Lite om mina tankar kring ödmjukhet.

Att vara ödmjuk är att kunna se sig själv som en del av "Alltet", som en det stora sammanhanget.

Själv har jag låtit mitt ego ta alldeles för stor plats för att kompensera den upplevelse jag fick med från barndomen, att jag inte dög till någonting. När jag skulle "visa dem" så glömde jag bort att vara ödmjuk, att lyssna på vad andra människor egentligen ville säga. Det som betydde något för mig var egentligen först och främst det JAG ville säga.

Hhmmm lustigt.. precis när jag la ut lite om ödmjukhet så råkade jag glo lite upp till höger och får syn på något annat om ödmjukhet…. *fniss* två huvuden o samma tanke ;)

Men det var väl märkligt! Måste ju vara viktigt :-)

kanske det…  helt klart en viktig egenskap att odla tror jag…

Absolut! Kanske det stora kruxet är att våga vara ödmjuk idag, för nog tror jag att vi innerst inne känner om vi inte är sanna mot oss själva. Det är ju en balans detta med egot, hur mycket man ska tillåta egot ta plats och vad detta innebär.

Ödmjukhet "drabbas" jag av när jag tänker på hur liten jag är i universum - men ändå så stor att helheten inte skulle vara densamma utan mig!

Haha, jag är visst inte alls ödmjuk har jag kommit fram till.. Rätt intressant:p Nåja, det är väl en rätt överflödig känsla egentligen…

#7 - Om det hade varit en överflödig känsla skulle vi knappast ha haft den, eller odlat den som vi odlar alla andra goda känslor.

Men jag tror du definierar ödmjukhet efter hur vi har svarat… är det inte så Ijin? I ditt svar anar jag att du inte riktigt har grepp om vad det är själv… men jag kanske har fel och är ödmjuk nog att inse att jag har fel ibland

#8 Nope, har inte riktigt grepp om det, men har någonting med uttrycket "Cut me some slack" att göra. Så på ett ungefär iallafall.

#9 - Sorry, I don't know the expression "Cut me some slack"…

#10 Ge mig utrymme, alltså, inte vara så hård…. Jag tror att jag är rätt ödmjuksfri… Ingen användning för den egenskapen.. den är väl som Barmhärtiget, får en dödad..

#11 - Som i mina gamla mardrömmar - jag var tvungen att döda motståndaren, så att han (det var alltid en man…) inte skulle kunna komma åt mig senare… när jag inte var på min vakt!

Jag är glad att jag har slutat drömma dessa drömmar - för det var rädslan för att inte skulle klara av livet som manade fram dem. Idag klarar jag livet - trots ödmjukhet, barmhärtighet, naivitet och alla andra "svaga" känslor….

#12 Kul…. Dina drömmar är min verklighet;)

#13 - Okul för dig Ijin - men jag har förstått att det är så…

Bra på ett sätt, utvecklingen går blixtsnabbt fram. Håller det i sig kommer jag inom 1 år vara visare än en person på 160 år…

Vad är ödmjukhet?? Det börjar alltid hos oss själva för hur kan vi vara ödmjuka mot andra om vi inte är det gentemot oss själva?

Som du skriver vi är en del av ALLTET. Vi är en spegelbild av allt omkring oss, vad vi ser och upplever. För mig är ödmjukhet att acceptera det som är utan att försöka förändra på allt och alla.

Förståelse för att andra är, säger och gör annorlunda än jag själv.

Om jag reagerar för att andra behandlar mig illa så är jag inte ödmjuk mot mig själv. Jag tar ju allt personligt istället för att se bakom handlingen och vad det egentligen handlar om.

Ödmjukhet kan ju också vara att inse att man har fel och brister. Att våga erkänna dessa.

Men jag sitter och funderar på är om ödmjukheten alltid får maka plats när egot växer. Kan man vara ödmjuk med ett stort ego?

Eller är det så att man kanske är så osäker i sin person att man sätter på sig en "rustning" för att dölja sin litenhet, eller för att undvika bli sårad. Det som växer fram där är ju en illusion och för att behålla denna "skyddande" illusion blir man allt annat än ödmjuk. (Bara lite tankar)

#17 Ja det köper jag helt och hållet. Att inse att vi kan göra fel men att vi då kan skilja på att vi inte ÄR fel.  

Kan manvara ödmjuk med ett stort ego? Tror inte det eftersom allt egot gör är att gå i försvar, klaga, oroa sig, hitta fel, känna sig kränkt, uppleva orättvisor, fly ifrån alla "jobbiga" situationer. Finns nog mer som kan fyllas på.

Eller är det så att man kanske är så osäker i sin person att man sätter på sig en "rustning" för att dölja sin litenhet, eller för att undvika bli sårad. Det som växer fram där är ju en illusion och för att behålla denna "skyddande" illusion blir man allt annat än ödmjuk. (Bara lite tankar)

Detta tror jag helt och hållet på. Om vi öppnar vårt hjärta och vågar säga hur vi känner det på ett lugnt sätt så upplever andra oss som oskuldsfulla och det öppnar andras hjärtan. Energierna vi skickar ut känner andra av. Kan också kallas för aura, energier o kroppspråkets signaler. Vi kanske skall börja klä av oss "nakna" haha.

#18 - Men visst är det så att vi mer eller mindre går omkring och bär på denna "rustning" för att dölja den människa vi egentligen är. Vi har ju i alla tider blivit påverkade av vad omvärlden tycker och tänker om hur vi ska uppföra oss, hur vi ska klä oss osv.

Dags att slänga rustningarna!

Att vara ödmjuk…det tror jag kommer naturligt när vi inte längre identifierar oss med egot.
Jag tror nämligen inte att ödmjukhet är en egenskap man odlar, utan att den finns i oss naturligt, liksom kärlek och frid och förståelse. Men alla våra naturliga "egenskaper" skyms av egot.

Ödmjukhet handlar om acceptans och förståelse, vilken kommer av att kunna se bortom det som sker.
Att se att när någon beter sig illa, så är det inte den personens sanna jag vi ser. Det är alltid egot. Den som är fast i ego-identifikation kan inte vara ödmjuk och reagerar alltid på andras egon för att skydda sig själv.

Så det intressanta som jag ser det i denna fråga är;

Kan vi vara ödmjuka nog att förstå att de som beter sig materialistiskt, som trampar på andra, som vill ha makt och pengar o s v, beter sig så för att de inte kan vara på ett annat sätt, utifrån var de befinner sig i sin omedvetenhet?
Att det är egot som agerar så. Att de (egot) agerar så utifrån att de är vilsna och söker sig själva genom makt och pengar?
Och att detta beteende inte är att förväxla med deras sanna jag…

Inte helt lätt kanske, alla gånger. Men om vi vill se en förändring i världen, ska vi börja med oss själva och sluta se oss som separata från andra. Sluta med att se andra som "fiender", oavsett vad vi anser att de har gjort eller gör.

Gandhi sa; "Var inte emot britterna, var för ett fritt Indien".
M a o, skapa inte fiender, se helheten och kärleken och utgå från den istället. Annars skapas bara mer olycka i världen…

Hur gör vi då detta? Genom att börja se klarare över vilka vi är och egots roll, både individuellt och kollektivt.
Då kan vi också se när egot agerar i andra, så att vi inte misstar det för någons sanna jag.

Så ser jag det. :-)

Ödmjukhet är ett så luddigt begrepp för mig att det betyder nästan ingenting, ungefär som sunt förnuft. Är detta ett begrepp man behöver? Så som ni beskriver det, skulle det kanske kunna ersättas med villkorslös kärlek, eller förlåtelse? Samtidigt som dessa två begrepp egentligen betyder samma sak.

#17, #18, #19: Är det de enda skälen till att man har en rustning? Är man en dålig, svag och feg människa om man inte stundligen låter skada sig av illvilja? Är rustningen aldrig befogad?

Rustningen är säkert befogad vi olika tillfällen. Men man kan försöka ta reda på varför man har denna rustning och då försöka ändra på sitt eget utgångsläge. Om man låter någon skada sig så måste man ju försöka reda ut detta förhållande, men då kommer vi in på en helt annat fråga.

#23: Menar du att man alltid "låter" någon annan skada sig?

Det finns alltid en väg ut ur ett sådant förhållande!

#23 - Jag svarade inte på din fråga. Det kan säkert finnas tillfällen då man inte är medveten om att någon annan skadar en. Den som skadar en brukar i regel vara någon nära i familjen. Kanske man sätter denna "rustning" på sig, nu talar vi inte om ödmjukhet/ego, utan en rustning av försvar. Denna rustningen kan vara en illusion man gör för att försvara sitt förhållande till den andra personen. Men förr eller senare brukar alltid bubblan spricka och man blir varse om sin situation och då finns där alltid en väg ut!

#26: Jag menar inte att man inte vet om att man blir skadad, utan att man blir skadad oförskyllt och utan möjlighet att komma undan. Till exempel barn som blir mobbade.

Mobbing är ju ett ämne för sig. Jag har aldrig mobbat någon men vid några tillfällen i vuxen ålder på nya arbetsplatser blivit utsatt för försök till mobbing. Jag vet inte tillräckligt mycket om detta med barnmobbing, vare sig hur förövarna eller offret tänker och känner.

Men om vi ska komma in på ämnet ödmjukhet, så kan ju en mobbing lägga grunden till att barnet i framtiden sätter på sig en rustning för att inte någonsin bli trampad på igen. Denna rustning kan ju bestå i ett jätteego och helt bortglömd ödmjukhet, om det var så du menade.

Min fråga var om rustningen alltid står i motsats till ödmjukhet - om det alldrig kan vara berättigat med rustning om man vill kunna kalla sig ödmjuk. Kan inte snigeln krypa in i sitt skal när det haglar utan att för det visa brist på ödmjukhet?

#29 - Jag skrev i meddelande 23 att rustningen säkert kan vara befogad vid vissa tillfällen.

En form av rustning är att själv låta sitt ego växa och kanske riskera att trampa på andra.

En annan form av rustning kan vara att skapa en illusion av en annan verklighet, dvs man glider in i en verklighet som inte är sann utan konstruerad.

Det finns många former av rustningar och de behöver säkert inte alla gånger betyda motsatsen till ödmjukhet.

#30: Tack för svar! Andra får också gärna ge sin synpunkt .

Kommentar utanför ämnet: Varje individs verklighet är en konstruerad illusion, inte verklig, det är min övertygelse.

Jo, det kunde vara intressant om här finns någon annan synpunkt.!