Hej Vargnatt, vilken gripande historia du skrev. Det är inte det lättaste att växa upp i sådana förhållande och jag känner igen en del av det du beskriver i mig själv. Förstår hur du har känt det o din rädsla, jag anser du har kommit långt efter detta. Det jag ser är att din Mamma trots allt drog en gräns och levde ej kvar i detta vilket många gör hela livet.

Det jag undrar över är om du vill ha det på sidan ute på forumet? Det var där jag menade för jag tänkte att vi alla sår frö när vi delar med oss om vårt liv. Detta skall du känna efter själv och det är inget tvång alls.

Vad känner du för?

Åh, jag missuppfattade det då :) Du får gärna flytta den ut på forumet, det gör mig inget :).

Så starkt gjort att öppna dig så här Vargnatt! Din berättelse här berör mig djupt! Känner igen mig en hel del i det du berättar.

Tänkte på en sak här, var befann sig din pappa under denna tiden, hade du någon kontakt med honom?

Åh min pappa finns i mitt liv, jag har alltid varit pappas flicka egentligen. Så att bara få spendera varannan helg med honom under den här tiden var riktigt jobbigt. Men på grund av mitt löfte till mamma så sa jag inget åt honom heller förräns för något år sedan.

Jag blir både lessen och upprörd när jag läser det här. De trofasta och kärleksfulla barnet som blir så trampat på och så kränkt av en manlig främling som ger sig själv rätten att bete sig så mot ett barn och hennes mamma. Jag förstår att du är arg.

Har själv haft ihop det med en missbrukare i mina trasiga yngre år. Trodde säkert som din mamma gjorde, att vi skulle hela dessa trasiga män i all vår kärlek vi gav dem. Till en början var han så fin med både mig och barnen, men ju mer tiden gick började han visa helt andra sidor. Så när jag såg att han började blänga snett och blev otrevlig mot den äldste som då var 5 år, då vaknade tigerhonan i mig och han åkte ut fortare än han hann blinka. Men jag var livrädd för honom i flera år, så jag förstår kvinnor som stannar pga av det och de har ingen annanstans att få hjälp och stöd.

Men du har kommit så rätt, här finns mycket god hjälp att få från de både förstår och som kan ge dig goda råd på vägen. Kramar från mig… Du är modig ska du veta!

Tack så mycket för era ord! Det värmer att läsa och det känns så skönt att få skriva av mig allt det här som jag burit länge på. En sten faller från mina axlar.

Vad glad jag blir för dina ord, och att du känner så! Älskade vännen…Ja, vi har så mycket vi kan hjälpa varandra med, mer än vad vi tror ibland. Kram

#6 Ja du är så otroligt modig Vargnatt, du ger hopp till andra, det är jag säker på. Kram på dig.

#7 Gahella du är unik, du delar med dig av din kärlek för hur många säger älskade vännen så här? Det är verkligen ditt sanna jag och det är modigt att våga visa detta.

Kram

Åh tack Gitte för de orden, tyvärr så misstror vi varandra oftast när vi säger så. Men jag utgår mer och mer från vad jag själv kan behöva höra ibland, och då låter jag kärleken och inte rädslan få uttrycka sig. Jag kände så starkt med Vargnatt det föll sig helt naturligt att säga så.

#7 Du verkar vara en väldigt varm människa :) Bara en av mina vänner säger älskade vännen till mig, har aldrig hört en "främling" säga det. Tack!

#0 Jag kände ilskan välla fram när jag läste om den här mannen, hur han behandlade dig som barn, mina egna minnen vällde fram. Även om jag nu bearbetat det så finns dom där som ett ärr i själen, men jag undrar ibland om det ändå inte finns några "rester" kvar av det som jag upplevde.. Eftersom denna ilskan kom upp igen. Det är nog otroligt viktigt att en gång för alla få ur sig det som du nu gjorde, att du skrev ner det här på ett öppet forum. Starkt gjort! Och säkert en befrielse för dig! 

Just detta hur tilliten till vuxna människor försvann som barn. Hur övergiven man kände sig, ingen vuxen att prata med och denna ständiga oron och "magont" man bar med sig. Det var ett alldeles för stort ansvar du fick där som barn, att inte få prata om det du upplevde, denna hemlighet inom familjen. Det finns alldeles för många sådana "hemligheter", utåt sett ska allt se så bra ut. Det är som att ha en flodhäst i ett vardagsrum, alla ser den men ingen låtstas om att den finns.

Jag tycker du var stark när du till slut berättade för din syster och din mamma hur det var, tack och lov att din mamma lyssnade på dig då, och äntligen kunde bryta denna onda cirkeln.

Tack för att du delar med dig här!

Varm kram från mig

Det var starkt av dig Vargnatt att öppna ditt hjärta så här.
Det är inte alltid lätt att visa sig sårbar och vara helt öppen och ärlig, så det är ett stort framsteg att du kan göra det! Kram! :-)

#11 Ja nu efteråt inser jag att det var fel av min mor att ta det löftet av mig, det var inget hon borde krävt av mig egentligen. Men jag förstår henne också, hon har alltid varit en sådan människa som inte tar hjälp, inte känner efter utan bara kör på.
Där är jag och hon väldigt olika, jag känner efter väldigt mycket och har behövt hjälp för att klara mig igenom livet.
Tack för dina ord :)

#12 Tack :). Det är väldigt skönt att få skriva av sig, trots att det är jobbigt att återuppleva allt igen. Därför kunde jag inte med allt på en gång heller, det hade blivit för jobbigt så jag delar upp det lite, ska skriva på del två senare idag.

Tack Vargnatt, ja jag är varm och älskar att ge den värmen till andra, och blir ännu varmare när de tar emot som du gjorde, TACK!

Ja, det här väckte känslor i mig också. Vi har alla varit barn som undrat många gånger: Ser de inte vad de gör, jag är ju bara ett barn, och har rätten att få vara det tills jag blir vuxen nog att ta större börder än små axlar kan bära…

Så blir vi själva föräldrar en dag. Och om vi kommer ihåg hur det var, kan vi själva göra annorlunda. De allra flesta gör ju verkligen det dom både kan och förstår. Men det är ju oftast skuggan i oss som gör att vi handlar omedvetet. Jag i mitt eget självförakt visste inte att jag var värd en man som älskade och respekterade mig. Att han behandlade mig illa var något som jag blev van vid. Men när han gick på mina barn, var det den ögonöppnare jag behövde för att verkligen SE och KÄNNA vad som var på gång. Och då jäklar var det som om en vulkan öppnade sig inom mig.

Tack själv Gahella :).

Ja är det något jag lärt mig av det här, är det hur mina framtida barn inte ska behöva ha det. Deras hem ska vara något de förknippar med trygghet, inte magont och ångest.

Precis, och det är så bra att du har tagit tag i dina sår. För genom helandet skapar du en helt annan framtid för dig själv!