Jag tycker att det beror på situationen-

LillMalin

Vilka situationer tänker du på (när det gäller personlig- och andlig utveckling)?

Nja, all hjälp är inte bra, vissa saker måste man klara av själv..

Håller med om situationen. Tänker på hur jag bäst hjälper mina barn. Och är det att de inte förstått innebörden i vad jag sagt, får de ta konsekveserna av det.

MEN än så länge, där jag står nu, skulle jag inte stå å se på om någon drunknade. För jag tror att om den människan ska drunkna i högre syften för fler, så arrangeras det uppifrån:

1. Varför har inte fler lärt sig livräddning etc?

2. Den här människan ska/vill drunkna, vatten står för känslor. För att h*n var oförmögen att ta hand om det själv, och därmed kan vara en spegelbild för hur andra tar hand om sina känslor, kanske.

#4 Kanske. Men jag skulle garanterat hjälpa en människa som höll på och drunkna, även om det är ett självmords försök..

Ja det här är svårt, ibland är det ett rop på hjälp, ibland är faktiskt tiden klar för den som vill dö. Och om vi då kliver in, motsätter vi oss kanske en högre ordning.

Så som jag har uppfattat Perlas frågor är det om hjälp till Personlig och andlig utveckling och att svaret är givet om vi ser att ngn håller på att drunkna. Får se vad hon säger.

När det gäller hjälp till PU och andlig utveckling kan vi bara göra vårt bästa och försöka vara där men jag kan känna av om min klient är mottaglig eller inte. Där har jag ett ansvar att säga Nej både för min och klientens del. Jag kan ej vara hjälp till självhjälp om den andra ej är mottaglig och kan TA emot.

Om jag utgår ifrån mig själv också och ser hur jag gjorde och gör idag är det som 2 olika människor. När jag mådde dåligt, var orkeslös, inget arbete, negativ m.m. så frågade en person mig, Varför väljer du att må dåligt?? Varför tillåter du att dina tankar styr ditt liv istället för tvärtom??

Jag höll på att slå personen. Vadå väljer, jag hade 1000 olika ursäkter och förstod inte. Det tog ÅR innan jag förstod och idag är jag tacksam för att denna person sådde ett frö.

Insikten gjorde ont men jag var då mottaglig för hjälp och innan dess kunde jag inte värdera mig till att må bra.

#2, hur menar du med " andlig och personlig" ?

Jag tycker att man borde klara sig själv ibland, inte fråga andra om t.ex " va är våran nästa lektion" bla bla bla. det är okej om man frågar nån gång då och då, men jag tycker det blir jobbigt om peersonen frågar mej/eller vem som helst hela tiden , istället för att kolla själv…hoppas att vi tänklte på samma sak nu då! .

#4

Ditt svar påminde mig om att jag inte ska ta för givet att alla tänker som jag. :) Jag förutsatte förstås att alla skulle förstå att jag menade att man gör vad man kan för att rädda den som håller på att drunkna.

Jag tycker att all hjälp är bra att få om man själv har bett om den

#8

Personlig- och andlig utveckling är möjligt i alla situationer, i eller utanför någon form av terapi, där vi möter våra medmänniskor.

#7

Jag tycker också det är viktigt att man kan säga nej när man känner att man inte kan hjälpa någon för att man inte når fram. Jag säger även ifrån om jag känner en tvekan över att mina kunskaper räcker till.

Utöver det tror jag att det även är viktigt att utanför terapirummet, göra klart för sig själv av vilken anledning man vill hjälpa någon annan. Är det för att hjälpa den personen för att man kan eller kan det vara så att man i personen ser sin egen utsatthet och vill hjälpa för att hela sina egna oläkta sår?  

En rädsla för att närma sig sina oläkta sår kan t ex ta sig uttryck som att alltid vara positiv och alltid ställa upp och försöka ställa allt till rätta för andra.

Ja, jag är helt med dig där Perla. Men det kräver också lite självkännedom, så att man ställer sig just de frågorna innan…För jag har varit sån som du beskrev å snubblar fortfarande på det ibland.

För mycket gör man ju för sin egen skull, omedvetet; Att få känna sig behövd å duktig, är nog en vanlig orsak hos många.

#13

Absolut! Att få känna sig behövd, visa andra att man är duktig och klarar av att prestera är ju dessutom tre av de starkaste drivkrafterna vi människor har.

#6 Jo, men jag har inte mycket över för gudar, jag kan säga åt dom där uppe att göra saker ibland.. men dom vet att jag inte tål vissa saker… Jag tål inte heller folk som tror att dom har gudarna på sin sida osv.. då kommer taggarna ut och nävarna spänns..

All hjälp är inte bra anser jag, det finns såna som mer stjälper än hjälper, där situationen blir värre än den var innan. Har själv varit i den situationen. Denna personen (en han) satt på sina "höga hästar" och talade om för mig hur det "skulle vara".. (Blev antiallergisk). Han lyssnade alltså inte på mig utan hade redan sina förutfattade meningar. Kan dels bero på att denna personen hade en praktikant med sig.. och att han verkligen satt på en hög stol medans jag satt "nedtryckt" i en fåtölj.

Jag kom dit för att få hjälp men blev istället stjälpt. Efteråt skrev jag 4 A4 sidor långt brev till honom där jag uttryckte exakt hur jag upplevt det hela och hur dåligt jag mådde när jag gick där ifrån. Han svarade med, "Tack för ditt långa brev"..bla bla..hoppas vi ändå kan ha en fortsatt kontakt framöver…mm.

Efter några år så fick jag höra att han fått sluta för att han fått så mycket klagomål även från andra. Tyvärr så har han stämplat mig i sin journal, det står om mig så här; Patienten är ej samarbetsvillig…!?

#16 Ursh.. sådana människor är jobbiga, och jag kan vara så själv ibland:<

#16 Så jobbigt för dig Faith och det jag tyckte var starkt av dig är att du skrev hur du upplevde det.

#17 Ja det är jobbigt när en person man aldrig träffat innan skall tala om för mig hur jag mår (teoretiskt då, eller..) Detta var en Psykiatriker, kan nämna att jag aldrig träffade honom mer :)

#18 Ja tack o lov så har jag lätt för att säga vad jag tycker i såna situationer, just då när jag träffade honom så hade jag fullt upp med att hålla min "ilska" mot honom i styr som slutade med ett migränanfall, så allt kom efteråt och jag tänkte; näe så f-n heller att han skall komma undan med detta :)

#19 Haha, ja ut med skitet. Svära är mycket bra som frigör våra känslor läste jag om. Så ut och svär för det gör jag och det skiter jag i även om jag coachar. De får ta mig som jag är och det roliga är att de blir smittade. ;-)

#19

Bra att du skrev av dig dina känslor och vågade skicka brevet till honom.

Min egen erfarenhet är dock att det inte är helt ovanligt att man mår skit och t o m ibland ännu sämre när man börjar en terapiform just för att det kan vara så mycket känslor och tankar som triggas igång. Detta ska man då ta upp med sin terapeut för att denne ska kunna ge rätt vägledning för hur man ska ta hand om detta.

Nu säger jag inte att det var så i ditt fall, men väldigt ofta läser jag på nätet om människor som klagar på sina terapeuter och att man inte vill eller vågar gå in i processen kan vara en orsak till att man istället avbryter en terapi och lägger orsaken till sitt mående på terapeuten.

I coachingsammanhang gäller helt andra förutsättningar då man i första hand utgår ifrån det som klienten klarar av och förstärker detta.