till ett avgörande så finns det något litet för oss som vi inte vill släppa.

#6 En reflektion som även jag gjort själv.
Det blir lite pragmatiskt, men om jag finns här och strävar efter att uppleva kärlek till allt levande, vad kan en romantisk relation tillföra för värde i mitt liv?
Svaret jag gav till mig själv var att även om våra liv är formlösa, även om våra liv inte gör skillnad på man & kvinna, så är våra fysiska kroppar skapade till hälften av fullkomlighet.

_"Riktig kärlek ser ut på ett annat sätt."
_
Kärleken är inte ett medvetandetillstånd, kärleken kommer ur oss, den finns inom oss. ( "Tolle" )

Kärlek är ordlös bejakelse.

#7 Vi har missförstått så fruktansvärt mycket, när vi varit omedvetna. Vi är ganska så fullmatade med romantisk smörja så levde dom lyckliga i alla sina dar Med ett annat medvetande, så kanske även relationsbiten ser annorlunda ut. Den här tvåsamheten innehåller så mycket ägande, som i sin tur är egots verk. Fysiska kroppar skapade till hälften fullkomlighet, men vad är det som säger att bara en annan halva kan göra det till en helhet? För så är det inte. Dom flesta har mer än en partner under livet.

#7

Ett kärt ämne för mig..
För att inte leda den här tråden över till relationsfrågor så skapar jag gärna en ny, där jag om du är intresserad delar med mig av min egen syn, mina egna insikter i precis dom frågorna som du tar upp nu.

Skapa du en ny tråd

"Love is the willingness to know." -Lazaris