Jag föddes i norrland, som en efterlängtad liten prinsessa. Det var meningen att jag skulle sitta fint i volangklänningarna, men aktiv som jag var så var det ständigt hål på strumbyxorna, bulor i pannan osv. Jag var en jobbig unge. När jag var 5 år flyttade vi till västkusten. Min mamma uppskattade visst inte flytten, så hon förändrades på ett negativt sätt. Jag kommer faktiskt inte ihåg att jag någonsin har haft en relation till henne. Så växte jag upp i en förort, med gäster och fester, hundar, smuts, hämbränningsapparat, brakskitar och Fibban på vardagsrumsbordet. Humor fanns, men inga andra kännslor, mer än fylleslag och en smäll om jag gick för långt, rebell som jag var. Jag liftade med en kompis till Stockholm när jag var 13 år. Brådmogen och självständig(trodde jag). Jag visste egentligen aldrig vad man ska ha föräldrar till, vet inte om jag någonsin har förstått det. Jag var duktig i skolan, men tappade lusten i högstadiet, det fanns gott om droger och fester för oss ungdommar också, raggarbilar och Flower Power. När jag var 18 blev jag gravid. Tog det som det var, blev lugnare och fick 3 barn i rask takt. 3:e barnet verkade lite annorlunda. Efter en mycket lång kamp, med BVC, läkare och psykologer, så visade det sig att hon var utvecklingsstörd. Då fick jag fullt upp med diverse utredningar osv. Som kronan på verket brann vår villa ner till grunden. Stod där med tre barn varav ett var handikappat och ägde inte ens en tandborste följande morgon. På sådant här följer polisutredning, försäkringsbolaget ska bedömma och en massa annat som jag inte ens kommer ihåg nu. Det blev kaos i huvudet på mig och jag bestämde mig för att separera från min tråkiga sambo. Det var inte så lyckat. Under perioder drack även jag en del. Så gör man om man är ledsen, har något att fira osv det var det jag hade med mig hemifrån. Men varje gång mådde jag ännu sämre. Jag var ordentligt tilltufsad av livet när jag träffade en man som jag trodde var min räddning. Lugn, trevlig, omhändertagande, begåvad och mogen. Det föll jag för och vi flyttade ihop och fick ett barn tillsammans. Han var inget av detta, det var en fullfjädrad narcissist har jag förstått nu efteråt. Åren som följde med honom, blev mycket stressiga, phu vad jag jagade runt för att balansera allt, så det inte skulle bli konflikter. Det gick ju inte förståss, det slutade alltid med att jag var sjuk i huvudet, konstig och onormal. Det blev en jakt på status, allt handlade om pengar och det materiella. Villa, bilar, resor, äga äga äga. Så blev jag sjuk, dödligt sjuk, låg på sjukhus i 2 månader och kom till slut hem som en trasa. Då såg jag! Herregud vem är du och hur kom du in i mitt liv? Jag var alldeles för sjuk för att packa och sticka då, morfinist var jag också, eftersom jag hade så svåra smärtor. Jag fick bida min tid, kämpa mot sjukdomen. Två år tog det, sen drog jag igång min flytt. Då startade nästa stora kamp. Djävlighetens lagar slog till. Exet drog i gång trackasserier, mina barn vände han mot mig, den utvecklingstörda dottern blev gravid och ville behålla sitt barn, yngsta dottern började skolka, stjäla och rent allmänt leva rövare, min pappa fick lungcancer och fick proppar vid operationen, så han blev försvagad och behövde min hjälp. Allt på en månad. Vid den här tiden så vågade jag knappt svara i telefonen. Så stod jag där utan familj, barnen var arga på mig. Min bästa väninna träffade en man som hon flyttade ihop med. Min näst bästa väninna gick i väggen och flyttade till norrland. Helt j-a ensam var jag med min ångest och ett begynnande klimakterium,med hormösvängningar och allt vad det innebär. Då hamnade jag i nätdejtingträsket, sexmissbruk blev min utväg. Då får man i alla fall bekräftelse, så var det jag som utnyttjade, inte den som blev utnyttjad. Trodde jag i alla fall.
Nu ett år senare har det hänt mycket positiva saker. Jag har förstått problematiken jag har burit med mig och går i terapi. En av dessa män som jag "utnyttjade" är mycket kärleksfull och har stått kvar vid min sida hela tiden. Han har öppnat mig för närhet. Barnen har fått upp ögonen för vad som hände och är med mig. Utvecklingstörda dottern födde ett barn som blev omhändertaget, yngsta dottern har lugnat ner sig, går i skolan och bor hos mig på heltid. Den förälskade väninnan är tillbaka till vardagen. En massa gamla och nya vänner har dykt upp. Min pappa dog och visade genom det vägen till VARANDET. Ren magi, livet har tagit en helt annan vändning, jag kan hantera livet och dess prövningar på ett helt annat sätt. Lycklig för det lilla, icke materialist, nykterist, bokmal, gapskrattare och allmänt flummig är nog vad jag är idag.
"Man får inte hårdare prövningar än man klarar" och jag klarar dom