Igår tänkte jag på en fd väninna som jag träffade genom en kille i början på 70-talet, så det är ju en del år sedan. Hon var kompis till min kille och vi började umgås Ancie och jag. Hon var ofta hemma hos mig eftersom jag hade sonen och inte kunde gå ut så ofta. Och så bodde vi nästan grannar också, så det blev en del umgänge. Sen träffade hon en kille och det tog slut med min kille/hennes kompis.

1986 gick jag på Komvux och läste in gymnasiet. Där träffade jag på en mycket trevlig tjej som bodde i närheten. Vi hade samma intressen och trivdes mycket bra tillsammans. Då berättade hon att hon hade en väninna som skulle förlova sig och skulle ha en liten mottagning på pojkvännens pizzeria. Så vi bestämde vi skulle gå dit en stund och skåla med de nyförlovade. Sedan skulle vi vidare till en grekisk klubb där min kille (en grek) väntade på mig.

Denna väninna som skulle förlova sig var just - Ancie! (Världen är liten) Det var ju en trevlig överraskning. Så vi satt ner en stund och tog ett glas vin och åt lite av ostar och sådan som de satt fram. Men sedan började klockan gå och jag blev lite ….. ville iväg. Så vi reste oss och tog på oss kläderna. "Ska ni gå redan" vi tänkte börja spela så att vi kan dansa" - sade Ancie. Men jag hade ju bestämt med Antonius och ville gärna träffa honom. Så jag föreslog att min väninna skulle stanna och så kunde jag själv gå till grekiska klubben. Och då säger Ancie något som jag aldrig har glömt - "Gunilla, när ska du sluta springa ifrån ditt liv?"

Jag förstod naturligtvis inte innebörden i hennes ord då, de förstod jag tio år efteråt! Då satt de som en smäck!

Jag tänker nu mycket på hennes ord, att de är så sanna så de bara kan vara. Jag har faktiskt sprungit från mitt liv. Jag har levt så fruktansvärt intensivt att jag egentligen inte hunnit med själv. Detta har gällt både jobb och privat. Allting har hänt i 200 km/timmen.

Till exempel, har det tagit slut i ett förhållande så har jag suttit och gråtit en timme ungefär. Sen har jag duschat, sminkat mig, tagit en drink och gått ut på första bästa bar eller nattklubb för att träffa en ny, eller åtminstone inte sitta hemma och deppa. Jag har aldrig tänkt över varför förhållandet tog slut, eller varför något gick snett. Jag  har bara kastat mig in i nästa fas - wrrrooooom! Schwiiiiish!

Nu gör jag inget annat än tänker på olika situationer, nu först kan jag analisera varför saker gick som de gick.

Så hon hade så rätt - Ancie!