Jag har inga egna barn, så jag vet inte vad jag skulle ha fört med mig av egna upplevelser till dem - men jag ser ju att jag själv är präglad av det mina föräldrar besatt av egenskaper m.m.

Dessa egenskaper har jag också och där det är möjligt för mig att uttrycka dem gör jag det också (gentemot andra människor t.ex.). Så visst tror jag att vi för över en hel del till våra efterkommande.

Däremot är jag glad att jag inte har fört över ALLA mindre bra saker mina föräldrar hade… att jag lyckats bryta en besvörlig trend (som de fick av sina föräldrar osv.).

JA Faith, jag har alltid sagt att jag absolut inte vill likna min Mamma och ändå tog jag över allt det hon är och gjorde. Jag försökte göra tvärtom och lyckades med en del att göra det men dra på trissor för jag upptäckte senare att jag hade samma beteende som henne. Allt känslomässigt gift som jag kallar för den djävulska cirkeln.

Jamen visst gör det ont när man upptäcker det, det var ju liksom inte meningen att det skulle bli likadan effekt när jag tog det tidiga beslutet.

Den som fick upp ögonen på mig var min äldsta, kan lugnt säga att det kändes som en smärre jordbävning som fick jorden att gunga rejält. Och det gjorde ont! Men det var samtidigt väldigt positivt, jag fick förklara varför jag tog det beslutet och efter att vi pratat ut och hon fick en förståelse till det hela så kunde vi gå vidare, och hon kan nu bryta detta beteendet för sina kommande barn. (Bla.)

Det gör enormt ont och det är detta som är så härligt för det är då det släpper och får ingen makt över oss mer. Vi kan acceptera den när vi sett och känt den. Det är klokt att prata ut om saker för vi föräldrar gör alltid det bästa utifrån vad vi kunde just då. 

Min son är enormt bra på att säga till mig det jag själv tjatar om till honom. Jag skrattar dubbelt när jag får höra mig själv så det har blivit mer ett teaterspel för att visa varandra vad vi skall tänka på här hemma m.m.

Jag tackar honom för detta.

#4 Alldeles rätt, att var och en gör sitt bästa utifrån sig själv. Var och en har ju sitt egna bagage att bära på och som präglat en. Det viktigaste är väl att komma till insikt och därigenom kunna bryta och förändra.

Hahaha känner igen det där med sonen, det jag "retar" mig på när det gäller min tonåring gör jag likadant själv. Som tex. att hon är en sista-minuten-person. Jobbigt på morgonen när hon ska iväg till skolan och jag står och "hoppar" för att hon inte ska komma försent, vadå stressfaktor..:) men precis likadan är jag själv..

#5 Haha, mitt i prick för jag gör lika dant där och lite till. Precis detta är att se och bli medveten om våra mörka sidor som vi "reagerar" på hos våra nära och kära. Det är så himla lätt att skylla på omständigheterna men det är då vi inte tar ansvar för våra tankar och känslor. De läggs över hos andra så lägger vi hellre locket på och vips så kommer nästa människa som har exakt lika dant beteende tills vi lärt oss.

Väldigt givande