Kära vän, jag känner med dig. Förstår att du upplever allt väldigt jobbigt just nu.
Och det är okej att känna som du gör, för det är ju precis det du gör för tillfället och du kan ju inte stänga av dina känslor eller ta bort dem.
Men du kan börja se dem, möta dem och se vart det tar dig.

En sån här situation (jag har själv varit deprimerad och visste inte vad jag skulle ta mig till), kan få en att fråga sig vem man egentligen är. Man känner sig så förvirrad och vilsen. Det gjorde jag i alla fall. Känner du så?

Där du befinner dig nu finns många möjligheter, även om du kanske inte kan se detta. Men smärtan, det jobbiga och svåra i livet, är alltid dolda möjligheter i sig. Det finns en anledning till att vi upplever såna känslor.
Vi ska inte fly från dem eller vilja ta bort dem, vi ska möta dem och uppleva vad som finns bortom.

Det finns en mycket bra bok, som är skriven av en man som tidigare var väldigt deprimerad med självmordstankar; Eckhart Tolle (finns trådar härinne som rör hans budskap).
Boken heter "The Power of Now". Har du hört talas om den, eller honom?

Ja Usch när man känner sådär, allt är bara tråkigt och grått..Men som Tunrida säger det finns vägar ur det.

Mitt bästa boktips är "Att välja glädjen"av Kay Pollack, mycket rolig och lättförstålig att läsa och anamma. Läsa alla intressanta artiklar som finns på den här sajten, kan jag också rekommendera dig. Vända alla negativa tankar till dess motsats. Gå ut och gå och lufta huvudet, det funkar alltid för mig när det känns dystert i sinnet. Kanske har du B12-vitaminbrist, det påverkar humöret jättemycket. Önskar dig varmt lycka till!

#1 nej den boken har jag inte läst. Försöker dock läsa lite i Mia Törnbloms böcker. Jo att möta sina svarta tankar, men det är inte så lätt. Sen känner jag att jag borde ju inte må dåligt, har ju ett bra jobb, vänner. Men ändå. Men jag lägger på en mask på jobbet och gentemot kompisar och så, glad och pigg, för att sen när jag kommer hem "gotta" ner mig i svarta tankar. Känns som om jag inte är värd att bli älskad. Tror att mycket beror på allt känslomässigt i och med separationen (som inte verkar vara helt bearbetad) och sen den nya killen som nog vill väl, men han tjatar så om min hälsa, att jag måste göra nåt åt den för att det ska bli vi två. Jag blir helt trött i huvuet. Och än en gång får min stackars hund lida för det, har ingen ork att träna med honom. Så var det när jag var utbränd också.

Usch så många tankar som snurrar.

#2 ska nog köpa lite B12 vitamin tillskott, kan ju alltid pröva. Och försöka hitta den där boken. Jag är öppen för allt.

Det är helt ok att må dåligt ett tag. Inget konstigt alls. Det ingår i själva utvecklingsprocessen. Först mår man dåligt, för att sedan utvecklas i en ny riktning. Om du tänker efter har du säkert varit med om detta förut. Något har hänt, som du mått dåligt av, men när du kom över det, så blev allt bättre än det var innan. Dra dig undan och läs om du känner för det.

Ju hårdare men faller, destu högre studsar man

#3

"Jo att möta sina svarta tankar, men det är inte så lätt."

Nej, det förstår jag. Det är inte lätt när man sitter fast i dem, sas. Det är snarare omöjligt att verkligen möta dem då, för man behöver ha avstånd mellan sig själv och tankarna för att kunna se dem för vad de är.

Tänk dig att du står med näsan tryckt mot en vägg och försöker se vilka tavlor som är upphängda lite överallt på väggen. Det går ju inte. Du behöver backa några steg, så du kan få en överblick, eller hur? :-)

Sitter fast i tankarna gör man när man är identifierad med dem. Tror du på allt tankarna säger? Är det sant, det som tankarna påstår?
_
"Sen känner jag att jag borde ju inte må dåligt, har ju ett bra jobb, vänner. Men ändå. Men jag lägger på en mask på jobbet och gentemot kompisar och så, glad och pigg, för att sen när jag kommer hem "gotta" ner mig i svarta tankar. Känns som om jag inte är värd att bli älskad."_

Varför borde du inte må dåligt? Det är ju det som händer, och det som händer kan du inte bortse ifrån eller hur?
Må dåligt när du mår dåligt. Gråt om du behöver det. Det är helt okej!
Du säger att du känner att du inte är värd att älskas. Är det verkligen så, eller är det bara en tanke du har? Är den tanken verkligen sann?

"Usch så många tankar som snurrar."

Men vem är du då? Är du verkligen tankarna? Har du funderat på det? Vem skulle du vara utan alla dessa tankar?

#0 Välkommen hit Trazzel, du har fått fina svar här och det var modigt gjort av dig att du lägger ut det i en tråd för att ha viljan till en förändring.

Osanna tankar kommer för det mesta från vårt förflutna och hur vi upplevde det då.

Ha en fin helg.