Sanningen finns inom oss och den ser olika ut för alla.

Det var en myt jag gillade :)

Jag tror som Anne att alla har olika sanningar och den finns gömd inom oss.

Hmm… vis man som skrev det där

… "det som är sanning idag är osanning imorgon" Så jag håller med Anne, det kan inte finnas en sanning, och en sanning är inte heller konstant, den kan förändras :)

Och varje människa har sina erfarenhet och sin sanning, så sanningen tror jag, precis som i myten, finns så nära oss själva som vi önskar ha den. (Att våga se den och plocka fram den)

Det tror jag är det viktigaste av allt! Att var och en måste finna sin sanning och sin väg. Det är därför jag är lite smått allergisk mot alltför mycket vägledning och självhjälpsböcker, det är så lätt att tro att om man gör som någon annan så blir allt bra. Men det är oxå lika lätt för de som arbetar som vägledare åt andra att falla i den fällan, att vägleda utifrån vad som fungerat för dem och bitvis se det som den enda vägen.

Jag har råkat ut för det flera gånger, personer som säger det ÄR så här, GÖR så här, trots att hela mitt inre skrikit nej det är inte så för MIG. Jag har även råkat ut för alternativterapeuter som vägleder människor som blivit arga på mig för att jag inte lytt deras råd, och till och med sagt åt mig att jag får skylla mig själv när jag inte gör som de säger.

…kan man vägleda en människa i att bli trygg i sig så kanske den människan har enklare att hitta och att se sin sanning? Jag tror det. Jag tror att man kan ge det stödet utan att pusha för sin egen sanning…. Och

…se där, jag kom åt "skickaivägknappen" mitt i meningen! Så det kan bli..

jag fortsätter :)

…Och utan att låta som Hoppfulls terapeut! Så nu var jag klar

Oh ja det tror och vet jag med… har ju träffat sådana med tack och lov :) terapeuter som verkligen lyssnar och är inkännade och ödmjuka inför andra människor, istället för att redan från början bestämma sig för vilken sort jag är och vilken hjälp jag behöver.

Det är lätt att tro att den egna vägen är den rätta för alla tror jag :)

Jag håller med #1.

Vi kan inte söka efter Sanningen utanför oss själva.

Jag har varit i klientsituationer både privat och under den utbildning jag gick och gått igenom de fasor som det innebar att släppa på kontrollen, lita på den vägledning jag fick och möta det okända för mig. Det är ingen söndagspromenad precis.

Att ha en bra kommunikation är A och O för båda parter i en terapeut/coaching/vägledningssituation. Som klient måste man vara beredd att lägga sin tillit till terapeuten/vägledaren och som terapeut/vägledare måste man följa och leda klienten utifrån det läge där hon eller han befinner sig i varje session.

I de samtal jag har med klienter är det alltid klienten som bestämmer vilka mål som skall sättas, vad vi ska prata om för dagen och vilka hemuppgifter som skall göras till nästa gång vi träffas. De uppgifterna är jag däremot benhård på att de skall utföras exakt så som jag har beskrivit dom eftersom jag inte kan ta ansvar för resultatet för de hemuppgifter som klienten gör om efter eget huvud.

Är det däremot en hemuppgift som klienten tycker är svår eller omöjlig att utföra så går vi igenom den uppgiften punkt för punkt för att hitta orsaken till att klienten upplever den som svår. Det sker alltså en uppföljning/feedback på föregående session i varje ny session för att både jag och klienten ska känna att vi är i fas med och förstår varandra.

CatarinaJ och Anne_N det är väl det som är så häftigt! Att veta att det man tror är sanning och följer idag kan se helt annorlunda ut i morgon. Det kräver sannerligen ödmjukhet att inte fastna i sitt eget vetande och kunnade om "tingens tillstånd" utan varsamt vandra vidare och framåt i sin egen utveckling :)

#9 Bra förklaring, kunde inte sagt det bättre.

#10 Precis Hoppfull och det är resultatet som räknas. Känslan som vi har om vi nått framgång i vår egen utveckling.

Hm, jag ser det kanske inte som resultat Gitte, utan mera som ett steg till större förståelse, inför andra och inför mig själv. Men vi menar kanske samma sak fast med olika ord :)

Fin myt, tycker jag. Visst är det så att många svar och sanningar finns inom oss själva? Men nog är det trixigt att hitta den! Och själva sökandet är nog också viktig…

Jag har ingen större " sanning" tar allt som det kommer!

Om man känner sig lite vilsen, och en känsla av att det saknas nå´t … Är det då min sanning som saknas?

#15

kanske, kanske inte…

Vad saknar du?

Jag tror att ett av problemen är att vi är så lösningsfokuserade i vårt samhälle. Mår vi dåligt så ska vi snabbt finna ett sätt att må bättre, är det svårt så måste vi fort lösa det osv osv. Det innebär att vi ständigt är på jakt efter lösningar på… ja, på själva livet egentligen.

För det är som Inga-Lena så klokt uttryckte i någon tråd att vägen till utveckling är ju det som är livet och all denna hjälp vi söker handlar ju om att vi inte tror att vi kan själva. Jag tror att man utvecklas när man är mogen, det går inte att forcera fram. Vi har så svårt att bara vara i våra tillstånd och låta dem vara. Mår man dåligt så är det förstås förståeligt att man vill må bättre men det kommer ju! Om man kan vila i känslan: så här är det just nu, det kommer inte alltid att vara så här men nu är det så. Då kanske man kan slappna av och njuta av stunden utan att jaga efter lösningar och svar.

Kanske inget bra svar till dig BigMama men det var det som ploppade upp i mitt huvud :)

Jag tror inte att man behöver sanningen med stort S för att kunna känna sammanhang och meningsfullhet i tillvaron. Men jag tror att man behöver en ganska väl fungerande världbild och en viss identitetskänsla för att känna sig säker i sig själv. (En sådan där känsla som är som allra mest perfekt när vi kan ta den för given och utan att vi tänker på att den faktiskt finns där.)  Å andra sidan finns det individer som har en ganska bräcklig världsbild som inte håller för närmare granskning,  men likaväl har de en stark övertygelse om världsbildens riktighet. Likaså finns det individer som är övertygade om sin egen förträfflighet, utan att det egentligen finns någon konkret anledning till detta. Så någonstans mellan sammanhang och inbillning finns en punkt där vi klarar oss alldeles utmärkt utan sanning…

En nära besläktad fråga jag skulle vilja ställa är:

Vad är meningsfullt med meningsfullhet?

Åhh, vilken härlig liknelse! Känner mig styrkt efter att ha läst den, för visst är det så som du skriver, och Perla säger: Sanningen bär vi inom oss själva! Vilken klok tös du är Gitte!

#19 Tack Inga-Lena, jag tyckte också det var en mycket bra liknelse. Det är ju sökandet i sig som är så givande och ännu mer när vi hittar den inom oss.

Vad är det vi egentligen söker och längtar efter??

Sanningen söker och letar jag efter. Sanningen om allt.

Kanske det har att göra med att människan aldrig blir nöjd? Man vill bara ha och ha, som Emils pappa säger… Sanningen kanske är så enkel att man ska stanna upp och vara tacksam för allt man har. Kanske man måste förlora ALLT innan sanningen går upp? Och vad är en sanning? Eftersom de flesta av oss hela tiden söker - är vi fulla av lögner eller lever vi en lögn?

BM

Sanningen om allt. Om livet.

Jag undrar NÄR man börjar söka i livet…. Är det för att man är olycklig? Ser jag till mig själv så kan jag säga att jag inte söker speciellt aktivt när livet leker.

Jag kommer nog söka hela mitt liv:P

#23 Intressanta tankar du har, kanske det och varför är vi aldrig nöjda då?

Kanske det är så som du säger att vi skall vara tacksamma för det vi har och se det goda.

Tror på det du säger att vi lever i en livslögn och då menar jag hur vi tänker. Vi föds som original och dör som kopior. Det sociala och känslomässiga arvet.

Många upplever en stor förlust eller annan kris då de får ett andligt uppvaknande. De är rätt många andliga lärare som gått igenom detta och har så mycket att lära ut.

#26 Det gör vi nog alla… Den som söker den letar.. Eller hur var det?

#28 Hittar:D Jag hittar massor:)

Ja, vad är det egentligen vi hela tiden söker efter, vi människor? Oss själva är mitt svar. Det är därför det vi söker efter finns i hjärtat.
Eller som det brukar sägas; det är närmare är din egen andning (it's closer than your own breath).
Jag älskar det uttrycket, det beskriver det så bra. :-)

Vi kan inte hjälpa att vi söker efter något, vad det än är, vi människor, att vi aldrig blir nöjda. Vi är ju så lika, det vi egentligen vill är att känna frid och glädje, eller hur?
Så vi söker efter det där som vi tror kan ge oss frid och glädje, men vet inte att vi redan är frid och glädje och kärlek i vår essens. Så vi söker efter något som vi redan är. Rätt ironiskt egentligen. :-)

Människan är alltid vilsen, i större eller mindre grad, tills hon finner sin inre sanning.

Det är så det är att vara människa, tills vi en dag inser att vi inte behöver söka efter någonting för att bli hela, eftersom vi redan är det. :-)

#30 men jag är hel, kan mig själv rätt bra nu. Men vilse? roligt sätt att säga det på, men det beror väl på synvinkel:p Om man går till ett ställe man inte vet någonting om, är man vilsen för vissa, men för andra utforskar man^^

#31

Haha, du är rolig Ijin! :-)

Jag tror vi också söker efter en mening och ett sammanhang som ska visa oss att våra liv inte är betydelselösa.

Vi letar och söker efter den totala samhörigheten med alltet dvs "själva livet" dvs "gud".

När vi inte kan uppleva det är vi vilsna, oroliga och ängsliga……….

När jag läste Alkemisten om en pojke som heter Santiago då förstod jag att allt vi söker är oss själva. Vårt sanna jag, det autentiska jaget.

Vi söker stillheten inom oss, det som barn är mästare på och som vi alla var en gång. Barn till 3 år har inget ego, det byggs upp från denna ålder och tar inte slut sedan skall vi tillbaka till denna upplevelse igen.

Livet är en gåva.

Alla inneholder sanningen -

Vi er inte alla utvecklad på samme niveau -

Darfor är der mange sanninger -

kram

Solar