Aj. Det låter som om du måste spendera tid på att tämja dig själv.. Jag har själv kämpat mot samma saker, men det är nog svårare för dig än vad det var för mig..

Hejsan Black tear, du är väldigt modig som skriver här hur du känner dig och att du vill veta vad och hur om dina humörsvängningar. Så som jag förstår det går du till psykolog eller?

Dina humörsvängningar och det du beskriver är inte något jag kan ge råd om. Däremot kan jag känna att det är bra om du talar med någon utomstående för det verkar vara en stor inre smärta du bär på när du behandlar dig själv så här.

Finns säkert fler här som kan ge bra råd, en stor kram så länge.

Jag har inget bra råd att ge dig, men skulle så gärna om jag kunde. Men har du provat att gå lite andra vägar? Du kommer säkert tycka det här låter konstigt, men vad vi äter har större påverkan på oss, vår kemi än vad vi tror. Du kanske är väldigt känslig för färgämnen och socker som finns i maten. Och det finns också alternativa vägar inom det själsliga som kan hjälpa dig med en bättre självbild.

Stanna gärna här ett tag med oss, så kanske vi kan hjälpas åt att "nysta" lite. För den här sajten har hjälpt mig på många och djupa sätt. Varm kram från mig

BlackTear, det där känner jag igen! Fast jag skulle inte riktigt kalla det humörsvängningar, mer kanske "kraftsvängningar"? Jag flög på den där höga vågen där jag kunde allt i många år, med mitt hat i högsätet. När jag då hamnade på den svarta sidan brukade jag inte skada mig själv då, men jag tog risker i stället för försöka vakna till.

Sedan, för 10-15 år sedan, tappade jag styrfarten och rasade igenom till det där icke-tillståndet, zombieläget, där man bara existerar och om man råkar få syn på sig själv så vet man inte ens vem det som tittar tillbaka. Jag blev fet och sjuk, fick kilovis med mediciner och behandlingar som inte hjälpte, och levde knappt på flera år. Men nu har det börjat röra på sig igen!

"På min tid" var det ingen som pratade om bokstavsdiagnoser eller kostens betydelse och deppknark var knappt uppfunnet. Jag tror du bör försöka ta reda på mer om ditt tillstånd. Det är alltid klokt att veta mer! Kosten har jättestor betydelse, jag började inte komma ur min dimma och närma mig normal (nåja, det jag kallar normal ) förrän jag uteslöt nästan alla kolhydrater ur kosten för några år sedan. Jag tror själv att jag är högfungerade Asperger.

Jag hade absolut inte velat medicinera bort topparna i mina svängningar, men jag hade kanske haft det bättre om en del av dalarna hade varit mindre djupa. Att göra som Ijin säger och "tämja dig själv" kan räcka väldigt långt. Titta på dig själv objektivt, försök se varför det svänger, vad det är som får det att vända. Då kanske du kan ta lite från den ljusa sidan och fylla ut dalarna med?

Det här blev rätt flummigt, förstås … men allt gott, i alla fall.

Hej!
Tack för alla svar, ska försöka svara då..

#1: Jo, du har rätt. Jag brukar dock alltid undvika att tänka eller prata om det, särskilt efter att psykolog/ mina föräldrar verkar bestämt sig för att jag låtsas må dåligt..

#2: Just nu går jag inte hos psykolog. Min förra sa att hon inte "kunde" hjälpa mig mer när jag slutade i min f.d skola. Hon berättade att hon kunde kontakta BUP så kunde jag få gå där istället, men mina föräldrar säger nej.. Jag vet att de egentligen inte kan hindra mig, men jag är rädd för samma sak som de. Att soc ska kopplas in och mina föräldrar ska klassas som "inte lämpliga", med tanke på att mina syskon också mår relativt dåligt..

#3: Hm, mjo jag har ju faktiskt ätproblem. Är överdrivet kräsen, det är helt omöjligt för mig att äta något som inte är gott utan att kräkas. Jag är beroende av cola, måste ha åtminstonde en flaska varje dag. Har förstått att jag måste ändra min matvanor, men vi har nästan aldrig något att laga mat med hemma, och det är mkt lättare att bara värma en pizza eller nått.. Och när jag föreslår att vi ska äta något som tar tid att laga är det aldrig någon som orkar fixa det. Och om jag gör det själv blir det bara fel..

#4: Skönt att någon varit med om samma sak! Jag vet inte varför det svänger så mycket, ibland kan jag ha massa problem men ändå vara hur glad som helst. Och ibland bryter jag ihop bara för att jag måste på något möte med skol-ledningen eller något sånt. Och ibland är det inget särskilt, jag bara vaknar och känner mig så jävla dålig och vägrar gå upp.

#5 Jag har en ofantlig mängd aggresivetet i mig, men jag lyckades tygla den; Även om den nu läcker ut ibland har jag iallafall kontrollen när den gör det, även när magen känns som om den ska brinna…

Hmmm, BlackTear!

Jag känner igen mig där! Och det är INTE roligt, när man får down-perioderna efter en uppåt-period!

Utifrån lång erfarenhet av mig själv, kan jag med 90% säkerhet, säga att Du är manodepressiv. För när man känner att man "mår bra" klarar man "allt" och sen faller man som en sten och försöker att göra en massa dumt. SOM man tror är utvägen. Men det är faktiskt ett rop på hjälp.

Har själv försökt att ta mitt liv, men lyckades ringa ambulansen innan jag slutade att andas. Blev återupplivad flera gånger i ambulansen.

Blev inlagd på psyk och fick en massa tabletter. Vilka jag inte tar idag, för man blev lite off av dom. Nu tar jag litium, vilket är ett salt - grundämne - som ska hjälpa hjärnan att koppla mellan synapserna. Inga speciella biverkningar.

Sök hjälp och fråga om litium! För jag blev MYCKET bekymrad över Ditt inlägg och om hur Du har det!

Kram // Shintaida