Tunridas historia
Detta skriver jag för att Gitte undrade om jag inte kunde dela med mig av hur jag kommit dit där jag är idag, vad jag gjorde, vad som hände osv.
Jag försöker hitta orden, vilket jag ju inte brukar ha svårt för annars, som en del av er säkert märkt. ;-)
Varför är det så svårt att hitta orden? För att jag ska prata om något som har hänt och det är totalt oviktigt för mig numera. Det som har hänt är ju inte nu. Så varför ska jag ens bekymra mig över det eller tänka på det?
Det är inte längre intressant med min "livshistoria", eftersom den inte beskriver den jag är i alla fall.
Att gå från att vara totalt identifierad med det förflutna och saker som hänt eller händer i livet (som de allra flesta ju är), till att börja se bortom det där, är välbekant och ändå nytt för mig. Jag befinner mig fortfarande i en process och saker och ting fördjupas hela tiden…
Men ändå, för dig som läser detta, så ska jag försöka beskriva en del av Tunridas livshistoria. :-)
Jag var en sökare, som alla är på ena eller andra sättet. Jag sökte först genom relationer och bekräftelse från andra, i all min osäkerhet. Det ledde bara till ännu mer känsla av ensamhet och lidande, för ingen annan kunde ju fylla känslan av tomhet inom mig.
Jag var även andligt sökande och det ledde mig så småningom fram till Häxkonsten. Jag ansåg att jag funnit "mig själv", som häxa.
Jag minns att jag skrev i min dagbok "jag är häxa, jag är häxa, jag är häxa!" Och hur underbart det kändes att få säga det "högt".
Jag kände styrka och livsglädje, jag hade en känsla av identitet. Jag visste äntligen vem jag var. Trodde jag…
Jag lärde mig allt jag kunde om Häxkonsten och ville utöva, lära mig mer, utvecklas. Jag brann för det, för det var ju jag!
Jag insåg inte det jag ser nu; att allt detta ivriga utforskande efter kunskap och erfarenhet och lärdom, bara var ännu mer förklätt sökande.
Jag började känna en starkare och starkare längtan, en drivkraft som kom någonstans ifrån, efter att uppleva mer. Jag ville uppleva mer av naturens väsen tänkte jag, var inte nöjd, ville ha mer.
Jag kände denna längtan i mitt bröst, i mitt hjärta. Den önskan om att få uppleva på djupet, var så äkta och sann att den gav resultat. Du får vad du ber om, Universum ger dig alltid det du innerst inne ber om.
Men det var inte alls som jag tänkt mig! Så vad jag trodde att jag bad om, var inte alls den sanna intentionen.
Från djupet av min existens fanns nämligen något som kallade, som ville vakna. Och det var därifrån som önskan kom. Inte från hon som kallade sig häxa.
En helt vanlig kväll när jag var ute med hunden, så hände det som öppnade Dörren.
Jag gick där i godan ro när jag plötsligt tittade ner på mina ben och fötter. Jag såg att de rörde sig, att hunden rörde sig vid min sida. Att trottoaren under mig rörde sig.
Men, och det här var det fantastiska; JAG rörde mig inte! JAG var alldeles stilla och fridfull, betraktandes hur allt omkring rörde sig! Människor, bilar, träden, husen rörde sig, kroppen rörde sig men inte JAG!
Jag kan inte med ord beskriva denna underbart gudomliga upplevelse, den går bortom alla beskrivningar och liknar ingen annan upplevelse! Den förändrade allt.
Jag märkte hur JAG betraktade allt som rörde sig och att det som rörde sig, befann sig i ett lugnt och fridfullt utrymme av stillhet. Även bilarna, som annars ju är högljudda och inte särskilt fridfulla, befann sig i denna frid.
Jag insåg plötsligt att JAG aldrig rörde mig någonstans, JAG var alltid stilla och fridfull och att var än kroppen befann sig i världen, så var alltid JAG på samma plats. JAG var överallt och ingenstans, samtidigt. JAG rörde mig aldrig, var oföränderlig, stilla.
Denna upplevelse var början på allt, den öppnade upp för det som alltid funnits men som jag inte kunnat se innan. Detta är förresten inte något "det", det är inget ting, det är tomhet men ack så levande och vibrerande det upplevs. Paradoxalt nog.
Livet ter sig inte detsamma längre. Jag ser saker och ting klarare nu. Jag ser att min livshistoria och din livhistoria inte utgör de vi faktiskt är.
Därför är saker som händer i livet inte så himla viktiga ("vad han sa och hon gjorde mot mig", "detta hände mig när jag var liten, därför är jag som jag är", osv).
Allt sånt är förståeligt och helt okej, men att hålla fast vid de där händelserna är som att gå omkring med en sten i skon hela livet. Tar du bort stenen så förstår du att den inte ens hörde till skon, fast du trodde det! :-)
Jag förstår nu att jag är en andlig varelse som har en mänsklig upplevelse, som kallas livet. Det är inte tvärtom, som jag kanske tänkte innan; att jag är en människa med en andlig "aspekt".
Jag är en människa. Det uttalandet ter sig helt annorlunda nu mot innan.
JAG är en människa betyder att det är så JAG uttrycker mig, i den här formen, genom den här formen, som kallas för Tunrida. Allt är precis som det ska vara. :-)
Efter den här upplevelsen så hände fler glimtar, jag ska inte ta upp alla. Upplevelserna i sig är egentligen bara öppningar, glimtar av det som ÄR och är inte det väsentliga i sig.
Risken finns att man vill ha fler såna upplevelser, jag ville det (eller egentligen, egot ville det för egot är det som strävar efter mer och aldrig blir nöjd).
Tills jag insåg att jag inte behöver dem, för JAG är detta som inte kan beskrivas, hela tiden, alltid. Har alltid varit och kommer aldrig vara något annat.
Efter allt detta så drogs jag till olika människor som talade om detta, på sina egna vis.
Jag fann Eckhart Tolle, som jag flera år innan hade stött på men lämnat bakom mig lika snabbt, för jag förstod inte hans budskap, det var inte alls begripbart. Inte då.
Nu plötsligt så förstod jag precis vad han pratade om, hans ord var så sanna och det vibrerade i kroppen när jag hörde honom prata eller när jag läste hans ord. Jag drogs till andra som också varit till stor hjälp och vägledning, bl a Adyashanti och Burt Harding.
Vad gäller Byron Katie så stötte jag på även henne helt flyktigt för flera år sedan, men det var inte alls för mig då. Nu förstår jag vad hon pratar om också. Jag har ännu inte läst någon av hennes böcker, men har beställt en bok för att jag är nyfiken.
Men jag har upptäckt att jag, efter upplevelserna, spontant börjat använda mig av ett ifrågasättande av tankar som dyker upp och upptäckte sedan likheter med Byron Katies sätt att fråga. Spännande hur livet kan te sig, inte sant?
Om du orkat läsa igenom allt, så tack för uppmärksamheten! :-)
Jätte intressant beskrivning. Jag tror att jag "öppnade dörren" och befann mig där i två dygn och det var magiskt. Dit vill jag gärna tillbaka igen. Jag vet in hur bara
Jag känner stor tröst när jag läser din berättelse Tunrida. Och en längtan av att också känna mig trygg vart jag än är, med vem jag än är, kanske med "bara" mig själv. Se hur hela världen rör på sig, men jag står still.
Jag brukar ifrågasätta varför jag söker så mycket. För min barndom var fri och kärleksfull. Ändå är jag "ängslig" och orolig för det mesta. Det känns som om jag inte har rätt att vara orolig och må så här - för jag har ju absolut ingenting att klaga på!! Jag har ju allt, och jag är tacksamt för det, men ändå…
Har beställt böcker av Eckhardt Tolle men inte börjat läst för jag har 3-4böcker till som jag läser samtidigt… Just nu känner jag att jag nog borde öppna dem. Och sedan kvickt också beställa en bok av Byron Katie.
Jättebra skrivet, TACK.
#1
Jag känner igen din önskan så väl omelett! Det verkar vara så att vi gärna vill tillbaka till upplevelsen just för att vi kände oss så hemma och tillfreds i den. Det är vårt hem vi hela tiden vill till, vårt naturliga tillstånd. En del kallar det för att "vakna upp" (awakening), andra för att "komma hem" (coming home). Men det är alltså samma sak.
Men det där med att vilja tillbaka till det där tillståndet eller upplevelsen men inte veta hur, kan göra att man försöker och strävar, som om det fanns ett mål att nå. Och denna strävan gör att du inte ser det som hela tiden ÄR. Strävan efter något finns bara i våra tankar om det förflutna eller framtiden, inte NU.
Och det är när vi fastnar i det som tror sig kunna greppa tag i och hålla fast i saker eller upplevelser, som vi vill "tillbaka". En del kallar det för egot.
Egot tror sig kunna hålla fast i detta, men saken är den att det inte finns något att hålla fast i. Det är som att försöka hålla kvar sanden som rinner genom dina fingrar. Det går inte, för det är inte dess natur. Detta är inget ting. Men det är ändå allt och det är samtidigt källan till allt som finns.
Egot består helt enkelt av det vi identifierat oss med under alla år, som vi tror är de vi är; vår självbild skapad av våra tankar och känslor. När man kan se igenom den fasaden så ser man att det inte finns något att komma tillbaka till eller sträva efter, för allt är HÄR OCH NU. Det är allt som existerar.
Kom ihåg att det du är, är närmare än din egen andning. Så nära är det, alltid.
Så ett tips kan vara att medvetet fokusera på att vara närvarande i nuet, det kan man göra på olika sätt. För det är ju bara NU som du kan uppleva detta och NU är allt som finns. :-)
#2
"Jag känner stor tröst när jag läser din berättelse Tunrida. Och en längtan av att också känna mig trygg vart jag än är, med vem jag än är, kanske med "bara" mig själv. Se hur hela världen rör på sig, men jag står still."
Vad skönt att höra. Den längtan du känner är ditt sanna Jag som kallar. Det är bra. :-)
"Jag brukar ifrågasätta varför jag söker så mycket. För min barndom var fri och kärleksfull. Ändå är jag "ängslig" och orolig för det mesta. Det känns som om jag inte har rätt att vara orolig och må så här - för jag har ju absolut ingenting att klaga på!! Jag har ju allt, och jag är tacksamt för det, men ändå…"
Du har rätt att vara precis som du är! Du är här, du är Existensen som manifesterar sig som just dig och som upplever allt detta genom dig. Det är väldigt fantastiskt, eller hur?!
Allt du upplever av sökande, ängslan och oro är alldeles okej. Allt det är bara tillfälliga händelser som aldrig kan påverka ditt sanna jag, det finns inget som kan förstöra det du verkligen är.
Du kan välja att se dessa känslor som vägvisare, som vill visa dig något.
Så känner du oro eller ängslan, håll inte emot. Tillåt allt att vara som det är. Det är okej och allt är som det ska.
Ett tips är att sätta sig ner med känslan (av oro, t ex), ta några djupa andetag och bara känna efter var den sitter i kroppen. Inte tänka på den eller ge den ett namn, utan bara känna den i kroppen och betrakta, observera, den utan att tänka eller döma den.
Koppla inte någon situation eller historia till känslan, lämna allt sånt åt sidan. Bara var med känslan.
Låt den vara där, den har också rätt att finnas. Du behöver inte göra något för att ta bort den eller så. Låt den vara.
Det är när vi kämpar emot som saker och ting biter sig fast. Du kommer märka att när du tillåter känslan, så plötsligt lättar den av sig själv. För den är ändå bara en känsla, energi som tillfälligt passerar.
Intressant. :)
Återigen blir "attraktionslagen" tydlig. Det vi fokuserar på är det som blir vår verklighet.
#3 Nu vet jag att varandet finns. Jag tror att jag vet rent teoretiskt hur jag ska vara. Men med en hjärna som går i 190, så fastnar jag i tankarna. Intellegensens förbannelse, som min chef sa. Jag får väl bara lita på att kunde jag det en gång, så kommer jag att kunna det igen. Jag gjorde inget för att det skulle ske då. Just så ska jag göra igen. Ingenting, bara vara. Men så svårt när tankarna far åt alla håll.
Men med en hjärna som går 190 - det kan jag skriva under på. Det du tänker det manifesterar du.. HUA! 
Jag ska testa ditt tips Tunrida!
#7 Vi är nog många som letar efter OFF knappen
#0 Tack Tunrida för du delade med dig av detta, jag är väldigt tacksam för detta och du sår alltid frö till andra genom detta sätt att se på världen.
#5 Det som är så intressant är att även det Perla skriver om attraktionslagen.
#6 Förstår dig och så gör vi alla och det är ett stort steg att bli medveten om att vi är i vår "tänkare". Härligt Omelett.
Livet blir en upplevelse istället för lidande.
Gitte - värd för personligutveckling
Hemsida: www.laserowcoach.se
#6
"Jag gjorde inget för att det skulle ske då. Just så ska jag göra igen. Ingenting, bara vara. Men så svårt när tankarna far åt alla håll."
Ja, jag vet precis. Jag såg förut tankar som "problem", som störde mig i mitt Varande. :-)
Tills jag förstod att tankar i sig är inget problem. De kan vara där, de kan gå i 190 om det är så, det är helt okej. Så länge man inte fäster någon vikt vid dem. Det är då man skapar problem med tankarna.
Jag har en massa tankar som far omkring, men varför ska jag bry mig om det? Jag kan ju inte tvinga bort dem (det blir bara värre då), så jag tillåter dem vara där och betraktar dem utan att "tro" på dem, om du förstår. Det är ju ändå bara tankar, tillfällig rörelse av energi. :-)
När jag märker att jag ändå fastnar i tankarna, vilket ju förstås händer, så brukar jag rikta uppmärksamheten mot något annat. Som tystnaden som finns mellan, bakom och bortom allt. För allt kommer ju ur denna Tystnad (Varandet), även tankar. Eckhart Tolle brukar prata om att man kan fokusera på "mellanrummen". Dvs tystnaden, stillheten, mellan ord eller meningar när någon pratar t ex.
Eller tystnaden mellan ljud som uppstår i ens omgivning. Ett tag låg jag varje kväll innan jag skulle sova och "lyssnade" på tystnaden och stillheten ur vilket ljudet från bilarna framträdde och återgick tillbaka in i.
Då märkte jag att bilarna inte störde mig längre. För jag lade märke till Tystnaden och Stillheten som var och är detta oändliga, det som är så mycket större än alla tillfälliga ljud eller andra händelser. :-)
#5
"Återigen blir "attraktionslagen" tydlig. Det vi fokuserar på är det som blir vår verklighet."
Nja, visserligen är det ju så att när vi lever genom våra föreställningar och koncept (som ju de allra flesta gör i världen), så ser alla olika verklighet. Olika versioner helt enkelt.
Så visst, det vi fokuserar på blir då vår verklighet.
Men om man börjar se bortom koncepten, bortom det mentala, så är det en helt annan sak. :-)
#9
"Tack Tunrida för du delade med dig av detta, jag är väldigt tacksam för detta och du sår alltid frö till andra genom detta sätt att se på världen."
Det gjorde jag så gärna. Jag gjorde det för att det känns rätt att dela med mig. Och jag hoppas att det kommer någon till gagn. :-)
"Livet blir en upplevelse istället för lidande."
Ahh, underbart uttryckt Gitte! Så sant! :-)
Ja tack Tunrida. Du hjälper mig mycket med att förstå vad som händer och framför allt, att det händer med mig.
Vad bra omelett. :-)
#12
Är du helt säker på att inte det också bara är ytterligare en föreställning? Ett nytt mål att rikta uppmärksamheten på? :)
Det har gjorts ett intressant experiment med att isolera människor från omvärlden i ett par dagar för att se vad som händer i hjärnan då den inte får några intryck utifrån. Ganska snart visade det sig att hjärnan började att producera bilder/upplevelser.
Hur bilderna och upplevelserna var beskaffade berodde i sin tur på vad resp. individ kunde föreställa sig.
#15
Ja, jag är säker på att det inte är ännu en föreställning eller ett nytt mål. För det finns inte längre något mål att söka efter och har aldrig funnits egentligen. Så enkelt är det. This is it. :-)
Jag kan ju inte förklara eller beskriva varför, men det är så att jag har varit med om en hel del "föreställningar" och upplevelser innan och det här är något helt annat.
Man kan se det så här:
Om natten sover och drömmer vi. Sen vaknar vi. Hur vet vi att vi överhuvudtaget sov och drömde? Jo, något har hela tiden varit medvetet om drömmen och sömnen. Något som hela tiden är vaket. Det är det vi är. Inte drömmaren. Utan det som är medvetet om allt som sker.
Detta är inte en ny föreställning eller ett nytt koncept, men det måste vakna i en för att man ska förstå det själv.
Intressant experiment. Men är det hjärnan som producerar upplevelserna eller något annat? Det oändliga Medvetandet kanske? :-)
#16
Intressant.
Starta ny diskussion