Jag har också alltid dragits med eller tagit på mig bekymmerna (t o m tagit över dem!), men numera försöker jag att bara lyssna. Det är svårt att bara lyssna, jag åker ofta dit på att göra som förr! Speciellt när mina barn har bekymmer, då vill jag nästan ta över bekymmerna som mina!

Jag gav/ger ofta goda råd, men det försöker jag låta bli nu, såvida man inte ber mig om ett råd. Men det är svårt att låta bli!

För mig är sann medkänsla just att verkligen lyssna och finnas där!

#1

Detta verkar vara väldigt vanligt hos många!
Det finns väl även ett namn för det; co-dependence, eller medberoende.
Jag kan ju se att jag omedvetet tagit på mig ett energimönster/beteende som finns hos min mamma, och hon har i sin tur tagit på sig det från någon annan, osv i all oändlighet.

Det är lika lite en del av min mamma som det är en del av mig. Det är bara ett omedvetet beteende, ett energimönster.

Det som är skönt att veta är att det inte är något annat än just ett beteende och har inget med ens sanna jag att göra! :-)

Fast har man levt med det länge (hela sitt liv kanske) så är det förstås lätt att man dras tillbaka in i det.
Det gör jag också fortfarande tillfälligt, men det är okej, för jag kan se det för vad det är och alltså bli medveten om när det sker, eller strax efter.

"För mig är sann medkänsla just att verkligen lyssna och finnas där!"

Ja, bara vara där, fullständigt närvarande. Inget annat behövs. :-)

Håller med om att det viktigaste är att bara finnas där med fullständig närvaro, och att lyssna när man behöver prata. Många gånger tror man att det behövs så mycket när någon tex. har en kris, att man behöver göra och säga så mycket. Men det är det lilla som är det stora, en kram eller liknande kan hjälpa mer än alla ord i såna situationer.

När jag gick igenom min största kris så fanns min syster och mamma där, dom "bara var" och fanns där för mig. Inga ord i världen kunde ha hjälpt mig då. Medans andra gick omvägar för att dom inte visste vad dom skulle säga och göra. Jag dömer inte dessa, jag tror bara att det var rädsla och okunskap som gjorde att dom reagerade så, då var det lättare att inte låtsas om. Därför känner jag att det är så viktigt att förmedla detta, "det är det lilla som är det stora" (men ack så svårt ibland) Att bara finnas till.

Jag önskar att det fanns någon som ville lyssna på mig just nu. Jag vill inte ha något medlidande som bekräftar mitt lidande eller någon fix-lösning som inte har någon förankring.

Medkänsla.. Suck… Denna känsla är fan mer till problem än vad den är nyttig.

#5 Jag håller fullständigt med dig Ijin. Just medkännsla har skapat oerhörda problem i mitt liv. Jag är en typisk "red allert" människa. Står upp i stram givakt för att rädda nödställda. Sista tiden har jag skärpt mig. Tunridas beskrivning på hur det man kan göra istället, får vi nog ta till oss.

Medkänsla är väl ok i viss mån, när man tänker på det. Men har svårt med människor som tycker synd om sig själva<.<

#7 Men man får väl acceptera en en del gör så och lyssna på deras problem, men sedan låta det vara. Tycka synd om sig själv löser inga problem, men den som gör det får nog komma på det själv.

Ska förklara lite närmare om mitt märkliga inlägg från tidigare idag (#4)

Jag tyckte väldigt synd om mig själv i det ögonblicket jag skrev detta, pga att det var tredje natten som jag inte kunde sova. Men nu har jag tyckt synd om färdigt.

Det som Tunrida beskriver i första stycket gav mig faktisk förståelse för två av mina bekanta. Eftersom jag har mått taskigt lite då och då så har man ju också försökt lätta lite på hjärtat. Det jag upplevt av dessa två är att under tiden jag berättat om mitt eländes elände så är de i full gång att tänka ut en lösning. Detta är vad jag har upplevt.

När jag tänker efter så uppträder jag ju precis likadant själv, jag lyssnar och försöker så gott det går att komma med olika råd och förslag till lösningar.

Nu är jag så trött i skallen men ska faktiskt fundera på de andra punkterna också! Intressant!

Vilka härliga svar alla har här. Wow vilka människor ni är.

#0 Jag gör som du och har aldrig tyckt synd om någon utan tvärtom men har lärt mig ha medkänsla och vara närvarande till 100% i det jag gör efter mitt uppvaknande. Gäller både arbete och privat.

Arbetar med seniorer som ni vet och innan jag kom in i bilden var deras kurator sk läkaren på VC eftersom det var den enda som lyssnade på dom. Den ena sjukdomen efter den andra för att bli sedd.

En doktor kan ju vara i sin roll som doktor men kan också även ha en medkänsla, dock är det få som har denna närvaro som du beskriver här Tunrida. De är ofta på "jakt" efter nästa patient och hinner ej vara närvarande till 100% som andra känner av direkt.

Närvaro till 100% och beröring samt aktivt lyssnande är för mig sann medkänsla.

#10 Det där med beröring är en fantastisk läkande kraft. Jag jobbar med utecklingsstörda. Det är många åkommor jag botat genom massage. Jag är outbildad på området, men jag har sett betydelsen av beröring. Beröring är mer än att vidröra, det är att se personen. Humor är ett bra sätt att beröra en annan mäniska. Att småskoja/driva med deras personlighet, alltid med glimten i ögat. Då väcks deras kreativitet och jag får tillbaka gliringarna

#11 Låter härligt och jag tror inte alls vi behöver en utbildning för att ge lite massage. Det hade inte jag heller på förskolan då men om en börjar så tar barnen efter och kan göra detta på varandra. De lär sig så mycket genom detta samt kärlek istället för rädsla. Kramar istället för att slåss. ;-)

Du är en gåva för dessa individer du jobbar med och det är så sant att vi får så mycket tillbaka i handling för det behövs inga ord.

Humor är underbart,

#7

"..har svårt med människor som tycker synd om sig själva<.< "

Känner igen mig i det där, Ijin. Jag kände så förut, speciellt i relation till en vän som jag tyckte bara gnällde och tyckte synd om sig själv. Och så skulle jag sitta och lyssna på det, stackars mig.
Då insåg jag plötsligt: vem är det egentligen som tycker synd om sig själv? Jag! :-D

Jag tyckte synd om mig själv och projicerade det på vännen, det handlade om mig, inte henne. Hon var och är ju som hon är och det är helt okej. Precis som jag är helt okej som jag är.

När jag kunde se det och vara helt ärlig med det inför mig själv, så släppte det.
Det vi inte gillar eller retar oss på hos andra, är ofta något som vi själva inte kan eller vill se hos oss själva (som vi inte kan acceptera hos oss själva)! Projicering helt enkelt. :-)

#9

"När jag tänker efter så uppträder jag ju precis likadant själv, jag lyssnar och försöker så gott det går att komma med olika råd och förslag till lösningar."

Ja, visst är det ofta så att vi själva agerar likadant tillbaka?
Och hur kan man vara fullt närvarande med någon om man samtidigt som man lyssnar, funderar ut lösningar? Då är man ju egentligen inte alls särskilt närvarande. :-)

"Jag gör som du och har aldrig tyckt synd om någon utan tvärtom men har lärt mig ha medkänsla och vara närvarande till 100% i det jag gör efter mitt uppvaknande. Gäller både arbete och privat."

Allt handlar om total närvaro och acceptans. :-)

Att lyssna och bara finnas till för min vän och den jag vårdar  räcker för mig och bara acceptera som det är.Förr så tog jag på mig allt men inte nu längre, har lärt mig att hålla distans.

Det är så väldigt svårt att hålla isär medkänsla och medlidande.

För mig är empati när man kan känna med en människa på ett mer "proffessionellt" sätt, istället för att lida med en annan människa.

Ha medkänsla

För att livet ska kännas meningsfullt måste man utveckla grundläggande goda mänskliga egenskaper. : värme, vänlighet,, medkänsla. Att tjäna andra människor, det är det livet går ut på. Medkänsla är själva grundvalen för människans överlevnad. Livets verkliga värde. Har man inte förmågan till medkänsla saknas något mycket avgörande. Medkänsla är en andlig attityd som bygger på en önskan att andra ska befrias från sitt lidande. Det handlar om engagemang, ansvar och respekt för sin nästa. Övning: meditera i fem minuter varje dag över vad medkänsla är.

detta saxat ur Sinnlig kunskap ( ingen reklam, jag har inget med sidan att göra)

#13 Öh.. nja, tycker inte direkt synd om mig själv, kan jag ju säga. Är rätt nöjd med det som hänt i mitt liv, och det borde kanske vara lite synd om mig, men jag gillar inte sådant. Har man ett bakslag ska man fan inte ramla av det.

#19 Om du visste hur lite man vet om sig själv och hur lätt det kan vara att ramla när man minst anar det…

Jag vet tyvärr…

#20 Jodå. Jag vet. Jag har varigt med om mer än många gör under hela livstider… Men det är bara resa sig upp. Ger man upp förtjänar man inte mer.

#21 Du har ingen aning om vad jag har varit med om. (och inte jag vad du har varit med om).

Jag är ledsen att skriva det men jag tycker dina sista två meningar vittnar om ett stort människoförrakt eller rentav en stor omognad. (Hoppas på det senare)

#22 Nej. Knappast, Det är bara dom svaga som inte reser sig upp eller står för vad eller vilka dom är.

#23 Har du ingen medkänsla för dessa "svaga" människor då menar du?

En av människnas storheter är väl ändå att ha förmågan att förstå/känna eller åtminstone försöka förstå sina medmänniskor.

Alla vi människor är olika. Vissa ramlar ofta och för småsaker kan vissa tycka. Vissa står pall för oerhört mycket. Vissa reser sig aldrig och vem är vi andra att döma dessa som "svaga"?

#24 Jodå det har jag. Men folk som ger upp, är människor som kommer se sina nära och kära dö, utan att ha styrkan att göra någonting. Jag förstår dom, jag kan känna som dom. Men jag har inte samma tankegång. Svag är man då man inte står för den man är, eller står för sina vänner, eller står upp för dom man älskar, då är man SVAG.

#19

Fast jag sa egentligen inte att det handlade om att du tyckte synd om dig själv, bara hur jag själv kände igen mig och vad jag kommit fram till. ;-) 

Det behöver ju inte alltid vara så att man tycker synd om sig själv, om man retar sig på det hos andra.
Utan det kan ju vara så att man inte VILL tycka synd om sig själv, det är något man själv inte skulle stå ut med att göra.
För det kanske skulle symbolisera svaghet? Och man vill inte vara svag?

Någonting gör ju att man reagerar på ett visst beteende hos någon annan, eller hur? Ibland kan det vara bra att undersöka närmare om det är något man inte vill se hos sig själv. :-)

#26 Tycker man synd om sig själv fastnar man där. Du slutar bry dig om andra och om hur dom känner. Alltså är man svag då..?

Jag reagerar starkt på orättvisor och fpersoner som inte är någonting annat än fegisar…

För mig handlar medkänsla om inlevelse, att försöka sätta sig i den människans situation och känslor. Men ha respekt och tro på att den personen också har förmåga att hjälpa sig ur det. Samt veta att detta är en del av livet att mogna som människa, så man inte vill skydda dem från "ondo", utan stötta det som bär dem fram och vidare till större insikter.

Jag brukar analysera ord genom att dela upp dem (om möjligt).

I ordet medkänsla finns ordet med och ordet känsla - kort sagt är det en förmåga att känna med en annan människa, dvs. att känna detsamma som den personen gör just nu.

Empati är för mig något annat (nämner jag som en parentes). Här är det frågan om det gamla indianska ordspråket "Döm inte någon förrän du har gått 100 dagar i personens fotspår". Det är alltså förmågan att se över tiden vad en människa har varit med om och vad som lett fram till det den upplever idag. I mina ögon är empati mer värdefullt för att hjälpa och vägleda en människa än medkänsla med denne…

#29 Kloka ord…

#29 Håller inte helt med. Jag kan gå i många personers spår, men kommer aldrig någonsin göra som dom har gjort. Många ger upp, låter andra besegra dom och bryr sig inte mycket om det heller..

Ger man upp, har man kastat iväg sin rätt att leva efter sina egna regler.

#31 - Vad är det du inte håller med om Ijin? Vad jag menade med att gå i en annan människas fotspår är att jag får en större förståelse för varför personen är som den är, även om det bara rör sig om 100 dagar i samma fotspår.

Bara för att jag förstår varför personn är som den är så betyder inte det att jag handlar på samma sätt - istället vill jag säga att jag blir inte arg på honom/henne för att h*n inte gör som jag tänker mig, just för att jag förstår henom.

Om jag ger upp har jag på ett sätt gett upp min lust att leva efter mina egna ideal/regler - då har jag inbjudit andra att vägleda mig…

#32 Jag behöver inte gå för att förstå.. jag kan förstå ändå, förstå är ingenting svårt om man VILL veta sanningen i djupet.

#33 - Så kanske det är - men även fast jag verkligen anstränger mig för att se och veta sanningen så gör jag det inte med allt och alla… Men du kanske kan det, det vet jag inte…

#34 Jag ger mig inte försen jag vet precis… Olika människor är olika lätta att förstå..

#35

Vad är det du förstår och vilken sanning är det som du ser i mötet med en annan människa?

#36 Om någon beskriver ett problem, eller någonting som händer för mig, använder jag precis samma sinne som jag använder när jag läser böcker, lever mig in i det, visst, jag kanske behöver rätt många detaljer från den jag pratar med, men det fungerar ofta väldigt bra…

#37

Det låter som att det är samma förmåga till inlevelse som vi alla använder oss av när vi är i samspel med andra men kan du ge något exempel på vad det är som du upplever att du förstår och vilken sanning det är som du tycker dig se i mötet med en annan människa?

#38 Det där är väldigt mycket svårare att beskriva… Det är en egenskap jag har, men jag vet inte vad det är, eller hur jag kan tvinga att använda den. Den bara finns, tror nästan att min bror gav den till mig innan han dog…