Fjärde och sista delen, och den mest positiva :)

Nu är jag 20 år, bor i lilla Munkfors med sambo, katt och hund. Vägen hit har varit lång, hade någon kommit till mig för 5 år sedan och frågat vad jag trodde jag skulle göra när jag var 20, så hade jag troligtvis inte ens tänkt tanken på att överleva så länge.

Men, jag lever, inte bara överlever längre, utan lever. För mig är det stor skillnad på de två sakerna. Vänner har hela tiden sagt att jag är stark som klarat mig igenom allt jag gjort, men jag har aldrig tänkt på mig själv så. Jag klarade det tack vare de få vänner som jag släppte in helt, och tack vare min sambo.

Efter att vi flyttat hit, det gjorde vi för ungefär 2 år sedan, började min riktiga läketid. Jag gick hemma, tog hand om huset, pysslade, läste, gjorde allt jag mådde bra av och kunde klara av. Min mamma frågade ofta om när jag skulle börja skolan igen, men skola fanns inte ens i min värld då. Jag var tvungen att fixa mig själv först.
Min sambo fick med mig till ungdomsmottagningen där jag fick prata med en kurator och fick sedan tid till en KBT-terapi. Gick på den några gånger och det var en putt framåt i rätt riktning i alla fall. Fick inte gå så många gånger men efteråt har jag klarat mig själv.

Vi skaffade hund och katt i höstas, och de två djuren har gjort så mycket för mig så ni anar inte. Vovven har gjort så jag kommer ut varje dag, och det hjälper mig både psykiskt och fysiskt, min trasiga rygg mår så mycket bättre av avslappnande promenader.
Katten ligger alltid tryckt mot mig på kvällarna och delar med sig av sitt lugn.

Jag kämpar fortfarande mot att inte stressa upp mig så lätt, så fort det är något som inte är vant för mig eller något jag måste göra så strejkar ryggen och magen. Men jag har kommit en bra bit på vägen, jag klarar i alla fall av sakerna nu, förr hade jag hittat på ursäkter och tagit mig ut det.

Jag har börjat plugga, hittat ett sätt som funkar för mig. Får plugga på distans, är hemma hela tiden och läser inte så många kurser samtidigt. Det går bra, jag försöker verkligen att inte förvänta mig mvg på allt utan tänka på att betygen egentligen inte visar hur bra jag är.

Ordet nej är hemskt svårt för mig att använda fortfarande, jag är så rädd att göra folk besvikna, men min sambo kämpar med mig och försöker få mig att säga vad jag vill.
Det känns som om jag fått påbörja ett arbete att bygga upp en helt ny personlighet nu, och det är kämpigt, men det är värt det. Jag är redo att leva nu, jag VILL leva nu.

Jag brukar se livet som en stig, min stig var tidigare fylld av gropar och stockar som gjorde att jag ramlade och jag hade svårt att ta mig upp. Men nu är vägen fridfull. Visst vet jag att det kommer dyka upp gropar och stockar igen, men jag är beredd på det och jag tycker nu att det är värt att kämpa sig upp igen.

Så, nu har ni fått ta del av mitt liv, mitt förflutna och vägen till den jag är idag. Ni som följt med, tack för att ni orkat läsa, det betyder en hel del för mig!