Knappast hos människor.

Det finns. Väldigt ovanligt dok att en människa kan göra någonting sådant. Ovanlig egenskap.

Villkorslös kärlek. Vackert, men vad innebär det egentligen?
Som människor kan vi inte säga att vi verkligen vet vad sann villkorslös kärlek är, för vi vill alltid ha något av den eller det vi känner kärlek inför, så sån kärlek är ju inte villkorslös.

Men Existensen som sådan är villkorslös kärlek, ett uttryck för villkorslös kärlek. Även om vi inte kan förstå den, utfrån vår mänskliga synvinkel. Den bara är.

Denna fråga har diskuterats mycket och långt på ett annat forum och det fanns många olika svar.

Jag tror att detta är enormt svårt att känna i oss själva inför andra. Jag skulle ej kunna det nu, för det handlar dock om behov vi har och egot tar över ofta. Det är enormt svårt men jag tror det finns men var går gränsen???

Intressant ämne.

Vilkorslös kärlek är en kärlek som inte baseras på ens Ego. Väldigt svårt alltså. All annan kärlek håller egot för;)

#5

Intressant, Ijin. Villkorslös kärlek går alltså bortom egot.

#6 Det är det enda som verkar logiskt…

Jag jobbar med utvecklingstörda personer. Ett jobb som jag trivs jättebra med. Den sista tiden har jag haft funderingar på om just dom här personerna är mer kapapla till att ge villkorslös kärlek. Dom är alltid glada att se mig. Även om jag varit borta i flera dagar, så kommer det inga anklagelser för att jag har varit borta, bara ren äkta glädje att se mig. Dom ser mig djupt i ögonen, fyllda av beundran. Jag försöker se till deras behov på bästa sätt jag kan, men det kan jag ju ändå inte lyckas med. Jag är ju mänsklig och klantar till det ibland. Fast jag inte alltid gör så bra i från mig, så tar dom det som det är. Är detta villkorslös kärlek?

Ja verkligen i mina öron i alla fall, omelett! Vilket underbart bemötande, så glada att se dig ! Kom och tänka på mina barn, de älskar och respekterar mig hur jag än mår.

#8 Ja det är det verkligen anser jag också. Om vi tar en hund så är detta totalt villkorslös kärlek, de är alltid glada och så skulle vi människor också kunna bli om vi arbetade på detta medvetet. Jag säger inte att det skall göras utan vi kan alltid känna efter i olika situationer om egot har tagit över. Då börjar vi kräva av våra nära och kära m.m

När jag arbetar med seniorerna ger jag och kräver inget tillbaks för det går ej de är ju äldre och detta gör jag också med hjärtat precis som du.

När det kommer till min son kräver jag, där har jag mycket att lära men "jobbar" på det.

#9 Va härligt att det finns och har funnits där hela tiden, även när vi inte såg det.

#10 Jag har ibland liknat deras beteede med trofasta hundar. Jag var lite rädd att det skulle missförstås bara. Jag ser absolut inte ner på dessa personerna. Jag blir mer och mer fascinerad av dom och deras sätt att förhålla sig till världen. Dom har mycket att lära mig.

Visst har jag ett underbart jobb, villkorslös kärlek och lön får jag oxå

#8 Vet inte varför, men dom flesta som har utvecklingsstörningar kan älska vilkorslöst… Min bror kunde göra det=)

#11 Ja du har det bra och det som är så fint och kärleksfullt är att du ser detta och är medveten. Det ger ju dig och de förståndshandikappade ännu mer. De känner av detta, det mrks direkt i en person vad de skickar ut för signaler ;-) Väldigt inspirerande.

#12 Hur märkte du att han kunde detta? Vad var det du kände här?

#14 Lite svårt att förklara.. men han gillar inte personer för någon anledning än just att dom ÄR… finns inte något lättare sätt att säga det på..

#15 Bra förebild och jag förstår vad du menar.

Egentligen fungerar vi också så som du beskriver din bror Ijin. Det är bara att vi fått lära oss att hålla oss till "vett och etikett", att inte lyssna på vår egen känsla utan mer ta hänsyn till andra omständigheter. För visst känner vi också, vi bryr oss egentligen mindre om vad personer gör än vad de är och strålar ut.

#17 Lite så, faktiskt. Det är samma sak med barn. Men om man ska utvecklas måste man kunna byta…

Ja Ijin det är huvudet på spiken, vi är ju här för att utvecklas, och på vägen hittar vi olika läromästare. Mina 3 barn var mina absoluta.. allt från bebisar vidare till tonåren. And I still learning och hoppas jag gör till den dag jag dör

#19 tänker lära mig långt innan jag får barn:p Snabbt måste det gå;)

Haha..lycka till, för de är just mästare på att hitta sådant vi inte visste om oss själva 

Jag tror det finns men kanske att människor inte uppskattar det. Om man inte ställer krav att vilja ha nåt tillbaka så kan det lätt anses som man är svag men jag tror tvärt om.

Det är just det som är problemet ska vi utvecklas så måste vi ner i skiten och skaffa ett kraftfullt ego. Annars kunde vi ju bara vara kvar i de inre världarna som själ, som ju är just detta villkorslös kärlek. Men det sker ingen utveckling då och eftersom var och en av oss som har ett ego är här för att utvecklas därför att själen har valt det…

Så tror jag det funkar

De utvecklingsstörda visar oss vad som finns om vi vågar släppa egot och förvandla det… men detta går ju inte att göra förrän det är dags… när själen så önskar…

#23 Ja kanske det..utvecklas ..menar du att själen går vidare hela tiden?

Ni har så intressanta funderingar allihop. Det gör mig glad att läsa! :-)

Det var någon som nämnde hundar och jag vet inte om det just handlar om villkorslös kärlek, men en oerhörd lojalitet i alla fall.
Jag märker när jag är ute med min hund, hur många som tar kontakt (nu är ju lilla hunden väldigt söt också, säger jag som naturligtvis är opartisk som matte *s*) och de tar kontakt via hunden.

Det är helt enkelt lättare och mer "ofarligt" att ta kontakt via hunden, eller ett litet barn för den delen, än direkt med en annan vuxen människa. För vi människor möter ju egentligen sällan varandra på riktigt, utan vi har våra masker, våra självbilder som ett slags skydd mellan oss och den andra…

Men en hund eller ett litet barn har ju inte dessa skydd, dessa masker och jag tror att vi känner igen oss själva i deras öppenhet och oskuldsfullhet, för vi är såna innerst inne. :-)

Ja, jag blir också så glad Tunrida, ni hjälper mig att bli lite klokare varje dag

Vi hjälps åt allihop verkar det som, vi möter oss själva i varandra. :-)

#24

För mig så är det själen som utvecklas genom att ta sig en personlighet och är därmed i inkarnation. För varje inkarnation tar sig själen en NY personlighet som är utformad på bästa möjliga sätt och utefter vad som ska erfaras i den inkarnationen.

När sedan inkarnationen är över samlas dessa erfarenheter upp i själen kan man säga.

På så vis går då evolutionen framåt och själen får mer o mer förmågor för att tillslut kunna bemästra hela det fysiska/eteriska, astrala/känslomässiga och de mentala planen.

När sedan den utvecklingen är till ända, går själen upp i  eller blir ett med människans högsta andliga aspekt, vilket är anden, monaden också kallad ibland.

Sedan går ju utvecklingen vidare därifrån men då blir det mkt svårt att sätta ord på det hela…

Utvecklingen tar aldrig slut helt enkelt…

Så ser jag utvecklingen.

#28 tack…jag har läst *lite* om detta men svårt att tro. :) men det måste ju finnas nån mening

#25 Öh.. Det där med hunden är faktiskt vilkorslöst…;)

Angående det villkorslösa i djurens kärlek till oss: Katten därhemma älskar mig, men skulle snart sluta med det om han inte fick mat, kel och värme. Han kanske skulle sakna det som varit en stund, men det skulle inte hindra honom från att flytta till en bättre värd. Men jag slutar inte älska honom fast han fiser illa, väcker mig för tidigt och lägger halvätna råttor under frukostbordet. Är inte min kärlek mer villkorslös än hans då?

Hundar kan tillbe även en dålig herre - men var går då gränsen mellan lojalitet, kärlek och slavnatur?

#31 Hundliknelsen är inte riktigt bra, för det är som du beskriver med din katt. Att den skulle överge dig för någon annnan som ger den mat, så är det inte med människor. Jag blev svårt sjuk och höll på att stryka med. Då var jag borta från jobbet i ett år. Under den här tiden fick dom boende alla sina behov tillfredställda av andra personer. När jag kom tillbaka var jag en spillra av mitt forna jag, inte alls så kraftfull och aktiv som jag varit tidigare. Men jag hade kvar min position, för jag var fortfarande jag. Det var som jag aldrig varit borta. Detta verkar väl ändå vara villkorslös kärlek. Jag var verkligen en svikare som försvann, men inte ett ord av klander, bara välkommnande och glädje när jag kom tillbaka.

Men eftersom du genom att finnas ger dina kolleger glädje, och kanske din svaghet ger dem glädjen att få hjälpa (eller glädjen att känna sig duktiga), så är ju deras kärlek ändå inte villkorslös.

*å så kalla inte dig själv svikare!*

#30

Jaså? :-)

#31

Ja, det där är intressant det du säger. Vi har också katter och det sägs ju att de är mer självständiga än en hund, på så sätt att den stannar hos en för att den får det den behöver. Mat, värme, omvårdnad osv. Gör en hund det? Fast en hund är ju ett flockdjur, så det är ju en annan sak där.

Men jag tror inte riktigt att man kan säga att hundens kärlek är villkorslös, för som flockmedlem är den beroende av de andra i flocken.
Det ser man ju på hur vargarna lever, i samspel och beroende av varandra för överlevnad. Så nej, utan villkor är nog inte kärleken ens från min lilla hund. :-)

Gronstedt, kan kärlek vara mer eller mindre villkorslös? Antingen är den det eller inte, tänker jag.
Och du får ju något av din katt i utbyte, annars skulle du ju inte bry dig om att ha en som husdjur, så din kärlek är väl knappast villkorslös heller? :-)

#33 Jag syftade på dom boende här, dessa utvecklingsstörda personer, som jag tror har en större fömåga till villkorslös kärlek. En del i personalgruppen, var j-ligt glada att jag var borta. Andra väntade på att jag skulle komma tillbaka och ta i tu med versamheten.

#34: Klart den inte är villkorslös! Han ger ju mig sitt kurr …

Jag tror nog kan kärleken vara mer eller mindre villkorslös.  Men, som sagt, när slutar den vara villkorslös kärlek och blir slavens avgudadyrkan?

#36

Okej, kanske misstolkade dig i ditt tidigare inlägg då, du sa att din kärlek kanske var mer villkorslös än hans..

Eftersom jag inte tror på att villkorslös kärlek finns mellan människor och andra varelser, utan att den är det som vi inte kan förstå, dvs själva Existensen som sådan, så känns din fråga svår för mig att svara på. :-)

#37: Kanske mer villkorslös, men inte absolut villkorslös - frågan var en tankefigur för att belysa hur olika "villkor" kan se ut.

Jag tror också att det krävs en annan konstruktion än människors har för villkorslös kärlek. Om man tror på en gudomlig plan kan man föreställa sig en villkorslös gudomlig kärlek till planen? Men nu tror jag ju inte på någon sådan plan …

#38

Okej. :-)
Nej, jag vet inte om det finns en gudomlig plan eller inte, för mig tyder det på att Gud/Varandet skulle vara skild från allt annat, vilket det inte är i mina ögon eftersom allt är ett.

Jag upplever bara att Livet flödar, dvs det föds och dör som vi ser det, och det är denna ständiga in- och utandning som skulle vara den villkorlösa kärleken som manifesterar sig.
Så hela existensen, gud, den villkorslösa kärleken är ett och detsamma. :-)

Det var jag som tyckte villkorslös kärlek var ett viktigt begrepp/ord.

Det jag tänkte på när jag skrev det var både det enkla i att ge kärlek utan att förvänta mig något tillbaka, samt det mer upphöjda att kontinuerligt ge kärlek till allt och alla utan att egot kommer in och kräver något i gengäld.

Det finns många sätt att se på det här med villkorslös kärlek, som jag kan se i alla inläggen. Jag tycker det omelett berättar om visar att det finns levande människor som visar vägen till villkorslös kärlek - det kanske är det enkla sättet, men det visar mig att jag kan älska någon fast den personen har lämnat mig, svikit mig etc. och sen kommer tillbaka: utan att jag behöver vara sur på personen när denne kommer tillbaka! Bara en sådan enkel sak är ett fantastiskt steg mot kärleksfullhet gentemot medmänniskorna :-)

Det som slår mig är att jag faktiskt kan göra en ansträning till att vara villkorslös i min kärlek - trots att jag också tror att det är nästintill omöjligt att alltid vara villkorslös i kärlek. Anledningen till att jag ändå anstränger mig är att jag kan välja att göra det någon gång… jag behöver inte alltid göra det!

Jag kanske inte helt har förstått vad det innebär att vara villkorslös i kärlek - men i min filosofiska hjärna har jag en bild av vad det är…

#40 Aha, var det DU som sa detta ord. Jag håller med, känner precis samma sak.

Skrev nog detta i Ge för att du vill.

#41 - Japp, det var om viktiga ord.

Jag tycker villkorslös kärlek är något som vi kan sträva emot - för även om vi inte når till total villkorslös kärlek (den som existerar hela tiden i mina ögon) så har vi en VISION av detta begrepp - och bara en handling i riktning mot den visionen är i mina ögon något fantastiskt som människor gör!

#40 Begreppet villkorslös kärlek är viktigt men svårt. Kanske för att vi gör det till något större och svårare än vad det är. Vi letar efter det på fel ställen. Det finns där vi står.

Det här att inte vara sur på den som varit borta, är för mig själva grunden som vänskap vilar på. Vänskap är alltid kravlös. När krav kommer in i bilden, så är det kört. Är det villkorslös kärlek som är grunden i vänskap?

Filosoferar lite…

Villkorslös kärlek förutsätter så vitt jag kan förstå att man har förståelse för andras agerande utan att döma eller kräva något i gengäld för det man ger. Men av vilken anledning anser vi att det är viktigt med villkorslös kärlek?

Behovet av att få och känna villkorslös kärlek torde ha sin grund i saknad av att inte få det vi vill ha. I det här fallet en saknad av att inte få vara som vi "vill" utan att vi måste foga oss i att anpassa oss till omvärlden och dem vi vill ha kärlek utav.

Eftersom de flesta av oss har en mer eller mindre stark föreställning om att det inte går att känna villkorslös kärlek, att det bara skulle vara något som de "högt" andligt utvecklade förmår att ge, så blir den villkorslösa kärleken något ouppnåeligt och vi står kvar på samma ställe och suktar efter något som vi inte tror varken går att få eller ge.

Återigen, är det inte bara våra tankar om innebörden som skapar "magin" omkring begreppet?

Jag tycker inte villkorslös kärlek är något eftersträvansvärt, faktiskt, varken att ge eller få.

#44 Det verkar som att själva varandet är vilkorslös kärlek. Helt utan krav, utan förflutet och utan framtid. Då är kärleken nu, allt som varit får vara, inga förväntningar på som ska uppfyllas. 

Är det så? Varandet=villkorslös kärlek

#45 Det verkar för mig högst eftersträvansvärt. Så enkelt att älska och bli älskad villkorslöst.

#46: Jag tycker inte det verkar enkelt alls, utan mycket, mycket svårt.

En person som blir misshandlad och övergiven ska utan att reflektera villkorslöst ställa sin kropp, sitt liv och sina tillgångar till förövarens förfogande om förövaren väljer att komma tillbaka och återuppta förbindelsen? En "vän" som stulit och förtalat ska hälsas välkommen tillbaka med kärlekens glädje? Det tror jag inte kan ske om inte offret erkänner att förövaren har rätt att vara förövare och att offret saknar rätt att slippa. För även önskan att slippa få stryk är ett villkor.

När jag sårat någon väntar jag mig vederbörandes oreflekterade hängivenhet? Det tror jag skulle föda förakt för vederbörande.

För mig känns det inte bara svårt, eller faktiskt omöjligt, utan omänskligt och dumt.

Det står något väldigt fint i en av Bailey böckerna om kärlek..

För de själar som genomgått de medvetandehöjningarna och bemästrar det fysiska/eteriska, astrala/känslomässiga och mentala nivåerna är kärlek lika naturlig som det är för oss att andas.

Dvs de väsen som uppnått detta (har utvecklats dit) har detta att älska villkorslöst sjunkit ner till det "undermedvetna" och blivit  en instinkt… något man bara gör utan att tänka… liksom att andas…

#47 Att älka villkorslöst innebär väl inte ett man går tillbaka och tar mer stryk av sin förövare. Det är klart att man ska lämna en svår situation, men att sedan låta den här förövaren plåga en gång på gång i tankarna är en annan sak. Lika så med vännen, de får väl uteslutas ur bekantskapskretsen och också strykas ur ens medvetande värld. I båda fallen är gagnar hatet inte varken offer eller förövare, man får förlåta och gå vidare.

#48 Det verkar som dt är dit vi ska komma. Hat, förakt och dömmande, skadar mest oss själva i slutändan. Dina ord får mig att tänka på Dalai Lama han älskar sin fiende. Det verkar som alla dom andra så kallat upplysta oxå gör det, som Eckhart Tolle, Burt Harding och Katie Byron.

#49: Men då sätter du ju villkor för din kärlek genom att säga "Jag avstår från att älska dig därför att du slår mig" eller "Jag tar inte emot dig i min bekantskapskrets igen därför att du har svikit förut.". Den villkorslösa kärleken måste ju vara den som inte sätter NÅGRA villkor och inte ställer några krav. Den som älskar villkorslöst älskar även den som slår, även när den slår.

Tyvärr är det ju så att vi kommer inte kunna detta ännu… den dagen vi alla kan älska villkorslöst lär ingen slå någon annan.

sedan har ju man detta med karman än så länge som ska balanseras ut.. så har du slagit måste du kanske bli slagen också… Ansvar kommer ju alltid att avkrävas oavsett det är en liten eller stor handling….

Ovillkorlig kärlek är att tillåta och älska det som är. Älska verkligheten precis som den är just nu. Varandet som Omelett skriver om är vi redan, det är våra tankar om allt som händer utanför oss som gör att vi inte är det vi redan är.

Jag förväntar mig ingenting av andra, jag skall börja med mig själv, det är då mirakel sker.

http://www.youtube.com/watch?v=Rlcylu-3Vak&feature=related

#51 villkorslös kärlek betyder inte självplågeri. Om jag bränner mig på spisen, så tar jag bort handen och gör förhoppningsvis inte om det. Att älska din nästa betyder inte att jag måste ha en nära relation. Man behöver inte umgås med alla, det är rent praktiskt omöjligt, vi är 6 miljarder på denna jord. Om en relation inte fungerar bra om den inte har något att ge mig, så ser jag det som jag har fått en läxa av livet och det är dags att gå vidare. Det kanske är meningen att jag ska stöta på en annan viktig person i mitt liv, men för att göra det så måste jag avsluta något gammalt. Eller så behöver jag bli ensam och söka mig själv.

Jag tror att villkorslös kärlek är att älska utan att förvänta sig kärlek tillbaka. Men att man inte ska bli behandlad hur som helst av sina vänner eller respektive. Nuet är det enda vi har och det kan hända mycket just NU.

#53 gillar Jag förväntar mig ingenting av andra, jag skall börja med mig själv, det är då mirakel sker.

kul att det blev så mycket olika tankegångar
:)

#55 Det var en väldigt bra fråga du tog upp här. På mig genererade den en massa nya tankegångar

#56 Visst är det kul när det blir så. Jag känner det oxå

#53 Det var en bra länk. Där kom det fram att inget händer av slumpen, det finns en mening med allt som sker. Bara att acceptera att allt är som det är.

#46

Jag tror att det kan ligga något i det du säger med att varandet är villkorslös kärlek MEN jag tror också att vi människor lägger in lite för mycket av våra egna föreställningar och förväntningar i vad varandet är och går ut på. Det vill säga, finns det ens en möjlighet att kunna förklara varandet med ord utan att till fullo ha upplevt hela innebörden av det?

Insikten om att det är våra mänskliga behov som skapar vår verklighet föder frågeställningen - var det Gud som skapade männsikorna eller är det människorna som har skapat Gud? Frågan om den villkorslösa kärleken finns kan ha samma utgångspunkt. Finns den av egen kraft eller finns den för att vi vill tro den existerar?

#59 Som med allt annat sökande verkar det vara så att vi söker ett så komlicerat svar med vårt intellekt, att vi ser inte det som är mitt framför oss, det enkla svaret.

#60

Och vad är det enkla svaret?

#61 Att allt bara ÄR och att det enda som finns är NU. Detta verkar vara svaret på allt, varenda fråga vi tar upp slutar med dessa ord. Lika så handlar alla dessa kloka ord från dom "upplysta" om just det. Så enkelt att det blir svårt.

# 62 men om allt bara är och det finns bara nu då blir det ännu mera komplicerat tycker jag. man måste ta konsekvenser av sitt handlande oxå

#63 Ja det tror jag oxå att man måste. Svaret är som sagt så enkelt att det blir svårt. Jag kan inte tillämpa detta enkla svaret själv, men jag studerar det och försöker att acceptera att saker är som dom är och att jag bara har nu.Ibland fungerar det och ibland går det åt pipan, men jag måste säga att när jag lyckas, så är livet lätt och underbart

ok tack, låter bra

#55 Tror det kallar att man är Olyckligt Kär..:p

Vilkorslös kärlek är precis som det låter. Man bryr sig inte om någons sidor alls, och älskar personen bara för den han är, man gillar alla sidor och allt med personen… Hur mycket ni än säger att ni gör det med era partners så tror jag knappast på det.

#66: Inte jag, i alla fall …

#61

Ja, allt bara är. Vi människor också. Det är vårt sätt att förhålla oss till det varandet som skiljer oss ifrån allt annat som bara är.

Många intressanta svar och det var en bra fråga om villkorslös kärlek.

#66 Vilkorslös kärlek är precis som det låter. Man bryr sig inte om någons sidor alls, och älskar personen bara för den han är, man gillar alla sidor och allt med personen…

Håller med, man vill ej förändra den andre utan accepterar h*n precis som h*n ÄR.

#69 Nog det närmaste man kommer.. Men dom flesta kan inte svälja någons dåliga sidor…

#69 och 70

Ser ni någon skillnad mellan den här meningen

"Man bryr sig inte om någons sidor alls, och älskar personen bara för den han är, man gillar alla sidor och allt med personen"

och den här:

"man har förståelse för andras agerande utan att döma eller kräva något i gengäld för det man ger"

?

#71 Ja, det är skillnad.. Förståelse är inte samma sak som att inte bry sig om att man har en dålig sida…

#72

Kan du utveckla din tanke lite mer omkring det?

Det skulle också vara bra om du kunde förklara om du också ser det som att det ena men inte det andra skulle visa meningen med villkorslös kärlek och isf vad det är som pekar på det.

#71 Hej Perla, Nej jag ser ingen skillnad, bara andra ord.

Hur tänker du om detta?

#73 Man kan förstå många saker, precis som man kan förstå kroppen. Men du är fortfarande inte kroppen, där med kan du aldrig fullständigt aldrig ha tankar som "Det där är någonting jag inte gillar". Även om det är en tanke, så är det så. Vilkorslös kärlek ligger inte på utsidan, utan på insidan, du älskar någon så djupt att själen din blir likadan som den du älskar, nästan. Lättaste sättet att beskriva det på. Förståelse är inte samma sak som att respektera eller att vara en sida. ;) En av dom saker jag försöker förklara har inget namn, tror och jag tänker inte namnge det jag tänker på. För det måste finnas ett namn på det? Jag kan knappast vara den första som tänkt det. Isåfall tycker jag synd om världen:P

#74

Det var en fråga ställd till er för att jag var intresserad av hur ni tänkte omkring det ni har skrivit.

#75

Ok.

#66 Ijin….nja inte olycklig fast lättare om man inte förväntar sig nåt tillbaka…då blir man glad :)

#78 Sant…

Medans jag skriver så är jag nästan besviken på Buddismen. Lite pessimistisk är den.

#79

Hur menar du att Buddhismen är "lite pessimistisk"? :-)

#80 Allt är ett stort lidande..:P

#80

Nja, det där är nog en misstolkning i såna fall. ;-)

#82 Eh… Nej, dom säger verkligen så. Isåfall är det du som har missuppfattat det…

#83 - Det har jag svårt att tro på Ijin. Det kan inte finnas en sån stor religion där man ser livet som ett enda lidande. Var har du hört/läst det någonstans och i vilket sammanhang? Ibland ser vi bara en del av något och glömmer bort/missar helheten.

Jag har aldrig hört eller läst att Buddhismen skulle tro på livet som ett enda stort lidande - i så fall undrar jag varför Buddhister anses vara så positiva och lyckliga :-)

Kan det vara för att de höjer sig över lidandet?

Så här står det att läsa  i en artikel:

Buddha gjorde den första planetära ansträngningen att skingra världsglamouren. Glamour är astral till sin karaktär och har att göra med känslokroppen och begärsnaturen.

Glamour skingras genom inströmningen av förnuftets ljus. Buddha använde tre metoder för att skingra glamour och förbereda personligheten för att vara ett medvetet uttryck av gudomlighet,

**Objektivitet
**Tillbakadragandet eller abstraktionen av hjärnans medvetenhet från sinnenas ting och från kallen från den lägre naturen. Påläggelsen av en ny rytm eller vanereaktion på hjärnans celler som lämnar hjärnan omedveten om frestelsen av världens sinnesperceptioner. Frigörelsen av själen från formlivets träldom och underordnandet av personligheten till de högre impulserna.

**Lidelsefrihet
**Förvärvandet av det medvetandetillstånd där balans ses, och varken njutning eller smärta dominerar. Genom lidelsefrihet blir den emotionella naturen immun från sinnenas lockelse och begäret misslyckas att avskräcka själen från dess rättmätiga uppgift. Lidelsefrihet befriar en från fördom och tillåter en att inta en lugn, opartisk attityd.

**Urskillning
**Processen att skilja mellan formen och Livet, mellan själen och kroppen, mellan den totala summan av den lägre manifestationen (fysiskt, astralt och mentalt) och det verkliga självet, orsaken till den lägre manifestationen; det tillstånd genom vilken självet igenkänner sin egen essens i och under alla former; ett av de högsta tillstånden i mänskligheten.

När dessa tre metoder hos Buddha används, strömmar förnuftets ljus in i den känslomässiga kroppen och skingrar glamouren och visdomens herravälde införs och förbereder lärjungen för initiering.

Ijin- Idag ska jag bestämma mig för att gilla människor jag möter- För att dom bara ÄR..  Tack

#83

Jag håller med Vintersaga i att man nog bör se helheten och inte ta något ur sitt sammanhang, för då blir det ju lätt missförstånd.

Buddha, liksom Jesus och andra uppvaknade som t ex Lao Tzu (som nedtecknade Tao Te Ching), talade alla om samma sak. Sen att det kanske har blivit misstolkningar av deras budskap inom religionerna, är väl inte så konstigt.

I alla fall; de talade alla (fast på olika sätt) om att finna vårt Sanna Jag och om att vakna upp till Verkligheten.
Vad är det vi vaknar upp ifrån? Lidandet. Lidandet skapas genom våra tankar om verkligheten.

Så är allt lidande? För den som identifierar sig med sina tankar om det om sker, så skapas ju ständigt nytt lidande.

Lidande skapas när livet inte går som man vill eller har tänkt sig, när man förlorar något man identifierat sig med.
Helt enkelt när man inte vill se saker och ting som de är och acceptera dem.
Livet blir ju som det blir, vi tror vi har kontroll över det som människor, men det har vi inte. Tron att vi kan kontrollera verkligheten leder också till lidande.

Detta är inte alls någon pessimistisk syn på tillvaron, även det är en tanke om verkligheten. Verkligheten är. Det var det Buddha visste och Jesus, och Lao Tzu m fl.

De visste också att bortom lidandet så ser man att livet är fantastiskt, ett mirakel, en gåva som vi ska ta vara på.

Som du förstår så är det allt annat än en pessimistisk syn på Livet. :-)

jag som läser religon har lite av en aning just nu. Dom säger faktiskt så, men varför man är buddist är ju för att lära sig se bortom det. Dom säger också att allt är förgängligt. Alltså att allt försvinner.

Men allt detta är ju bara steg i strävandet efter nirvana. Och istortsätt så säger dom att man inte ska vara materialisk…

Jag älskar min son villkorslöst. Vad han än skulle göra så kommer han alltid att vara min son, mitt barn. Jag skulle kunna fördöma hans handlingar men aldrig sluta älska honom.

Jag tror att det närmaste villkorslös kärlek man kan komma är till sina barn.

Kärleken till min man är stor men på ett annat plan. Där finns vissa villkor med för att jag ska älska honom.

#89 Där håller jag med dig!

#89 Jo, du älskar honom. Men knappast vilkorslöst. Det är en känsla som inte alls har med att älska någon att göra. Det är en egen känsla i sig själv, en som man inte kan beskriva ordentligt. Det är det att du fördömer det han gör, det är anledningen. Men det finns som sagt olika typer av kärlek.

Jag kan ha varigt med om vilkorslös kärlek, men blev så rädd att jag stängde av det… Fast det är en annan historia, som är otroligt känslig att prata om för min del…

#91 Jag tror vi tycker lite olika där. Jag kan fördöma min sons handlingar (såsom svek, brott m.m.) men min kärlek till honom kommer alltid att finnas kvar. Jag skulle stå vid hans sida till evigheten och det är för mig villkorslös kärlek.

Skulle mina man däremot göra liknande "svek" eller mina vänner så står jag absolut inte ut med detta.

Frågan lydde om villkorslös kärlek finns och för miga har kärlek med att älska någon/något att göra.

#92 Det är en början på det, men inte inärheten av vad jag vet att det är. Det är svårt att förklara, men jag kommer inte försöka övertyga dig mer.

Apropå Buddhismen..

En av de grundantagande man gör är att livet är ett lidande. Det förklarar man med att människan alltid strävar efter att få det bättre istället för att acceptera och leva i tillvaron som den ser ut. Ex. Istället för att acceptera smärtan som en signal från vår kropp så försöker vi fly ifrån den, vilket i sin tur gör att vi fokuserar ännu mer på smärtan istället för att fokusera på vad som har orsakat den. Det beteendet gör i sin tur att smärtan ökar och vi lägger ner ännu mer energi på att undkomma den.

Ett annat exempel på det som oftast gör livet till ett lidande är att vi kämpar för att vinna andras respekt, förtroende, gillande, etc.

Om det är en pessimistisk eller optimistisk syn på livet är en individuell bedömningsfråga.

#93 jag vill bli övertygad och är jätteintresserad av vad du säger

#94 Japp. Men om man kollar faktan, utan filosofin, så ser den förbannat pessimistisk ut:p Inget fel på buddismen… Den är som den är.

#0 Tillbaka till ursprungsfrågan. Jag tror att det finns, men ser vi det? Igår åkte jag taxi med en utvecklingstörd kvinna. Det hon utstrålar är vad jag tror är villkorslös kärlek. Genom sitt sätt, så brukar hon få positiv respons från omgivningen. Men den här taxichauffören blev upprörd, när hon hälsade glatt och gav honom en lätt strykning på kinden. Så upprörd att han sa till henne att hon kunde sitta bak, hans kropp skakade, händerna trummade oroligt på ratten, blicken var skärrad och han tittade bara åt vänster under hela färden, samtidigt som han körde som en galning (jag ville be honom att ta det lugnare, men jag vågade inte öppna munnen) Ett uttyck för kärlek och vänlighet, blev för honom ett hot!

#97: Det förstår jag innerligt! För honom kan det ha varit en lika stor kränkning som det varit för dig om en främmande man klämt dig på brösten mitt på torget - även om han gjorde det för att han tyckte du har snygga bröst (förutsatt förstås att du inte tagit det som en komplimang ). Skillnaden är du hade kunnat ge mannen en örfil, men taxichauffören måste tiga och lida, eftersom den här kränkningen var av annat slag …

#98 Jag har varit med om samma situation många gånger, men med ett annat resultat. De personer som vi möter ser hennes vänlighet och svarar upp på det på ett positivt sätt. Vi åkte taxi tillbaka från aktiviteten med en annan chaufför. Han reagerade då exakt samma beteende på ett helt annat sätt. Hemfärden blev ett avslappnat och trevligt möte, med lättsamt småprat.

#99: Jo, vi är alla olika.

# 97 Det du berättade här var väl rätt intressant att se för du visste i ditt hjärta vad det handlade om. Eller hur?

#99 Jo vi är absolut olika och det är vad och HUR vi väljer att se sakerna på också. Rädsla eller kärlek.

#101: Eller som att känna sitt integritetsutrymme kränkt. Min kropp är inte allmän egendom - det kanske inte den här personens heller är. Det finns personer som avskyr beröring. Många Aspergare är till exempel sådana. Då är det kanske inte så att de väljer mellan rädsla och kärlek

#102 Det vill jag höra mer om, att avsky beröring. Hur kan det komma sig? Vad är det som händer då? Hur tänker/känner du om detta?

Väldigt intressant och jag frågar för jag vill lära mig mer ;-)

#103: Det finns en del om detta på sajten Bokstavsfolk iFokus. Barn som senare diagnosticeras med Asperger kan till exempel vägra dia om de ligger i famnen, utan vill bara äta om de får ligga på sängen bredvid sin mamma, utan annan beröring än den mellan munnen och bröstvårtan. De blir glada när de kan övergå till flaska och slipper närheten.

För mig är det så att beröring som inte har sexuellt syfte, eller som inte inträffar av en händelse, typ om två personer står bredvid varandra för att lyfta något, känns motbjudande. I synnerhet avsiktlig beröring, som om någon skulle komma och klappa mig på kinden.

Finns det något du avskyr? Tanken på att en snigel kryper på ditt skinn, kanske? Eller känslan när du i mörkret kliver i något varmt och lite klibbigt? Tänk dig en sådan känsla … Instinktivt skitläbbigt, fastän det inte alls är farligt eller hotfullt.

Hur det kan komma sig vet jag inte, jag är född sådan. Det har trasslat till många förhållanden, kan jag lova! Däremot är jag ytterst fysisk/taktil i mitt förhållande till allt det i världen som inte är människor (djur, växter, mineraler etc.). Där kommunicerar jag till mycket stor del genom känsel och beröring.

#101 Ja och det är ju rätt fantastiskt att jag kan se det nu, men jag har inte alltid sett det.

#104 Att jag kunde se situationen, beror förmodligen på att jag har haft problem med närhet och beröring. Tidigare skulle jag förmodligen reagerat på samma sätt som taxichauffören. Det du beskriver här känner jag mycket väl igen. Till min glädje har jag blivit av rädslan för närhet och beröring.

#105: Jag läste någonstans i en tråd att barn som inte fått tillfälle att knyta an kan reagera med att utveckla samma slags motvilja mot beröring, men att vissa Asperger-barn själva väljer att inte knyta an. Samma resultat av olika processer.

#106 Då kan man ju fråga sig. Vad är vad? Kan utebliven möjlighet att knyta an och kanske andra miljöfaktorer, skapa Aspberger?

#107:   Vad jag förstått är Asperger medfött och genetiskt betingat. Det är ungarna som kravlar bort när de läggs på mammas mage efter förlossningen, så att säga.

Men det finns förstås massor av teorier.

Genetik är ju egentligen misstag. Precis som Downs Syndrom så är Aspberger någonting man får vid födseln.

#104 - Jag kan inte sätta mig in i det du skriver Grönstedt, trots att jag är uppvuxen i en familj som hade svårt att visa sina känslor - vilket självklart har påverkat oss barn en hel del. Jag har övervunnit en del av det och kan idag njuta av beröringen :-)

På vår gamla förening har vi mött många människor genom åren - en hette faktiskt likadant som du kallar dig här och hade precis samma svårighet som du när det gällde närkontakt. Jag minns att jag tänkte att det måste vara besvärligt att leva så…

Inte för att jag tror det går att övervinna en sådan sak när det hänger ihop med en genetisk sjukdom - men jag hoppas att du en dag kan njuta av det på samma sätt som jag, även med människor!

Namaste, Rickard

Gronstedt #104, 106 och 108

Det var intressant att få veta. Jag kan förstå att det kan ställa till med en hel del problem.

#107 Intressant fråga

#104, #106 o #108.

Förstår hur du har det eller haft det och speciellt i det sista stycket i #104 samt om anknytningen.

Tack för att du delade med dig om detta och att du hade viljan att svara på mina frågor.

#109: Menar du medfött, eller något man får "vid födseln", som en förlossningsskada?

#110: Jag har inte problem med att visa känslor, i min familj (alltså mina föräldrar och syskon) visades de tydligt, men inte ostentativt med beröringar. Utifrån sett kan vi se okänsliga ut, men vi vet själva att vi inte är det. Vi pratar mer än vi klappar, så att säga. Vi är inbördes oerhört lojala och axlar varandras bördor nästan utan att behöva prata om det, när så behövs. Men många upplever mig som kall, därför att mina signaler inte är så stora. "Skit, det där gjorde ont!" betyder lika mycket som när någon annan storbölar.

Jag kan gå hand i hand med mormor för att hon har svårt att gå, jag kan röra vid folk eller bli berörd av dem vid massage, läkarbesök, arbete eller vad du vill, därför att det är beröring som har ett syfte. Sexuell beröring är inte heller ett problem, därför att den har ett syfte. Det är det "meninglösa" klappandet och gosandet som inte finns för mig, vars syfte jag inte kan uppleva, som bara snärjer och stänger in, kräver och kväver.

Det är faktiskt inget problem för mig, om man bortser från "problemet" att gå igenom ett stort antal partners innan man hittar en som uppfyller "kravspecifikaionen" . Varför skulle jag vilja lära mig att gilla att det kryper sniglar på mig?

Idag fick jag mig en släng av sleven. Jag har väldigt stark kännsla för siffror. Jag ser sådant som inte andra ser, när det var uppe på diskussion, så sa min chef (som drar nytta av den här egenskapen). Det är bara för att du har Aspberger! Det kanske jag har. Jag har allt haft mina funderingar själv.

#113 Det blir så när man skapas… alltså den första cellen som ska börja dela på sig för att skapa dig blir fel. Alltså blir alla som klonar sig efter den fel med… Extra Kromoson.

#115: Fast Asperger har inte med extra kromosomer att göra, det är väl Downs?

Fel köper jag inte heller, jag är som jag är och det är inget fel med det. Det kan lika gärna vara alla er andra det är fel på .

#116 Det kan lika gärna vara alla er andra det är fel på- HAHA, den var bra.

#116 Nej, bara för Downs syndrom är det Extra Kromosoner. Asperger är en störning, medans Downs är medfött.. Så det är skillnad.

Beteende messigt är det raka motsatsen till varandra;)

#116

Visst kan det vara så.

#113 - Jag förstår vad du menar. Jag tycker ändå att det är begränsande att bara ge uttryck för beröring som har ett syfte (annat än att beröra) - tvärtom mot ditt resonemang, men sån är jag.

Min bror och jag har starka band och fast vi inte kramas så ger vi uttryck för våra känslor på annat sätt, så det känner jag lika mycket igen som er familj.

Om jag känner en mjuk beröring på kinden en morgon, så kan det vara en av katterna, vår hund eller min sambo - oavsett vem som ger mig den så är det härligt och jag njuter av den, trots att den inte fyller något annat syfte än att vara en kärleksfull beröring… Jag skulle känna mig begränsad om jag bara tillät det komma från djuren… eller bara för att vi ska ha sex…