Svaren som kommer här ser jag fram emot!

Lever med ett barn där "förövaren" är biologiska mamman och på inget sätt behöver hon stå till svars.
Inte ens besöksförbud går att få. Brott måste först ha begåtts.

Och då är det försent…i vårt fall.

Tyvärr har jag inget svar till TS. Sorry.

Du ska inte vara ett offer, men du kan inte ändra på dem! Det som de gör är deras angelägenhet och det du gör är din angelägenhet. Om någon gör något mot dig, så kan du ta hand om det på olika sätt. Medan du växte upp, hade du kanske inte så stor möjlighet att påverka din situation, men som vuxen kan du! Den enda du kan ändra på, är dig själv!

#2 Jo jag håller med dig där. Jag har slutat att se mig själv som ett offer och tar ansvar för mig och mina kännslor. Jag har accepterat att det är som det är. Dom kommer inte att ta sitt ansvar. Texten blev lång, men kärnfrågan är, ska jag ta ansvar för mina kännslor OCH andras, när jag är dum?

#1 Du har nog samma problem som jag. Ditt ex kommer förmodligen inte att ta sitt ansvar som "förövare" Du som "offer" får ta hand om det själv, vad vi än tycker om detta. Om du nu blir hårt pressad av den här situationen och beter dig dumt mot någon annan. Ska du då som "förövare" ta ansvar för det "offret"?

Det som är grejen är ju att båda har ansvar. Offret har ansvar för sina känslor och vad de skapar, och förövaren har ansvar för handlingen och vad den skapar.

Det bästa är väl om förövaren ber om ursäkt OCH slutar upp att "föröva" dvs verkligen förstår att h*n har gjort något fel. OCH offret ska helst också förstå och allra helst förlåta förövaren och jobba med sina känslor att de inte påverkar offret i sitt liv, vilket ju för båda är lättare sagt än gjort.

Men det viktigt här att förstå som jag ser det, att ansvaret är åt båda håll. Men mkt i samhället just nu går på att det är offrets fel och det är den som ska ändras på eller flyttas på… det är väl det som jag reagerar på iaf.

ska jag ta ansvar för mina kännslor OCH andras, när jag är dum?

Där ska man absolut ta ansvar för den andras känslor om man varit dum. Det är väl därför man lär barnen att säga förlåt efter de  t.ex. slagit någon. OCH se den andre i ögonen när det sägs och mena det…

Åtmistonde har jag lärt mina barn sådant. Och det  hörs tydligt när de säger det så de menar det… jag har väntat tills de sagt det med hjärtat själva..

#1 Jag måste också säga att jag förstår att du levt i ett "helvete". Så du har ju verkligen upplevt offer rollen. Och som ajg uppfattat det verkligen tagit ansvar och gjort något åt dina känslor så det inte ska "spöka" mer. Verkar som du lyckats bra!

Men som sagt förövarna har ett större ansvar, coh de komemr att avkrävas ansvar också förr eller senare.

#5 Det håller jag med om att det är helt tokigt att flytta på "offret" det blir en ytterligare belastning på en redan drabbad person. Det är ansvarsfrågan jag undrar över. Tanken fungerar bra när det handlar om att jag har varit dum, jag försöker ta mitt ansvar, men åt andra hållet fungerar det inte lika bra. Den som är taskig mot mig, struntar i sitt ansvar. För mig finns inget att hämta i att vara offer, alltså kan jag inte vara det, men ändå kan jag vara förövare gentemot andra.

Den som är taskig mot mig, struntar i sitt ansvar.

Det är ju  just det som är problemet… när man varit taskig måste man ta ansvar för det och ställa till rätta så gott det går…

#6 Jag gjorde en dum formulering där. Vad jag menade var att om någon är dum mot mig så är det mitt ansvar för dom skiter i det. OCH om jag är dum mot någon så är det oxå mitt ansvar.

Nu blev jag rädd för svaret på min egna fråga. I mitt fall som offer är hela ansvaret mitt. Det skulle vara fruktansvärt om det var sant.

Hej Omelett, vilken historia du har skrivit här, det gör ont när våra tankar fladdrar till det som hänt oss.

Du är väldigt MODIG som vill titta på dig själv och jag tror du redan har svaret inom dig.

Livet är perfekt som det redan är och när vi kommer i situationer som inte känns ok så vet vi innerst inne vad vi skall göra. Antingen drar vi oss till dom eller så drar vi oss undan utan att gå in i diskussioner. Vi vet och behöver inte ens ta ett beslut eller få andra att göra saker.

Vilket känns mest tungt för dig just nu?

#12 Utan tvekan att jag inser mitt egna ansvar. Kunde jag bryta upp efter 14 år, så kunde jag ha gjort det efter 4 år oxå. Efter separationen lät jag honom kränka och terrorisera mig gång på gång, nästan så jag gick och hände mig. Nu kan jag låta hans påhopp skjölja över mig som vatten på en gås. Detta får mig att skämmas över mig själv, så förtvivlat korkat att GE honom makten över mig.

Jag håller helt med om att man enbart kan ta ansvar för sig själv. Man kan aldrig ändra på någon annan och man kan aldrig tvinga någon dumming att ta ansvar för vad den sagt eller gjort. Däremot kan man välja att ta ansvar för sina egna handlingar och känslor. Sårar man någon, vilket man ju gör för man är ju bara människa, så ska man stå för det och be om förlåtelse. Blir man sårad själv kan man egentligen bara arbeta med sina egna känslor eftersom man aldrig kan tvinga någon annan att ta ansvar. Här ingår att skydda sig själv från de som vill illa.

Jag personligen brukar tänka att jag ska inte sänka mig till deras nivå, jag ska anstränga mig för att vara bättre på att ta snavr för mina handlingar än dem! Det klarar man ju inte alltid förstås men jag arbetar på det.

Jag tror oxå som Mariann att de som sårar och gör illa kommer att hamna i situationer där de tvingas ta ansvar, förr eller senare, så det är ingen mening med att öda energi på dem med att försöka få dem att förstå.

Jag känner igen mig så det du skriver, har varit i liknande situationer själv och har ett syskon som beter sig som du beskriver.

Jag tycker inte att du ska skämmas omelett, man gör ju alltid sitt bästa och det du gjorde just då var det bästa du klarade i den specifika situationen!

Nu vet och kan du mer och agerar annorlunda, en utveckling, strunta i skammen och förlåt dig själv för att du inte förstod det du förstår nu, just då.

#13 Härligt att läsa och det du känner är ok. Att skämmas är ok men saken är ju att det var ju som det var. Du visste inte bättre och då tillåter vi att andra får oss att känna oss värdelösa. Egot har tagit över igen.

Jag har varit i samma sits som du med psykisk misshandel men ej av ett ex utan av en förälder. Jag reagerade och funderade ofta hur jag kan få henne att förstå att hon inte skall göra som hon gör. Kände mig påhoppad o att hon ej respekterade mig.

Kan skriva en hel historia men saken är den att jag tog allt personligt för jag visste inte bättre. Jag accepterade ju inte mig själv precis som jag var. Då gör vi andras negativa ord till vårt.

Väldigt tacksamt egentligen att få vara med om detta för livet ger oss allt vad vi behöver för att utvecklas.

Jag fick lära mig att acceptera mig själv och efter detta har allt annat runtomkring förändrats drastiskt, detta är svårt att förklara men när jag visade min tacksamhet, kärlek och öppnade mitt hjärta så gjorde andra detta också. Det bara sker.

#14 Man kan hoppas att dom får sin beskärda del av problem, men det är oxå skrämmande. Vad har JAG gjort som råkar ut för allt möjligt? Ibland undrar jag om jag har världens sämsta karma. Usch karmalagen utlöser ångest hos mig.

Jag har också varigt offer, men det var ju längesen… Nu ändrar jag på så mycket jag kan och lär mig fort hur man gör för att påverka andra.. Om du har världens sämsta karma hamnar jag på andra plats, men problemen kommer till dom som faktiskt kan hantera dom bäst, vilket du verkar ha gjort precis som jag.

Hihihi, då är vi många i den "dåliga karmaklubben" :)

Fast skämt å sido tror jag snarare att det handlar om att vi är mottagliga för mycket och stor utveckling, för det är ju det alla prövningarna handlar om. De som inte får lika mycket kanske inte är redo för så stora och tuffa läxor ännu, eller så har de redan klarat sina tentor i den kategorin.

#16 På något märkligt sätt har allt jag råkat ut för till slut gett mig en massa redskap i livet. Jag är stark och självständig. Det är bara att kavla upp ärmarna och jobba på. Livets hårda läxor får en att växa som människa.

#18 Tack för att du inte tog min första plats, något vill jag vara bäst på

#19 Det finns en annan tes att luta sig mot. Vi kan ha bett om hårda prövningar för att komma frammåt i utvecklingen. "Man får inte större prövningar än man klarar"

Hm… typiskt… då blir det att ta ansvar alldeles själv för det med då… ;)

#20 Precis och jag ser det så här med prövningar. Om vi inte lärt oss saker och ting som kommer i vår väg som ej känns ok så kommer vi få dessa situationer om och om igen för att vi skall SE. Livet vill oss väl och handlar om kärleken till oss själva.

Det handlar om oss och den mest kraftfulla och ansvarsfulla frågan.

Vad kan jag lära mig utav detta?

Denna fråga har jag för mig du sa en gång i en tråd. Stämmer det?

#22 Ja det är min ständiga fråga. Vad kan jag lära mig av detta? Att jag är en idiot, blev min första tanke Men jag har självklart lärt mig oerhört mycket om mitt egna ansvar, om tålamod, om människor, om livet osv. Det är ju detta som till slut har visat mig vägen hit till detta forumet och Eckhart Tolle o co

#23 Bingo, var sann i ditt tal, säg aldrig något neg ord om dig själv för det är då du intalar dig själv hur du tror du är. Hjärnan uppfattar detta väldigt snabbt.

Du är kärlek, glöm inte detta. KRAMAR OM DIG.

Men nu kom en ny frågeställning som rör min grundfråga. I relationen till mitt ex, så utlöste det djävulen hos mig och jag var inte så lätt att leva med alla gånger. När jag stack så stod han där med sina sårade kännslor. Ska jag ta mitt ansvar för det?

#0

"Hur  ska jag få mina "förövare" att ta sitt ansvar? Ska jag fortsätta att vara ett "offer" tills dom gör det? Ska jag ta mitt ansvar gentemot andra, men ingen ska ta sitt ansvar gentemot mig?"

Du kan aldrig begära eller få dina "förövare" eller någon annan att ta sitt ansvar gentemot dig. Det är inte din uppgift att göra det.
Man kan aldrig någonsin tvinga någon till sant ansvar eller övertyga någon, det måste komma från den personen själv. Det måste komma utifrån att personen blir fullt medveten om att den sårade dig i såna fall. Hur ska han/hon annars kunna ta ansvar?

Du är bara ett offer i dina egna ögon och det har inget med andra att göra, vare sig de tar sitt ansvar eller ej. Att se sig som ett offer är en föreställning som inte är DU. Det är bara ett mönster du tagit som ditt, en tanke som missuppfattats någon gång.
Offerkänslan kommer av att man känner att andra gör saker och ting mot mig. Alltså att det är personligt det som andra gör, istället för bara något som hände.

Det jag själv har insett numera är att de som jag ansåg "gjorde mig illa" i det förflutna, inte kunde gjort på något annat sätt. Eckhart Tolle pratar om att vara "unconscious", alltså omedveten och det är ju de allra flesta människor.
Som omedveten agerar man utifrån prägling (conditioning) och mönster som man lever ut, men som inte ens är den man är, men man vet inte detta. Det är något universellt, alla gör det.

#25

Det jag skrev ovan gäller ju för dig också och hur du har handlat tidigare. Du kunde inte gjort på något annat sätt, utifrån din dåvarande omedvetenhet. Du gjorde inget fel, du gjorde bara det enda du kunde gjort. Detsamma gäller för ditt ex. Ni var båda omedvetna.
Ju mer medveten du blir, ju mer ser du att det inte finns något att förlåta, det finns ingen offerroll, ingen förövare.. :-)

#26 Att vara ett offer har jag släppt, så meningslöst. Det är den allmänna debatten om förövarens ansvar jag har funderingar kring. Detta var ett bra svar till mig. Det köper jag och drar en lättnandens suck.

#27

Grattis till att du har släppt din offerroll! :-)

Så bra för dig, att du fann något av värde i svaret..

#28 Det är alltid högt värde i dina svar. Du skulle gärna få sitta här i min soffa och säga kloka saker till mig, när jag rusar runt i tillvaron

#29

Hahaha, du är för go!! :-D

#0: Du kan inte tvinga dem att "ta sitt ansvar", och det är inte heller önskvärt, men du kan inse att de har gjort del och att det är helt rimligt att hata och fördöma dem för det. När du sedan accepterat ditt rättmätiga hat kan du arbeta med dig själv för att acceptera att det som varit har farit och att det förflutna aldrig kommer att bli annorlunda, och att det inte längre har någon makt över dig.

#10: Du behövder inte ta hela ansvaret bara för att förövaren inte tar sitt ansvar. Förövarens ansvar måste i så fall förbli "otaget", eller ligga som ett hemskt uppvaknande över vederbörande om den skulle komma till insikt. Men det kan aldrig någonsin vara ditt ansvar!

#25: Han stod där med sina sårade känslor, säger du, och ska du ta ansvar för det? Men hade inte du tagit det ansvaret under alla år då du INTE gick? Du hade försökt att få honom att ge dig det utrymme du behövde för att kunna existera i en rimlig relation med honom, och på alla dessa år accepterade han det inte och gav dig inte så mycket att du kunde leva med honom. Till sist accepterade du det omöjliga i att jämka samman er två och gick. Ja, du har ansvar för att du gick, men eftersom du inte är skyldig att utplåna dig själv, och eftersom du hade givit honom många tillfällen att ändra sig, så får han stå sitt kast.

Förlåt att jag försöker säga hur det var för dig, det vet jag naturligtvis inte, men det är så fruktansvärt ofta så att den ena parten, dessvärre ofta kvinnan, försöker hävda sin rätt att inte bli stympad i ett förhållande, och sedan skäms och kallar sig själv provocerande eller otrevlig. Ännu en sak som det så kallade patriarkala samhället gjort mot kvinnorna …

#26 Så bra sagt!

Här är så många bra trådar som jag läst och fått en massa AHA upplevelser av. Jag kan se saker och ting från ett annat håll efter alla era kloka ord. Jag var med om en jobbig situation med en nära person till mig för ett tag sen, och som satte djupa spår inom mig. Har nu förstått att h*n inte kunde göra på något annat sätt då, detta var inte medvetet mot mig, men jag tog det väldigt personligt. Nu kan jag förstå att h*n var och är omedveten om det som h*n gjorde. Det är inte min uppgift att få denne att upptäcka det, detta måste komma från h*n själv isf. Som jag har "kämpat" för att h*n skall förstå, så mycket energi jag lagt ner på detta. Puuh.. :)

Jag känner att ju mer jag förstår detta desto mer kan jag släppa taget om det, och jag känner mig friare.

#32

Så glad jag blev för din skull när jag läste detta!! :-D

Det är så underbart när man får såna aha-upplevelser och kan börja införliva dem i sitt eget liv eller hur? :-)

"Jag känner att ju mer jag förstår detta desto mer kan jag släppa taget om det, och jag känner mig friare."

Alldeles underbart att höra Faith! :-)

#31 Jag kan allt jävlas riktigt oredentligt må du tro Så visst har jag gjort ont i allt detta. Men i slutänden är det nog som Gitte och Tunrida säger, det var DÅ det. Nu är jag på ett sätt ännu mer djävulsk. Det värsta han vet är att jag har det bra och är lycklig, så nu är jag det