Återkommande drömmar brukar betyda att man inte har tolkat dem rätt. Det undermedvetna visar symboler i drömmarna och berättar för det medvetna. Om vi inte förstår symbolerna, försöker det undermedvetna om igen, kanske på lite olika sätt, men med samma innebörd. När vi har förstått symbolerna, upphör drömmen. 

Att vara på resande fot, kan betyda att man befinner sig på "livets hav".

Du är förvirrad, ensam och panikslagen. Du har gråten i halsen och det kan stå för att det är något du behöver uttrycka, men vet inte hur.

Ja,jag kan ju pröva: Ursäkta men jag kommer att var ärlig!

Ja du verkar ha tappat bort dig helt, ingen riktning alls. Vet du vad du själv vill ta vägen å göra med ditt liv. Verkar som du måste ta en del ansvar för dig själv, om det ska bli nått. kan det stämma?

Vill tillägga att det är nog väldigt viktigt att tro på dig själv, vad DU känner att du vill göra, å inte bara lyssna på andra. Lita mer på dig själv.

En annan möjlighet…

Direkt när jag hade läst färdigt tänkte jag på att du kan ha blivit övergiven när du var liten och inte hittade hem. Så var det för mig en gång när jag var barn och jag fick exakt samma känsla nu när jag läste din text som jag kände då!

Vad gör man i så fall åt en sådan sak, för att slippa drömma om det igen? Jag lärde mig att alltid ta reda på alla fakta rörande mina resor (om det så bara var inom stan) för att slippa oroa mig för att jag inte hittar…

Men det är inte helt okey tycker jag. Jag tror att man behöver bli vän med känslan av övergivenhet och inse att man faktiskt har andra som inte överger en i verkligheten…

Min tolkning om jag drömt den, hade varit att jag inte hittat min väg hem ännu, jag har inte ens medlen att hitta den, att beträda den egång. Jag har lämnat mig själv (själen), vet inte hur jag ska hitta den, har inte medlen (pengarna) själv. Jag har många omkring mig som jag känner, gator som jag känner, men ändå är jag på fel väg eller de/det kan inte hjälpa mig hitta hem.

Så (om det varit jag) jag hade genast gått ut/in i livet och letat medlen för att börja öppna mig för själen och börjat gå på den väg som leder "hem"…

I mina öron är det själen som kallar på dej, märker du inget av det i ditt dagliga liv? Längtan i ditt hjärta efter nått mer? Typ det måste finnas mer mellan himmel och jord än detta?

Upplever du livet lätt som en plätt? Inga stora/små depressioner? Inga tankar om vad jag gör här egentligen? ev självmordstankar….

Men ok, det allt detta är ju jag

Bitte

Vad känner du nu? Har du fått någon klarhet i vad de här återkommande drömmarna kan vilja säga dig?

Ja det var många olika tolkningar på min dröm. Många av dessa kan jag kanske finna ett del sanning i.
Jag är nog just nu en sökare efter nya vägar och meningar med livet.

#2: Jag gillar ärlighet. Det är mycket bättre att vara säker på att man förstår, än att gissa sig till vad folk menar. Jag har nog just nu inte riktigt färdriktningen utstakad. Har kanske blivit sittande på baken sedan barnen flyttade hemifrån. Hade det lite jobbigt när sista dottern flyttade hemifrån. Mitt liv blev då genast så tomt, dvs ingen behövde mig och mina tjänster mer. Eftersom jag varit en sådan mamma som mer eller mindra levt för och genom mina barn så blev det väldigt tomt när de flugit ur boet.

#3: Jag har inte blivit lämnad som barn, mig veteligt. Däremot är jag mellanbarn och har svårt att göra mig hörd. Jag kan gå in i ett rum med folk och de märker knappt att jag kommit in. Tar ingen plats liksom, medan andra människor så snart de stiger in i rummet "Fyller" det med sin närvaro. Så olika är vi människor.

Blev lite full i skratt när jag läste att du Vintersaga rekognoserar terrängen innan du ska besöka en ny plats. Så gör nämligen jag också om jag ska till något ställe jag inte varit förut. Det gör jag bara för att jag ska kunna släppa oron om att inte hitta.

Ansvar för mig själv har jag alltid fått ta. Det är ingen annan som gör det. Har alltid fått höra hemifrån att man ska göra rätt för sig och bra karl reder sig själv. Har åkt på några minor under livet så jag är nog i försiktigaste laget med att släppa folk in på mig. Självbevarelsedrift? Rädsla för att på nytt bli sårad?

Jag har svårt att tro på vad jag själv tycker och att det skulle duga. Självförtroendet är väl inte på topp. Ger mig sällan in i några muntliga diskussioner. Tycker jag har svårt att hitta de rätta orden. Däremot har jag mycket lättare att uttrycka mig i text. Då har man tid att tänka klart och blir det inte riktigt som man menade, så kan man ju alltid radera och börja om.

Ändå har jag tycker jag själv, genom mitt ökade ansvar på jobbet blivit tvingad att vara mer aktiv i mitt samarbete med mina arbetskamrater. Var mycket tveksam då jag blev tillfrågad om jag inte kunde tänka mig söka tjänsten, men blev mer eller mindre övertalad. Och jag känner att jag växt lite som människa och känner mig också säkrare i min roll på jobbet. I början var det jättepinsamt att dela ut order till dem om vad de skulle göra. Oh, de tittar på mig, kändes det som och så ville jag helst krypa ner i någon springa och försvinna. Ändå är det ju människor jag varit med ett tag så jag känner dem ganska väl. Eller var det just därför det kändes jobbigt. "Ska hon komma här och tala om för oss vad vi ska göra, hon som gjort samma saker som oss tidigare". Nu känns det inte så längre, så lite skinn på näsan har jag väl fått. Jag har upptäckt att man överlever ändå utan att vara omtyckt av alla vilket jag tidigare strävat efter för att få bekräftelse.

#4: Jag upplever inte livet lätt som en plätt som du skrev, men har för det ingen depression eller självmordstankar. Alla har väl sina prövningar i livet och varför skulle jag åka fram på en räkmacka. Jag är nog ovanligt lite drabbad av sorgliga saker bland nära och kära. Jag är inte rädd för döden och den är inget jag går och tänker på dagligen. Den dagen den sorgen, och den dag jag dör så lär väl inte jag lida så mycket utan det är väl mina närstående som lider då. Jag hoppas i alla fall att de kommer att sakna mig då. Annars har man ju verkligen levt ett liv utan mening.

Tack Bitte för ett underbart svar, jag har varit jättenyfiken på ditt svar. Kram

Svaret har dröjt bara för att vi inte kunnat komma ut på internet.

Så sårbara vi människor blir när det vi är vana med, inte fungerar som vanligt. Titta bara på hur många gånger man är och vrider på kranen när vattnet är avstängt, då märker man hur mycket man nyttjar vattnet.

Ja, jag var me om det förra helgen. Min server la av, så jag kom inte in här. Kände mig helt utestängd från den här gemenskapen. Men välkommen tillbaka, så kan vi prata mera drömmar, både de vi drömmer om natten och de om framtiden.