Jag har egentligen inget råd att ge, kan bara säga vad jag själv insett, baserat på egna upplevelser och erfarenheter av detta med förlåtelse.
Och det är att först och främst går det inte att verkligen förlåta om man fortfarande identifierar sig med vad den andra personen gjorde. För vad innebär det att förlåta någon annan? Egentligen?

"Han eller hon gjorde detta mot mig." Där är kärnpunkten. När man kan se att det inte var eller är något personligt det som hände, så blir man fri. Ingen förlåtelse är nödvändig för det finns inget att förlåta.
Det personen gjorde, gjorde han/hon utifrån sina nedärvda och invanda omedvetna mönster, som denne tagit för "jag".
Ser man bortom dessa mönster så ser man att personen inte var dessa handlingar.

Det är en vilsen och ensam människa som agerar våldsamt, elakt, överlägset, kyligt osv. Det är alltid ett rop efter kärlek när någon agerar så, tro det eller ej.
Det är en människa som inte känner sitt sanna jag och som inte vet något annat sätt att vara på.
Därför var det aldrig något personligt mot en själv, det som människan gjorde.

Att hon var elak och mycket egoistisk är jag inte den enda som kan bevittna. Hon kunde inte vara vän med någon utan skapade konflikter med alla hon hade att göra med. Däremot blev jag föremålet för hennes elakheter eftersom jag var hennes barn som litade på henne som ett barn litar på sin mor.

Hon måste ju själv ha mått väldigt dåligt psykiskt, en del av detta vet jag också varför och detta berodde på hennes förhållande till sin mor.

Jag har dock inte fört vidare något på min son eftersom jag i tid insåg hennes felaktiga beteende, så trenden är bruten. Hennes beteende mot mig blev ett direkt varnande exempel på hur man inte ska behandla ett barn.

Det märkliga är att hon inte alls betedde sig likadant mot min bror. Men det var tydligen likadant med hennes mor, hon hade ju nio syskon som "slapp undan".

#0 Mycket fint att komma så långt att ha viljan till att förlåta allt som hänt. När du tar till dig detta är processen redan igång.

Jag håller med Tunrida här och jag gjorde likadant. De var som dom var våra kära föräldrar och när jag pratade med min Mamma om just detta så var det just rädslan som hon höll fast vid för hon hade själv upplevt samma men 10 ggr värre.

Förstår din känsla och jag är säker på att du klarar det. Ta den tiden som du behöver.

Välj dig själv, det är din tur att må bra.

#3 - Jo jag antar att jag redan satt hjulen i rullning och processen är igång.

Det jag redan skrivit ner i boken har jag egentligen redan bearbetat och detta gör inte ont längre.

Det låter ibland på mig som jag bara haft jämmer och elände i livet men det är ju inte sant. Jag har haft en massa ljusa stunder också - naturligtvis

#4 Det förstår jag och det är den ljusa sidan som kommer fram mer o mer nu. Känns det så Ayena?

#4

Genom acceptansen kommer förlåtelsen automatiskt. Acceptansen av det svåra som du har varit med om är det enda som behövs.

#0 Det tar tid att förlåta och det är ju en bearbetningsprocess att gå igenom innan man kan förlåta. För min del så trodde jag aldrig då att jag någonsin skulle kunna förlåta en person i min "omgivning". Men när jag kände hur detta tärde på mig mer och mer, att jag började bli bitter och hur det blockerade mitt liv, då började min inre resa till ett förlåtande. Detta var för min egen skull och en önskan att få bli fri från det här för att kunna gå vidare.

Jag försökte att tänka som så att den personen hade sitt tunga bagage med sig från sin barndom, och försökte göra sitt bästa utifrån sin situation, även om det nu inte var tillräckligt för mig och som skadade mig så förstod jag mer efter att fått mer information från denna personens uppväxt. (den personen lever inte heller idag)

När den dagen kommer då man kan accepterar det som varit, (som Perla skriver här) det är först då du kan förlåta. Det låter kanske lätt här men det är en lång och smärtsam process, men så oerhört viktigt och positivt i slutändan. Jag kan ju lugnt säga att det var en enorm befrielse och förlösande den dagen jag kunde förlåta. Jag skickade en massa ljus till den personen och förlät inom mig. Då kände jag mig fri.

Du verkar ha kommit långt redan Ayena, och det är kanon att du skriver av dig allt, det är en bra terapi, och samtidigt så får du ju ur dig allt det du har inom dig och samtidigt bearbeta det hela. Så gjorde jag också.

Lycka till Ayena, du är på god väg redan, och jag ser fram emot att läsa din bok:) Kram

Det är så många här iFokus som har liknande svåra bakgrunder och som i mina ögon är verkliga ljusspridare. Ni bjuder mycket på er själva genom att berätta om era otäcka erfarenheter, ni bildar krusningar på vattnet genom detta och lämnar ingen oberörd.

Trots omild behandling så har det på något vis format Dig Ayena en go och varm själ som skänkt mig och många andra tröst.

Lycka till och Kram på vägen mot förlåtelse/Mirja

#5 - Den ljusa sidan finns här. Jag måste bara bearbeta de jobbiga känslorna så att jag kan acceptera och möjligtvis förstå delar av hennes beteende. Men hon är ju borta och kan inte göra mig något mera. Jag är egentligen fri förutom i mina tankar där det behövs sorteras och sedan slängas.

#6 och 7 - Jo acceptansen är en mycket viktig beståndsdel i denna process. Det värsta sveket hon gjorde har jag förstått varför, denna bit är också nedskriven och bearbetad från min sida.

Det sorgliga är att  hon inte förstod eller såg sitt eget beteende utan såg alla andra människor som mer eller mindre idioter. Man trodde kanske att hon skulle nå insikt men det gjorde hon inte.

Hon såg sig själv som en mycket högt stående människa eftersom hon kunde Bibeln mer eller mindre utantill. Hon ansåg sig också utvald och Gud. Hon kunde beskriva sig själv att när hon gick in i kyrkan så strålade ljuset från henne och alla tittade respektfullt på henne. Hennes självuppfattning var allt annat än ödmjuk.

Resten får ni läsa om i boken

Hittade en snutt om förlåtelse och älska oss själva.

Det finns en stor kraft i att förlåta som innebär att ge till oss själva ;-)

http://www.youtube.com/watch?v=jUM3W0UGcHg&feature=related

Ja, det är ju väldigt sant det han säger. Jag vet ju också att i och med man förlåter så blir man fylld med kärlek och en slags energi. Jag tror faktiskt att jag lyckas med att förlåta de människor som gjort mig illa på ett eller annat sätt i livet, men det kan ju vara lite knepigare när det gäller någon av ens föräldrar eftersom dessa ska ju vara utgångspunkten för ens kärleksupplevelse.

Det lilla barnet ser inget annat än kärlek, men så en dag förstår barnet att det inte handlar om kärlek utan om något helt annat. Det mest vanliga är nog att man förtränger känslan av sveket eftersom den är så jobbig att ta till sig. Tills en dag då den inte kan förträngas längre. Då är det lätt att fastna i en offer-roll som kan vara svår att ta sig ur.

Jag vill dock inte se mig som ett offer för om jag tänker efter så kanske det krävdes en sådan typ av människa för att kunna hantera ett barn med så stark vilja som jag har haft och att hon kanske valde mig av just den anledningen, den utmaningen, den upplevelsen.

Förlåtelse… Rätt stort ämne, och alla ser olika på det. Vissa saker kan jag omöjligt förlåta, och så kommer det alltid att vara…

 
Förlåtelse tar tid, precis som många andra saker som har med hjärtat att göra är det ingenting man kan speeda upp… Så vänta är väl det ända?

#13 - Absolut, det måste komma från hjärtat. Men om man är inriktad på att förlåtelsen måste ske och att man är öppen för att själv sätta igång processen så måste man väl vara en bit på väg. Då har man ju redan sått ett frö som måste växa och mogna till sig.

#14

Det där var vackert sagt, Ayena. Det handlar ju om att våga öppna sitt hjärta, så kommer allt naturligt när det ska utifrån det. :-)

#15 - Tack