Jisses, känns rätt in i magen det jag läser….

Ja, så kände jag också det när jag såg detta. Allt föll på plats.

Ja verkligen. Hur länge sen var det du gick med där? Jag förstår ju att det tar olika lång tid för alla människor att bearbeta saker men bara en undran.

Jag gick inte så länge 6 ggr och det var enormt svårt att gå dit för att sedan dela med mig i grupp till folk jag inte kände. Många känslor kom fram och sorg. Härligt efteråt för jag förstod att det skulle ut.

Trodde först det var en sekt för de höll varandra i händerna i slutet och bad till Gud. Det är dock nödvändigt att ta in den andliga biten också för att fylla ett tomrum med positivitet. Jag fokuserade mig på min läkning och tog del av allas berättelser tills en dag då jag kände att NEJ, nu orkar jag ej höra detta ältande så jag tog ett beslut att säga farväl till mitt förflutna.

Vad skönt att känna att du kunde lämna det gamla bakom dig och se framåt istället! Och som sagt man kan inte älta i all evighet.  Glad för din skull :)

Jag har erfarenhet av Naranon, som är stödgrupp  till vänner och familj till narkomaner.  NA ( Narcotics anonymous)

Den tiden i den stödgruppen har varit guld värd!!!  Jag lärde mig så mycket, och jag fick tillräckligt med skinn på näsan för att säga: Nu räcker det! Jag vägrar vara medberoende = de som springer runt omkring den beroende och fixar o donar, och gömmer och ljuger…och förnekar..och mår piss.)

Det är en enorm styrka och trygghet att vara tillsammans med människor som delar samma livsöde med en själva. Ödmjukheten och förståelsen inför varandra är ovärdelig.

Har ni möjlighet, och känner att #0 stämmer på er, gör det! Gå dit, för ni har inget att förlora!

* kram *

Jag skriver som jag skrev inne på Bif, herregud! Trots att jag är uppvuxen i en religiös familj där alkohol och dylikt var bannlyst är denna text som om den vore skriven om mig!

Jag har även skrivit lite om hur jag gjort för att läka… den texten hittar ni på Beroenden iFokus och den heter: att läka sina känslor. Ska försöka skapa en länk men jag vet inte hur… testar här nu då…

 Länken funkar, Hoppfull!

Jippi!!

Hoppfull, jag gick in och läste din artikel nu på Beroenden, vad fantastiskt skrivet!!  Det kunde lika gärna vara jag kände jag. Vilka resurser du har, och vilket mod och vilken styrka att öppna dig så! Nåt jag kan lära mig av dig känner jag :) En dag kanske jag också vågar..

Kram

Tack Faith, skönt att höra.

Kanske är det mod, jag har själv aldrig sett det så. Är så skadad av att vara duktig flicka så jag gör det jag blir tillsagd… vet inte om det är mod på riktigt! Dessutom har jag alltid sett mig själv som så dålig så att jag helt räknat ut min egen förmåga och tänkt att jag klarar inte detta själv utan behöver ha hjälp… och tar man hjälp måste man ju göra det de säger annars är det ju bortkastat…  Hoppas du förstår detta något förvirrade inlägg…

Hallååå?! Det är klart det är mod! Vilket mod kan vara större än att inse sina begränsningar, ta råd och sedan följa dem fast de gör ont? Vilket mod kan vara större än att släppa sina egna skuggor och vänta på att se vad som finns i ljuset bortom dem?

:) hmm… jaa det är fler som sagt så… bland annat min mamma, men själv har jag bara sett det som att jag är så dålig så att jag inte orkat och klarat mig själv. Att inte klara sig själv är i min värld att vara svag… Kanske oxå är något jag måste jobba på att försöka vända.

Ja mod har du verkligen! Och allt annat som jag skrev om. Definitivt! Du är stark som kan "se" och våga ta tag i dina demoner. Viljan har du ju. Så sträck på dig:)

Ok, jag har sträckt på mig :) men jag måste ändå säga att jag aldrig hade klarat det utan alla fantastiska människor som hjälpt mig! Först och främst min psykiater som var den första människan som tog mig och det jag sa på allvar. Helt, fullt och direkt utan ifrågasättanden. Jag har aldrig behövt försöka övertyga henne för hon tror på det jag säger… att hon sedan dessutom är en störtskön person som jag verkligen gillar gör ju inte saken sämre! Underbart!

Ja, jag tror verkligen på den här sortens "övningar"! Man behöver ha någon att ventilera sina tankar och känslor med - utan att denne försöker lösa problemen!

I en bok läste jag att det är typiskt för kvinnor - de är inte intresserade av lösningar, utan de behöver få prata av sig… Vi män är mer orienterade på att lösa problemen - och kanske är det en orsak till att män inte lika ofta pratar om sårbara känslor…

Själv försöker jag bejaka bägge sätten - både kunna lyssna/tala och att lösa problem :-)

#7 - Underbar artikel - och jag instämmer i allt som de andra har sagt, att du är stark och målmedveten! Det enda som verkar saknas hos dig är stark självkänsla, du behöver inte göra dig mindre än vad du är :-)

Kramar, Rickard

Huvet på spiken! Jag log igenkännande när jag läste artikeln, även om jag idag tror mig ha övervunnit mycket av "offerrollen". Är övertygad om att det är jag som själv håller i taktpinnen numera, och jag skulle aldrig komma på tanken att anklaga mina föräldrar för det som har "drabbat mig" i vuxen ålder.

Möjligtvis har man påverkats av en uppväxt som inte var alltför "barnvänlig", men när det har gått upp för en så är det bara att själv ta ansvar för hur livet skall te sig. Det är helt o hållet mitt eget ansvar. ;)

Jag måste bara få berätta vad som händer i mig sedan jag började köra förlåtelse- läkande-ritualen för att förlåta mig själv. Jag började med den precis innan helgen.

Jag processar oftast saker på natten och genom drömmar. Inledningsvis sker det en uppvarvning i kroppen som ger mig stark oro och fysiska symptom (som uppsvullen mage, huvudvärk, magen slutar fungera, stress), jag sover illa och mycket oroligt och blir oerhört trött under processandet. Nu har drömmandet satt igång, jag hamnar i konflikter varje natt! :) Ofta med personer som jag känt mig påhoppad av vid flera tillfällen i det verkliga livet. MEN mitt förhållningssätt är helt annorlunda, jag blir inte skrämd och stum, jag behåller lugnet och bemöter den/de andra mycket sakligt och med all den kunskap jag har. Mitt inre processar och min osäkerhet får ge vika och fladdra iväg ut genom fönstret… En mycket stor och gammal rädsla håller på att lämna kroppen och jag är enormt trött av omvälvningen. Jag sluter fred med mig själv och kanske får jag lugn inombords efter detta.

Häftigt va??!! :)

Åh, det där känner jag igen! Drömpersoner jag förr låg på marken och bad om nåd från ber jag numer vänligt men bestämt försvinna om de inte vill föra ett resonabelt samtal om varför de attackerar mig.

Grattis, grattis, grattis - det är ett enormt steg du tagit! Skithäftigt!

Tack tack :)

*puttar upp*