Man ska alltid vara sig själv trogen och det förutsätter att man grundar valen man gör på medvetna beslut så att man kan ta fullt ansvar för dem.

Många av de val vi gör, gör vi utifrån rädsla för att bli ensamma, bortvalda, uteslutna och då har vi genast valt att vara trogen det som rädslan säger oss.

Fy vad hemskt…
Jag vet inte vad jag ska tycka
men tycker på ett sätt att det är fel att straffa mannen för att han hittade kärleken
men kan förstå att frun är bitter och ledsen men vill hon ha en man som inte älskar henne.

oj Perla vad bra skrivet

Jag skulle välja att vara mig själv trogen. Men om vi jämför med mannen i filmen så skulle jag aldrig kunna vara "lycklig" utan mina barn i mitt liv, och det skulle antagligen spela in redan innan det här beslutet blivit aktuellt. Men jag är också väldigt konsekvensmedveten och hade nog kunnat förutse en hel del av detta redan innan förälskelsen satt förnuftet ur spel.

Dessutom är jag inte den som stannar i ett dött förhållande ändå tills "något bättre" dyker upp och faller man så där för en ny så säger det mig att man kanske borde jobbat på det gamla förhållandet redan långt tidigare.

Men man måste vara sig själv trogen, dock innebär det inte att man är självisk om man inte har väldigt dålig kontakt med sina känslor. För om jag är en hel människa med goda relationer är de människor jag älskar en stor del av det som gör mig till mig.

På något sätt känns det som att man ska vara sig själv trogen. Men samhällsnormen, säger att man ska vara trogen någon annan och dömmer hårt. Det här tänket finns hos mig oxå. Mer än en gång har jag nog stått på den "övergivnes" sida och dömt den som varit trogen sig själv.

hur det än är så är det mycket tråkigt om de straffar också barnbarnen som inte får träffa sin farfar….

Säkert jobbigt nog ändå, för alla…..

Inget lätt svar heller, i praktiken. Vem lever man för, sig själv eller någon annan? Allas liv blir så invecklade i varandras. Alla val man gör påverkar någon annan. Orkar man såra någon annan på ålderns höst?

Mannen betalar ett högt pris för sin lycka. Och t.o.m. barnbarnen får betala ett pris. Men alla har också ansvar för sina egna liv, för sin egen lycka. Ska man hela livet leva någon annans liv, så det blir en enda härva av lögner och hänsynstaganden?

Tragiskt, låter det som…..om allt vore enkelt ändå…..

Samtidigt kan man se det som styrka, att våga ta det steget att leva för sin egen skull trots att det kostar så mycket. Kanske hade längtan funnits länge men tryckts undan av solidaritet mot andras känslor än de egna…

Här är det mannen som har ett stort mod att gå ifrån sitt invanda ekorrhjul och vara alla till lags för att glömma sig själv innan han tar steget ut ur sin trygghetszon.

Jag gör liknelsen med allt i livet och jag har själv suttit i liknande situation när jag tog ett beslut att flytta med min son och Pappan blev kvar utomlands.

Ångest efteråt, skuld och skam men fick tänka om. Mår jag bra så mår alla bra runt omkring mig, det tar bara lite tid för andra att hänga med när nappen tas bort ;-)

Att vara trogen sig själv är att vara sann mot sig själv enligt min syn på världen. Allt blir bra ändå till sist.

Det är ens eget val vem man väljer att vara trogen, för alla har olika personligheter och vissa har svårt för att bry sig om andra medans andra har svårt att bry sig om sig själv.

Det är som det är, helt enkelt.

Hm.. tror ni verkligen det är så enkelt som fler av er vill antyda, att om man följer "kärleken" så blir man lycklig..? Man kan nog vara sig själv trogen och leva i nuet utan att följa varje känsloimpuls som faller över en. Och bara för att man blir kär betyder väl inte det att man blir lycklig? Lycka är för mig ett mycket stor och starkt ord och jag anser att lyckan kommer inifrån en själv och inte ur ett förhållande, förhållandet är bara en liten del i det hela.

Jag är inte den som skulle stanna i ett äktenskap "för barnens skull" eller för att den sociala normen inom min umgängeskrets är sådan eller av någon yttre anledning egentligen, men att gå direkt från äktenskap till en ny förälskelse känns som en flykt undan sig själv snarare än "mod att gå ifrån sitt invanda ekorrhjul" (citat #8). Få människor unnar sig själv den ensamhet och reflektion som är så nödvändig för att kunna utvecklas i perioden mellan två livsskeden. Jag vet inte om jag tycker att mannen i filmen kan sägas förtjäna någon beundran direkt även om jag förstår hans beteende och tycker att hans barn dömer honom ganska hårt. Har dock som sagt svårt att förstå hur han kan vara lycklig i den situation han är i. Skulle mina barn vända sig mot mig och ta mina barnbarn från mig - oavsett om jag förtjänade det eller ej - skulle jag inte kunna vara lycklig.

Med det sagt så är jag inte den som alltid fördömer alla som överger. Jag övergav själv mitt äktenskap. Men jag anser att man som regel bör överge för sig själv, för att man själv behöver det och för att man bedömer att förhållandet man är i är dödsdömt - och inte för någon ny "kärlek".

Instämmer med #10. Man kanske väljer att "följa sitt hjärta" (eller vilken kroppsdel det nu är), men man kan knappast bli förvånad när de man överger och sårar bli olyckliga och arga. Hur kan man vänta sig annat?

Jag följer inte någonting annat än mina fötter och mitt ideal, som är att vara allsmäktig.

#12 amen ;)

#13 Vadå:D?

Det är väl just det man väljer emellan… att fortsätta vara olycklig och stanna i ett sammanhang man inte mår bra av, eller att få starka negativa reaktioner för att man gör ett sådant val.

#15 Jag går alltid i det fallet mot min egen vinning.

#15 hm.. menar du att den här mannens enda val var att antingen stanna i ett olyckligt äktenskap eller hoppa in i ett nytt förhållande?

Frågan är svår. Det finns nog många svar på den. Mycket beror på omständigheter oxå. Om det är ett tillfälligt ryck styrt av annan kroppsdel än hjärtat. Man kan följa sitt hjärta på annat sätt en med en ny partner också. Att lämna allt för att förverkliga en dröm. Samhället dömer även den som separerar helt för sin egna skull, utan en ny väntande partner.

Ja, ni har nog sammanfattat allt. Helt enkelt är det inte. Men tiden och den inre känslan, brukar visa sig så småningom vad som är bäst för både en själv och för de andra. Och någon kommer ju alltid att lida mest, men oftast handlar ju det om en viktig växandeprocess.

#19 Ja det är en ständig utveckling i livet. Håller med dig här Gahella att det är ett evigt växande.

#10 Sedan kan jag ej uttala mig om mannen för jag har inte sett filmen. Ligger säkert enormt mycket bakom, vi kan spekulera och tycka både det ena o det andra men vad vet vi egentligen?

#0 Ser att det var i din bekantskapskrets nu.

Ah, jag har hela tiden uppfattat det som att mannen var ur filmen

Nu när jag läst ordentligt och inser att han är en verklig person önskar jag att jag kunde ändra mina inlägg en aning. Håller med GitteL - mycket kan ligga bakom. Det kan tyckas vara så enkelt att någon bara överger lättvindigt men jag vet av egen erfarenhet att otroligt mycket kan pågå i ett äktenskap och inom en människa som inte syns på utsidan.

Det gjorde väl inget att ni trodde det var filmen, ni förstod problematiken.

Det kanske är att inte döma andra, vi ska lära oss av detta

#22 vad jag menar är att man kan diskutera och analysera en filmfigur på ett mycket mer ingående och påträngande sätt än när det handlar om en verklig människa. Hade det varit en filmfigur hade ju din enkla sammanfattning säkert varit helt korrekt då du hade "insider-information" medan en verklig människa är så oändligt mycket mer mångfacetterad än så.

Men det blev ju en intressant diskussion ändå :)

Le Tigre, jag menade inte att det bara fanns ett val. Men jag menar att man kan inte bedöma vad som ligger bakom… däremot så är jag övertygad om att det är ganska ovanligt att man gör sådana val om det inte är oerhört viktigt! Man är ju inte dum och inte begriper att människor blir sårade, men man gör ju inte sådant av elakhet.

Alla människor gör sitt bästa! Även om det av vissa av oss kan tyckas vara oerhört otillräckligt! Jag tror att de som gör saker för att såra eller liknande, är ganska fåtaliga. Man kan som sagt inte veta bakgrund och motiv utan då får man utgå ifrån att det var det val personen ifråga upplevde att han var tvungen att göra just då.

#23 Men en filskapare bygger väl sitt manus och karaktärer på personer i verkliga livet. Anledningen till att jag inte beskrev filmfigurerna, var att jag inte ville förstöra ett eventuellt biobesök för er. Ja diskussionen är intresannt, för frågan är så stor att den sliter en i stycken.

#25 Ja, det är  sant men där kan du ju se hela filmen. Om det är en i din vänkrets kanske du inte får reda på så mycket som i en film om du inte gjort en djupfrågning vs. ;-)

Ja vi kan lära oss av detta och allt i livet, att det är inte bara ytan utan det finns mer bakom. Vi kanske skall lära oss att sluta döma oss själva vilket i sin tur leder till att vi slutar döma andra.

Vill också tillägga att vi värderar olika och har lärt oss detta men det stämmer inte alltid så jag tror på mer frågor och fakta istället för att tolka och göra bedömningar. 

Finns ett bra verktyg som heter NVC, Non violent communikation som också heter giraffspråket och vargspråket.

Finns i en artikel som heter Ge för att du vill.

Man måste var sig själv trogen. När jag skilde mig så kom jag fram till att "Min själ är inte till salu".

Renate

Håller med Perlas första inlägg. Man ska vara sig själv trogen för det är sig själv man möter i sitt samvete resten av sitt liv.