Tredje och näst sista delen blir om mitt självdestruktiva beteende och tankesätt.

Jag började skära mig när det var som värst med Anton. Vi bråkade nästan hela tiden och så mådde jag dåligt över andra saker, så till slut rann droppen över och jag tog till smärtan för att sluta tänka och känna några sekunder.  Jag är fortfarande förvånad över att jag gjorde det, för jag svimmar vanligtvis när jag ser blod. Men jag minns första gången jag skar mig, det var morgon och jag vaknade upp till ett argt sms från Anton. Jag blev less, gick till badrummet och tog fram en rakhyvel och gjorde tre sår på höger arm. Och den lättnaden jag kände efteråt var läskig, det var som en stor sten föll från axlarna och alla tankar och känslor försvann för ett tag.
Så klart kom dom tillbaka, smärtan stoppade dom bara för ett tag. Men jag fortsatte skära mig, min mor som jag bodde med då såg sår på min arm en gång. Jag skyllde på katten och hon ifrågasatte mig aldrig.

Jag blev riktig duktig på att dölja mina känslor och spela glad fast jag mådde riktigt dåligt. Mamma märkte aldrig något, inte någon annan i min familj heller. Min bästa vän i skolan fick veta endel, Björn fick veta mycket. Han hade fullt upp med att försöka få mig att sluta skada mig själv.

Samtidigt slarvade jag med maten, hade riktigt dåligt självförtroende och kände mig tjock. Fast ser jag nu på bilder från den tiden förstår jag inte hur jag kunde tycka det. Jag åt dålig frukost, åt jättelite på skolan, ljög för mamma om att jag åt när jag var hemma och hon jobbade, och åt någon macka på kvällen. Även då tränade jag en hel del hemma, situps, armhävningar med mera. En del gånger blev jag yr och då fick jag slänga i mig någon macka eller så för att inte svimma. Jag såg aldrig mitt beteende som farligt för mig själv, det var normalt för mig.

Skolan var en stor del av mitt liv. Jag har alltid haft höga krav på mig själv, och de kraven ökades av mammas kommentarer. Nästan hela mellanstadiet och hela högstadiet var jag borta mycket från skolan, min rygg och min mage funkade inte som dom skulle. Jag var in till sjukhus flera gånger men man hittade aldrig något fel. Efterklok som man  är inser jag nu att det var mitt psykiska mående som orsakade mina fysiska problem.
Trots att jag var borta mycket från skolan låg jag på VG och MVG i de flesta ämnena, det var inte många ämnen jag hade G i, och ett IG hade jag aldrig fått. Men ändå var det inte nog för mig, eller min mamma. Varje gång betygen kom påpekade hon vad jag kunde jobba mer på.
När det var dags för gymnasiet var jag slut. Efter halva höstterminen i ettan klarade jag inte mer.
Jag gick in i väggen, mådde dåligt hela tiden, kände mig sjuk varje dag, grät ofta och hade ångest hela tiden, sov inte ordentligt. All information man fick i skolan gick in genom ett öra och ut genom det andra, det var som att en spärr kommit i skallen och jag inte kunde ta in mer.

Jag hoppade av ettan, tog ett år lugnt.  Hösten efteråt började jag igen, då trodde jag att det skulle gå bättre eftersom jag blivit sambo med min pojkvän och han har alltid varit ett riktigt stöd för mig. Han fick ta alla nätter jag grät, alla mornar då jag mådde illa och vägrade gå till skolan. Jag klarade mig igenom höstterminen då i alla fall, med hög frånvaro. Men vårterminen var det kört igen, då gick jag till en lärare och bad om att få läsa hemifrån resten av terminen för att sedan hoppa av igen till sommarn. Det fick jag tack och lov. Att berätta för min mor att jag för andra gången skulle hoppa av gymnasiet var svårt, då skolan för henne är viktig. Hon har aldrig förstått det här med att må dåligt, fick ofta höra att jag kände efter för mycket.

Under hela den här tiden har jag helt tappat bort mig själv, mitt liv gick ut på att göra det jag trodde att andra förväntade sig av mig. Ordet nej försvann ur mitt liv, eftersom jag lärt mig att det ändå inte hjälpte att säga vad jag själv ville.

Och alla gånger jag blivit sviken gjorde så att jag inte pratade om hur jag mådde, jag vågade inte helt enkelt. Var rädd att folk skulle säga som mamma; att jag kände efter för mycket.

Ja, det var tredje delen, det är sjukt hur trött jag blir av att skriva om allt det här. Det suger verkligen ut all min kraft. En del kvar att skriva sedan, och den blir lite mer positiv.